Konflikter

Och konsten att inte ta åt sig 

Ett rätt svårt ämne, både att beskriva i ord vad det handlar om, men också hur man gör för att skydda sig mot det. Om man retar sig på en människa för att det den gör eller säger något som inte är okej i mitt tycke, men varför bryr jag mig om det, varför reagerar jag så starkt? I vissa fall så har personen i fråga inget med mig att göra, då är det oftast lättare att inte bry sig om det, men är det någon man känner och bryr sig om, eller någon som jag känner drabbas av det den här personen hittar på ja då blir det mycket svårare att inte ta åt sig. Likaså om barn eller djur blir utsatta, då reagerar jag starkt.

Men varför måste man skydda sig mot det?

Frågan är egentligen vad är det man skyddar sig ifrån och behöver man verklige skydda sig mot det?

Om man mår dåligt av det så behöver man hitta ett sätt att skydda sig, nyckeln till lösningen ligger i hur man löser det. Oftast när man reagerar starkt så går man i försvarsställning, vilket innebär att man ifrån början anser att den andra har fel, man ger den andra ingen chans till att förklara sig utan man låter sin egen fantasi och förutfattade mening löpa amok. Det kan bli en stor och svår process innan man löser det, men det behöver inte vara så.

Istället för att gå in i i försvarsställning och i attackläge direkt, tagga ner där direkt, fråga och börja lyssna istället. Oftast ligger rädslor och förutfattade meningar i vägen här, men som sagt det är ingen lätt uppgift, det ligger så himla djupt rotat så man måste dra upp det med rötterna och plantera om det för att det ska bli en förändring i mig. Att inte bry sig, är inget alternativ för mig, det ligger inte i min natur.

Visst det är inget fel i att hamna i diskussion heller, men känslorna man får innan man löst det är inget roligt att känna, men det är viktigt att förstå att känslor inte är något farligt utan det är både naturligt och viktigt att vi har dem, man lär sig mycket av själva processen. Att reagera, att bry sig, det är inte där felet ligger, det är vad som händer sen. Oftast är ju inget som märks utåt, tankarna, kampen inom mig. Det ända som kanske märks ibland utåt är ju effekten av det som händer inom mig, jag har inte alltid fel, nej ibland så visar det sig att jag har rätt i mina tankar ifrån början. Lära sig lita på sin intuition, lära sig förstå vad det är jag hör, ser och känner så jag kan förstå bättre och handla där efter.

Det här något jag försöker lära mig, att hantera mina känslor. När man hamnar i diskussion med någon, så kan man i vissa fall även få den andra att lära sig något också, men det är inget jag behöver sträva efter utan om det sker så sker det om det var meningen att göra så, det är inte fel i att reagera och agera men det är bra att förstå att det blir konsekvenser av det. Det är i hur man gör det på, som är nyckeln till framgång. Men hur jag ska lösa det här med känslorna som är väldigt starka ibland när jag har en djup diskussion med mig själv, så länge jag inte låter min inre diskussion bli till en sanning så är det okej, för det som händer i min skalle är ju inget som har hänt, det är ju bara tankar och har inget med själva situationen som har uppstått att göra.

Om man har i åtanke att vi alla är olika och det är okej att vara det, det löser mycket, men inte allt, men det är en början. Likaså en sak som skulle kunna lösa många konflikter, om man inser att man inte alltid har rätt, måste ha rätt i allt. En faktor till är hur jag uppfattar saker, mitt mående påverkar, har jag ont så påverkar det min uppfattning negativt. Jag uppfattar att något är fel, men inte varifrån det kommer, då blir det riktigt fel. Felet ligger inte hos den andra, utan hos mig, inte i sakfrågan utan i min kropp och det stör mig. Vi uppfattar ju signaler, det gäller att lära sig varifrån signalen kommer ifrån, gör man det så kan mycket av missförstånden undvikas.

