Hur jag hanterar det när livet är ett helvete

Det här är en mer utförligt beskriven version av inlägget ”När livet är ett helvete – vad gör man då?”

En sak som bör nämnas innan vi börjar, som jag nog nämnt i något annat inlägg här på bloggen, men det är nog länge sen nu så det är dags att ta upp det igen och speciellt i detta inlägg och delar utav det kom även med i nya beskrivningen av bloggen. Jag jobbar inte med det här professionellt, det kan vara bra att veta innan du börjar läsa det här, allt jag skriver här och i alla inlägg är skrivna efter mina egna erfarenheter här i livet och inget annat.

 Ibland när man råkar ut för något riktigt dåligt så kan man råka ut för trauma, det här är inget jag kan så mycket av, men jag vet så mycket av egen erfarenhet att det är väldigt svårt och komma ut ur och det är något man oftast inte kan lösa själv, utan det här är något man behöver ta professionell hjälp till för att lösa. Så det är inget jag kommer att gå in på här, då det ligger över mitt kunnande.

Tänker på alla de gånger man mått dåligt, eller att livet bara känns skit, alla de gånger man tror sig nått botten för gått och aldrig kommer att komma ur allt det jobbiga. Vad är det som får en att hitta ut ur det dåliga, att hitta kraft när all kraft är slut? För mig finns det ett ljus inom mig som aldrig verkar ta slut, hur mörkt det än blir runt om mig så lyser det alltid starkt inom mig. Har fått höra att jag är lite blåögd och att jag bara ser gott i alla och allt, ja sån har jag varit, men med åren har jag fått lära mig den hårda vägen att det finns folk som utnyttjar det, det finns tyvärr finns alltid mörka krafter runt om oss. Men jag har även sätt att mycket går att vända, även om jag insett att allt inte går att ändra på. Så jag är mer realistisk idag när jag blivit äldre, ondskan finns där och den lär fortsätta så länge vi ignorerar den, så ondskan måste bekämpas. Inte blunda åt det och inte vara tyst, bekämpa ondskan med alla medel som finns att tillgå. Så tro inte att jag går igenom med ögonen slutna, inte nu längre. Men som sagt allt är inte dåligt här i världen, det finns alltid något som är bra och allt sådant ger mig hopp och kraft.

För att återgå till mitt inre ljus, var kommer den ifrån? Från mig själv säger jag självsäkert utan att vara mallig, men tro inte att det beror på att mitt liv alltid varit en dans på rosor, jo egentligen för det är lite så jag ser det: Livet är som en dans på rosor, i vissa delar så är det väldigt vackert, men i vissa delar så är det väldigt taggigt och jävligt.  Mitt liv har inte varit så roligt alla gånger och det är i det mörkaste mörka jag hittade mitt ljus som leder min väg här i livet. Sen den första gången den tändes vägrar den att slockna, det ljuset är en väldigt stor del av den jag är idag. För att vara tydlig här, jag hittar inte bara glädje i det dålig, så klar mitt liv har kantats med roliga saker också och det ger mig också den kraft jag behöver när det inte är så roligt.

Ett av mina sätt att lösa problem, speciellt de riktigt jobbiga, för det första så kanske jag bara lämnar skiten och går, nej jag ger inte upp, jag skapar utrymme för något bättre, jag ser till att få andrum för att hitta en väg ut. Många gånger när inget annat verkar hjälpa, då tar jag till mitt hemliga vapen, jag använder mig av min humor. För när inget annat verkar hjälpa, skratta skiten rätt i ansiktet.  Att hitta glädje mitt i det jobbiga kan ju verka knäppt, jag har inte sagt att jag är smart, men det hjälper mig så varför inte använda mig utav det? Ja jag vet att jag ibland har en humor som ingen annan verkar förstå, men vad gör det, det hjälper mig och det är det viktigaste tycker jag i den här situationen. Om man mår skit och ingen verkar fatta och alla verkar blinda och ingen verkar se hur jag mår egentligen, men det är ju inte alltid jag vill dela min smärta med andra, så lite av det att de inte ser eller förstår beror ibland på mig själv. Bara för att jag mår skit, behöver inte hela världen behöva göra det bara för att jag gör det, det är inte alltid bra att alla vet allt om alla just för att det ibland gör mer skada än nytta.