Inse att vi alla är människor och att vi alla inte är på samma nivå i vår inre utveckling, så allt jag skrivit här har inte alltid med mig att göra, det är generell bild av hur det är och hur man kan lösa saker. För är vi inte på samma nivå, så kan det också vara ett hinder, det kan ju vara svårt att påpeka det när man egentligen har en diskussion om något helt annat, för det hjälper ju inte alls för då blir förvirringen total om man inte är med i matchen. Alla har inte lärt sig att tänka i flera dimensioner samtidigt, likaså när man är van med det så gäller det att lära sig se när den andra tänker bara i ett plan och inte i flera. Som jag sa i början av detta inlägg, detta ämne är svårt.

Glöm inte bort att ta hand om dig själv, dina nära och kära på bästa sätt, kramiz <3

Läget just nu

Jag är alltid i en process, stor eller liten och nu vill jag dela med mig lite av den med er :-)

Jag kämpar ofta med mina skador jag har i min kropp, min vikt, jag har inte haft så ofta ”normal” vikt, alltid åt det extrema hållet, antingen för lätt eller för tung. Speglar nog ofta hur jag mår, sen blir det inte bättre när omgivningen gärna berättar ATT jag gör fel, inte vad jag GÖR fel och vad jag ska göra åt det. Visst det är ju inte lätt att ge ett generellt tips då vi alla har olika förutsättningar, men jag tycker att om man nu verkligen bryr sig om andras hälsa så kanske man får vara beredd på att lägga lite tid på det, för annars blir det ju som att man står och hackar på någon och det hjälper ingen.

Jag har tidigare i flera omgångar träffat kostrådgivare, den sista jag hade gav upp då hon ansåg att jag hade de rätta verktygen att lyckas med att gå ned i vikt och vet ni vad hon hade rätt, men som sagt det tar tid ibland innan polletten trillar ned (det är inte lätt att ändra sig när finns en massa runt omkring en med hälsan som stör), man måste vara redo för förändringen. Jag var hos henne sista gången för ca 3 – 4 år sen, när jag förra året den 9 december hängde på min grabbs förändring med att skippa socker och tänka på vilka fetter man äter och vad man äter och dricker har jag helt plötsligt få till min viktnedgång, förut åkte jag upp och ner i vikt och det kan vara väldigt farligt. Det spelar ingen roll att jag tränade på gym och hemma under 2,5 års tid, jag stod i praktiken still i vikt, men så fort jag fick till min kost och fortsätter träna på gym och hemma ja då funkar det bra. Ja jag har försökt äta rätt i många år nu, men sockret var nyckeln som låste upp låset och vet ni vad, jag mår så mycket bättre nu utan sockret :-) Visst det finns dagar som är jobbiga, men det är bara att hålla fokus på målet och komma ihåg vad det är man kämpar för.

Med koständringen så insåg jag också att min kropp gjorde ont, så jag ändra träningen på gymmet efter att tränat på nästan exakt samma sätt i 2,5 års tid, det blev skillnad direkt, men jag kände att det inte var riktigt rätt än, jag behöver gå ett steg längre. Jag har börjat ta bort av en del av träningen i maskiner och börjar köra mer med fria vikter, de som går ihop med mina skador. Men jag känner att något mer måste till för att jag ska ändra hela min träning, då jag inte varit hos sjukgymnast på flera år så var det nu dags och se vilka övningar jag ska göra nu för att bli stärkt i rätt muskler för att hjälpa kroppen på bästa sätt, för mina skador kommer ju aldrig försvinna, men jag kan få ett bättre stöd så att kan slippa verk varje dag kanske och öka min rörlighet. Jag har gått nu fått nya träningar för mina skada axlar som passar bättre var jag är nu, jag har även fått övningar för att stärka min rygg, de jag gjorde innan gjorde mer skada en nytta. Dessutom har jag fått stretch övningar till mina ben, för jag var för stel i dem så det påverkade min rygg. Jag är definitivt på rätt spår nu, nu ska jag bara må lite bättre med hälsan så ska jag börja träna på gym igen och då ändra min träning igen, det här uppvaknandet har fått mig att se vad min kropp behöver, jag har lärt mig att lyssna på vad min kropp behöver. Inte vad jag tror jag behöver, för det är inte samma sak, det gäller nu att var lyhörd och hänga med i förändringarna som sker hela tiden och inte bli fixerad i att man hittat rätt metod. Ja för nu kan det vara rätt, men det är ju inte säkert att det är det i framtiden.