Ja jag vet att ensam är stark, men om man är flera så blir man starkare, men var händer den dagen ingen finns där när man behöver dem som mest? Sen vet jag en sak till, alla är inte lika starka som jag inom sig och kan hantera det som jag, inte alla som hittat sitt inre ljus som vägleder dem genom livet i vårt och torrt. Jag har tyvärr inget svar hur du ska hitta ditt om du inte redan hittat det, för jag vet inte hur jag fick igång mitt. Men jag tror att när jag såg hur svart allting verkade vara, så hitta jag en väg ut, det är vad jag tror gjorde att hoppets låga tändes inom mig. Vi har alla olika liv vi lever, vi har alla olika vägar att gå, så det är inte säkert att din ljusknapp sitter på samma ställe som hos mig. Det viktiga tror jag är att aldrig ge upp, hur mörkt livet än ser ut, livet verkar alltid hitta en väg ut hur hopplöst det än ser ut just då. Sen finns det ingen mall att gå efter hur jag hanterar det, ibland hanterar jag det själv och ibland med hjälp av andra.

Ljuset jag ser, är en väldigt stark kraft, som hjälper mig hitta vidare när allting verkar hopplöst och dystert. Nästa sak jag tänker ta upp kan nog vara rätt provocerande för vissa, men innan jag tar upp det så är det verkligen inte min mening eller tanke med detta att provocera någon. Allt jag skriver här beskriver hur jag hanterar saker som är och har varit jobbigt i mitt liv, min förhoppning är att det jag kommit på och hjälpt mig även kan hjälpa andra i liknande situationer. Jag väljer att kämpa vidare trots att allt verkar hopplöst, istället för att ge upp, ja som jag nämnde tidigare så kan det ibland hjälpa att gå ifrån och bara ta det lugnt så att man får en chans att hitta något som kan hjälpa en vidare, men det är absolut inte att ge upp, för man kämpar ju vidare igen efter det.

Jag har valt att leva, försökt se det som är bra och det som ger mig glädje här i livet, det har givit mig styrkan att fortsätta. För att gå vidare från när allt är dåligt är där man börjar med att se det positiva, man lägger allt annat åt sidan, för det är inget relevant när man ska hitta en mening i att fortsätta. Visst det kan ses som blunda för det dåliga, ja just för stunden, allt för att kunna fortsätta. När man sen gott vidare, dvs. vilat och hittat styrkan att gå vidare, det är då man kan ta tag i det dåliga. Det här kan låta enkelt, men det är inte alltid det, man får ta ett steg i taget, lite som att lära sig gå igen.

Nej jag har verkligen inte alla svaren, jag försöker hitta svar på mina frågor, men jag har inte allas svar, tanken tror jag är att det är meningen att vi alla ska hitta våra egna lösningar på våra egna problem. För är det något jag lärt mig under alla år och allt tid jag fått kämpa för att komma vidare alla de gånger det varit jobbigt i mitt liv. Att hitta lösningarna, att kunna kämpa vidare hur jobbigt man än har det, det ger en styrka som man inte visste man hade inom sig. Den styrkan använder man sen när det blir jobbigt igen, varför vi verkar vara utsatta för dessa prövningar i livet är för mig en gåta och jag har ingen aning om det har en mening eller inte? Frågan är om det har betydelse eller inte, vi vill alltid av någon anledning tro att alla de här prövningarna har någon ännu större mening än vi kan föreställa oss, men för mig räcker det att det har en mening för någon eller flera, för mig är jag viktig om inte annat för mig själv. Att älska sig själv är en bra början, likaså att bry om sig själv, för att kunna hantera jobbiga saker måste man se om sitt eget hus innan man kan hjälpa någon annan. Det är inte själviskt att bry om sig själv för att må bra och det är det inget fel i, att bara bry om sig själv och skita i andra, ja det är väldigt själviskt och det är ju något helt annat och det är fel tycker jag. Jag nämner det även om det kanske är uppenbart för de flesta, men om man missat vad skillnaden är, så är det enklare att förstå saker och ting när man vet vad skillnaden är. Så se det inte som själviskt när du måste ta hand om dig själv, även om det just då innebär att som du kanske känner det som om att du skiter i andra, men det är bara tillfälligt. Det är inte den du är, det är ingen självisk handling att ta hand om sig själv lite då och då, att inte ta hand om sig själv är ingen bra grej däremot, för om man inte tar hand om sig själv då kan man tillslut inte ta hand om och bry sig om andra heller. Så om du känner att du inte kan ta hand och hjälpa andra, ja då är det så det är just nu.