Jag har nu nått mitt lägsta mål och gått förbi i min viktnedgång för i år, nu siktar jag på den högre och med tanke på hur det gått hittills så tror jag att jag kommer klara det bra och tom bättre. Jag har snart backat tillbaka tiden 11 år om 700 gram, det är stort, verkligen stort. Jag håller på att ta tillbaka mitt liv, det känns riktigt bra :-) Visst det blir ju lite bök, för jag får byta och köpa nya kläder hela tiden, rätt kul igår när man får börja lägga undan kläder jag inte kunnat ha på flera år för att de varit för små men som nu är för stora, jag blev så glad att jag kunde ha kostymen som jag inte kunnat ha på snart 13 år sen, då insåg jag helt plötsligt hur smal jag blivit (ja inte fotomodell smal, men mycket smalare än tidigare). Fan jag lyckas verkligen med det här nu, den känslan är enormt stor :-) Visst jag är inte i mål än, jag har kommit lite förbi halvvägs till slutmålet, för slutmålet är efter 2 år och det är den 8 december 2017, så tid har jag gått om och det känns väldigt lugnt inom mig, friden som sprider sig genom kroppen är skön :-)

En liten kommentar här bara, mitt mål är inte att bli smal, mitt mål är att må så bra jag bara kan och bli mer rörlig och förhoppningsvis slippa ha verk hela tiden. Att få leva så länge jag bara kan, att få se min son växa upp, att finnas där för honom och min fru så länge det bara går, det är mina mål. Alltså ingen kroppsfixeringar här inte, målet är att ligga runt det normala för min ålder, runt 12% i kroppsfett.

När jag nått slutmålet då har jag backat tillbaka tiden ca. 25 år, jag har under alla dessa år trott att när jag blir äldre då blir jag svagare och tyngre, jag har liksom accepterat den tanken, jag fick en ursäkt att äta fel och inte träna ordentligt. Idag är jag 50 år och jag känner mig mycket starkare än jag varit på mycket, mycket länge och jag är så mycket lättare än jag varit på många år, så allt var bara en bluff, det är inte livet som stoppar mig, det är jag själv. Visst så klart det finns hinder på vägen, det blir svårare och svårare att träna för att nå sina mål, likaså med vikten, men det innebär inte att det är omöjligt, man behöver bara göra det på ett annat sätt än tidigare och när man inser det ja då inser man snart nog att inget är omöjligt :-) Det är bara man själv som sätter gränserna, vilka möjligheter som dyker upp när man inser det, det är jag som är kapten över mitt eget skepp nu :-)

Jag ser nu verkligen fram emot framtiden, den ser riktigt ljus ut, jag är i möjligheternas värld och partar loss :-)

Var rädd om dig, dina nära och kära och se vilka möjligheter du har, kramiz <3

Vilden vill ut

ilden vill ut

Jag känner att något är fel, jag håller något inom mig som vill ut.

Man lever sitt liv efter andras normer, värderingar och förväntningar.

Jag känner mig instängd, då jag inte lever mitt liv fullt ut.

Visst det är inte bara därför, skadorna jag har gör också att jag inte kan göra allt jag vill.

Att få skapa med mina händer, bygga något, jag saknar det så himla mycket.

Dags att acceptera mina begränsningar, men också vad det är jag klarar av och vad jag kan göra istället, så jag kan leva det liv jag är värd.

Visst jag hjälper grabben så gott det går och lär han mecka med hans bil, vilket gör att jag får utlopp lite för min kreativitet, då man får klura lite ibland plus att vi får nytt liv i en gammal bil samtidigt som jag får lära ut några av mina kunskaper som jag har, vi skapar något tillsammans far och son vilket är till glädje för oss båda. Jag har fortfarande lust att måla, i varje fall få mod till mig att prova måla, sen får vi se om det ger något eller om det är lika bra att låta det vara, men åtminstående prova, jag har grejer för det. När jag var ung var jag rätt duktig på att teckna, men har alltid drömt om att få måla, men jag har aldrig vågat prova.

Läste om vad linjerna i mina händer betyder en dag, mycket som står där stämmer när jag försökte mig på att tyda mina egna händer, min livslinje visar att jag hade en väldigt stökig uppväxt vilket stämmer, sen blir den bara starkare och mer hållbar. Min karaktärslinje var helt klart en skrivarlinje/författarlinje, då min karriärslinje var väldigt kort vilket tyvärr stämmer med verkligenheten, ev. att jag får en kortare karriär senare i livet ev, fler samtidigt med helt olika karaktärer, så min bedömning är att eftersom jag har mina skador och framtiden inte ser så ljus ut så kanske jag borde satsa på att börja skriva igen, fortsätta på min bok som jag lagt undan för ett tag sedan, jag vill också börja programmera igen vilket jag började lite med innan jag tog semester för att sedan prova mig på att göra olika Appar. Själva kärlekslinjen visar att jag inte riktigt kan leva ut min kärlek till fullo, vet inte riktigt vad jag ska göra med den informationen, den stämmer men det känns inte som det bara beror på mig.

När det gäller att släppa ut saker inom mig, jag brukar få släppa ut mitt inre barn för att leka av mig, men att få släppa ut min vilde tar emot, är så rädd att de som jag har närmast skäms för mig, för det verkar så när jag berättar om att jag vill släppa loss lite när jag är mitt i livet, få vara lite crazy bara en gång för att få markera att jag har kommit halvvägs här i livet.

Men det är inte bara det, det är något annat som känns helt fel, det känns som jag begränsar mig genom att jag inte vågar vara mitt rätta jag, verkar vara så himla rädd att göra fel och det gör att hela mitt liv känns helt fel igen. För två år sedan fick jag ordning på det här, det gjorde att jag fick tillgång till alla mina egenskaper och kunskaper, nu under de här två åren har jag mått väldigt dåligt mycket beroende på andningssvårigheterna jag har haft under den här långa tiden och det har gjort att jag har hamnat i den här sitsen på något vis. Självklart är det svårt att stå på sig när orken inte finns pga. att jag har andningsproblem, detta gör att jag ibland glömmer bort saker också, det ställer till det väldigt mycket. Så jag funkar inte som jag är van att jag brukar göra och det gör att självkänslan fått sig en törn eller två.

Jag måste lära mig att det okej att vara mig själv igen, det är okej om andra inte kan ta det, för det viktiga för mig är att jag mår bra inom mig och det kan jag aldrig göra om jag inte får vara mig själv, för livet är för kort att slösas bort på struntsaker. Jag tror att alla tjänar på om jag tar bort mina bojor och släpper lös ”vilden” inom mig så att jag får springa fritt igen, det är inte så farligt som det låter, det är inget monster jag släpper lös för det är jag inte. Men det är dags att sluta vara så himla strikt och formel, dags att våga ha lite skoj, ett gott skratt förlänger livet.

Sköt om er och era nära och kära, kramiz <3

När syret tar slut

Sitter och tar igen mig efter jag arbetat och var sen varit iväg och handlat grejer till bilen, sätter mig ner i godan ro, vi har kommit överens om att vi ska mecka efter middagen. Lugn och ro, det finns ingen stress. Jag sitter och blundar och djupandas, jag känner mig väldigt lugn men lite trött och en början till huvudverk då jag varit en del i solen idag igen men det är ingen fara jag mår rätt bra och jag har gått om tid.

Helt plötsligt utan förvarning så känner jag att jag inte andas rätt, får lite svårt att få in luft, det här är inte första gången det händer, så jag känner efter hur jag andas i lugn och ro, jag andas genom näsan och inte genom munnen – jag andas rätt och jag hyperventilerar inte.

Jag försöker hitta rätt sätt att andas på men det går bara inte, allt jag gör är jobbigt och jag hittar ingen luft. Jag har problem att hålla balansen, jag rapar väldigt mycket luft (som vanligt när det här händer), men jag kämpar på, jag känner smärta i alla mina skador i kroppen och huvudverken blir värre.

Jag sitter till en början och vilar, men sen så börjar jag metodiskt hjälpa till att göra middagen, får sätta mig flera gånger och vila, problem med att få in luft och svårt med att hålla balansen, men det funkar även om det tar tid – det får ta tid.

Jag säger till mig själv att det blir inget meckande idag, jag försöker ta bort alla stressmoment, jag äter fast lite mindre än vanligt och med rätt stort besvär. Men efteråt är det ännu värre, det har bildats mycket slem i halsen, jag hostar och fräser. Tar slemlösande, snyter mig och sprayar näsan med koksaltlösning.

Efter middagen sätter jag mig och går igenom datorn, försöker skingra mina tankar, efter snart 4 timmar så börjar jag äntligen kunna andas ordentligt igen. Har huvudverk (som vanligt efteråt) likaså har jag ont i kroppen men för ovanlighetens skull så har jag inte ont i lungorna som jag brukar få efter en sådan här pers.

Så här har mitt liv sätt ut i 2 år nu, ibland inte lika illa och ibland mycket värre, år 2014 hade jag problem med andningen 16 gånger som var riktigt illa, under 2015 har jag haft under 10 stycken som varit så här jobbiga, men väldigt många gånger har jag haft kortare problem men de är jobbiga ändå för de kan komma tillbaks utan förvarning, det känns inte tryggt att behöva leva så här. Jag har sökt hjälp för det här under de här 2 åren, år 2014 gjorde de inget, därför bytte jag vårdcentral och den nya vårdcentralen skickade remiss till olika ställen där de gjort olika tester. Lungtest, astmatest, allergitest, andningstest mm.

Men de har inte hittat något fel, de vill att jag ska använda CPAP maskin, vilket jag har haft väldigt svårt att få det att funka, det känns så himla fel efter ett tags användande. Jag har bytt från näsmask till helmask, har lagt till en luftfuktare och en värmare i luftslangen då jag upplever att jag får kall torr luft i mig vilket har gjort det svårt att andas med den, så mitt mål är att testa den igen och få det att fungera. Det är det närmsta jag kan komma till ett nyårslöfte, för någon förändring måste ske snart, för så här kan jag inte leva längre.

CPAP maskinen hjälper mig att andas, jag har sen tidigare en apnéskena då jag har sömnapné, jag har haft den 7 – 8 år nu och det funkar inget bra längre, det visade andningstesten där jag hade skenan i munnen medans jag sov. Jag fick i alla fall för lite syre och jag fick flera andningsuppehåll trots att jag hade skenan inne, därför ska jag använda CPAP:en för att hjälpa mig andas på nätterna istället för skenan.

Betydelsen av utseendet

Ibland är vi vackra.  

Ibland inte.

Varför är det så? 

Konstens betydelse ligger i betraktarens öga. 

Jag ser ibland människors olika ansikten, från då de är barn fram tills de är gamla. 

Jag ser alla livshändelser i deras ansikten, glädje, sorg, smärta, skönhet mm. allt på ett kort ögonblick. 

Jag har denna egenskap, vet inte varför, men i vilket fall så får det mig att fundera över varför vi ser olika ut från tillfälle till tillfälle, kan vara så att det speglar hur vi mår eller var vi är i livet just nu:

·         Ser ett barns ansikte i en vuxen och ser lycklig ut tills den blir påkommen, lever i det förflutna när den mådde som bäst, inte kanske så svårt att leva i nuet då personen lever lycklig i det förflutna, men har väldigt svårt att se en framtid då personen lever i en fantasi värld.

·         Ser en lycklig person med sitt ansikte just nu, är väldigt vacker, det riktigt lyser om personen - lever i nuet.

·         Ser en gammal person, slitet och plågat i en betydligt yngre persons ansikte, plågas av nuet och ser ingen framtid för sig.

Detta är bara tankar runt det jag ser omkring mig, om det är sant eller inte är svårt att säga, men det är i alla fall vad jag tror är sant runt detta. Svårt att fråga andra då jag inte stött på andra som har samma egenskaper som jag.

Fixeringar - Rätt eller fel, vad är det?

Sitter och jobbar med att skanna bilder från negativ, bilderna jag jobbar med är från 60, 70 och 80 talet. Ser alla ”roliga frisyrer” som man hade förr, jag tänker varför såg de ut som de gjorde? Varför försöker de inte att se bättre ut än vad de gör? Kommer frågorna poppande upp i mitt huvud. Varför ställer jag mig de frågorna när jag innerst inne vet att utseende inte är det viktigaste, problemet är väl att det hjälper till med att lyckas när man har ”rätt utseende”, det viktigaste för mig är hur en människa är och hur de tänker framför hur de ser ut. Så varför ställer jag mig dessa frågor när jag vet bättre?

Vi är så himla påverkade från media idag, det finns en mall hur människor ska se ut, känns som all media ägs av de företag som jobbar med skönhet, dvs. skönhetsprodukter och de som skönhetsopererar människor. Varför duger vi inte som vi ser ut? Om man tänker efter ordentligt, om man kollade in varenda millimeter på varje människa så skulle man inse att det aldrig kommer att komma en människa till som ser exakt likadan ut, om man nu inte börjar klona folk förstås, vilket är en helt sjuk tanke.

Men om man tänker att om vi får födas på ett normalt sätt utan några som helt manipulationer, så är varje människa som föds är unik. Varför vill vi förstöra det unika? Det unika är ju i sig själv väldigt vackert, varför duger inte det som det är? Varför duger vi inte som vi är och ser ut? Då skulle ingen tjäna några pengar på oss, skönhetsbranschen skulle gå i konkurrs då de lever på andras olycka.

Jag tror att det stora problemet idag är att vi inte mår bra inombords och då vi inte har något bra självförtroende så söker vi en snabblösning på problemet, vi vill ändra vårt utseende i tron om att det är där problemet ligger. Istället för att ta tag i det verkliga problemet, vårt mående inombords. För när man inser att man duger som man är så syns det även utåt, det finns inget vackrare än en människa som älskar sig själv för dem de är och då menar jag inte själviska människor för det finns inget vackert med det.

När jag nu ser på bilderna igen med helt andra ögon, så ser jag bara vackra människor då de är bara sig själv så som de föddes, så felet ligger inte i hur folk ser ut, felet ligger i hur vi ser på andra människor. Lika är det med om vi börjar skärskåda hur folk är, folk brukar oja sig över hur andra människor är och beter sig, är inte folk riktigt kloka? Jag brukar säga så här, vi är alla lite tokiga allihop, för i andras ögon är vi inte som dem och då är vi inte riktigt kloka för det, så allt ligger i betraktarens ögon och inte i om folk är kloka eller inte.

Visst finns det regler och en tanke om hur vi ska bete oss, men sen vad folk glömmer bort är att det är olika beroende varifrån vi kommer, visst det finns ett ordspråk som säger att ”man ska seden dit man kommer” och folk tolkar det som att man ska rätta sig efter hur det är dit man kommer men om man verkligen tänker efter så betyder det precis tvärtom. Jag tycker istället man ska försöka ta varandra som man är och leva i harmoni med varandra istället, men vi människor är ett vanedjur, allt ska vara som det alltid varit så det kommer ta tid innan förändringarna tar vid. En förändring som jag ser som väldigt nödvändig, då vi idag är på väg mot vår egen undergång om vi fortsätter i samma spår som vi är på nu.