När man utsätts för jobbiga saker om och om igen så kan man till slut eller tom. varje gång tänka vad är det för mening med allt kämpande eftersom det aldrig verkar ta slut på mina prövningar? För mig handlar det om att jag tycker det är värt det, jag älskar att leva, jag vill se hur långt jag kan komma helt enkelt. Jag ser livet som ett äventyr, för man vet inte i förväg vad som kommer att hända, jag kanske inte alltid tycker om allt som händer. Men ändå så händer det grejer hela tiden, bra och dåliga om vart annat, det är som värsta äventyrsfilmen man är med i ibland. Så varje morgon så vaknar jag med att jag är glad över att få leva en dag till, att få se vad världen har för spännande äventyr att bjuda på denna gång och så här fortsätter det så länge som jag inte har en aning om då jag inte vet hur länge det varar och det är heller inget jag vill veta i förväg. Jag väljer att se det positiva framför det negativa, för det ger mig den energi jag behöver för att kunna fortsätta när det är jobbigt. Om man ser det positiva och negativa som energier, så betyder det inte att den ena är bättre än den andra, för bägge är energier som man kan ha nytta utav om man väljer att använda dem till sin fördel. Att använda det positiva jag ser i livet när livet är jobbigt och lära mig av det negativa, det jobbiga till att lära mig utav det istället för att det ska påverka mig negativt, så jag vänder det negativa till något positivt för mig. Nej det här inget enkelt, även jag som är van åker dit på det här ibland. För jag är ingen supermänniska eller robot, jag är en vanlig människa med alla fel och brister precis som alla andra även om vi kan ha olika då vi alla är olika och det är okej att det är så. Jag har mina bra och dåliga dagar jag med, så ibland blir jag skitförbannad eller ledsen, det är en del av livet, så jag tar det som det är.

För jag har börjat tänka lite annorlunda i år mot tidigare år när jag försökte typ som ignorera sådant som gör mig, arg ledsen rädd osv, det har jag övat mycket på, för att skydda mig mot det jobbiga. Visst har jag mått bättre, ja till en början, men problemet med det som jag nu har upptäckt, de känslorna jag har försökt ta bort har ju inte försvunnit. De ligger ju kvar och blir till slut till något mycket värre, mycket svårare att hantera, för det kan göra en riktigt sjuk dvs. man kan bli sängliggande en längre tid. Kroppen och knoppen går inte att lura i längden, så nu mera när jag blir arg, ledsen och rädd då låter jag för det mesta mig bli det, sen analyser jag varför jag blev det. Vad var det som fick mig att reagera som jag gjorde, för det är inte alltid yttre saker som får en att reagera som man tror vissa gånger, det kan vara inre saker som påverkat också. Hur man mår helt enkelt när vissa saker inträffar, saker som egentligen inte har något med händelsen att göra, men som påverkar hur jag reagerar. Är man redan arg, ledsen, rädd eller tom trött så påverkar det hur man reagerar på det som händer runt omkring mig.

Sen en sak till som jag lärde mig bara för ett par dagar sen utav en händelse, jag mådde jätte bra efter att jag hade äntligen lyckats få flera saker att fungera som inte fungerat på över ett år, samtidigt så råka jag på något negativt gällande något helt annat och jag borde inte ha blivit påverkat av det som jag blev då jag mådde bra och var på jätte bra humör, men jag blev påverkat så mycket att jag blev både ledsen, förbannad och besviken på en och samma gång.  Det påverkade mig i över ett dygn, så jag analysera det hela och kom fram till att jag var trött efter att jag lagt så mycket energi och tid på att lösa mitt problem som jag nämnde här ovan, en av sakerna som gjorde att jag reagera som jag gjorde trots att jag mådde bra och var glad berodde på trötthet. Men jag tror inte det är allt, jag var så himla glad över det jag åstadkommit så när detta negativa kom, så det störde min glädje jag kände över att äntligen ha lyckats lösa mina problem jag haft över ett år och därför reagera jag som jag gjorde när det negativa kom samtidigt med det. Jag blev berövad på min lycka och det gjorde mig arg, att någon som borde veta bättre gjorde mig ledsen.

Så nej livet är inte enkelt alla gånger, för jag tror att när jag öppna upp för mina känslor och inte håller dem tillbaka, positiva eller negativa då blir det lite mer bergodalbana i livet. Men fördelen är ändå tycker jag, att förhoppningsvis då jag analyserat det som händer, så kommer inte några förtryckta gömda gamla känslor tillbaka och påverkar mig ännu mer senare, för jag har redan tagit tag i problemet direkt. Sen är allt en balansfråga, för om det är andra inblandade och speciellt de vi bryr oss om och är våra närmsta vi har i våra liv, då kan det vara värt att stanna upp ibland innan man bara släpper ut allt det dåliga över dem man känner. För att hantera det sen är ingen höjdare, det kan ju vara så illa att det inte går att reparera. Så ibland är det bra att gå ifrån en stund och ta det lilla lunga en stund och diskutera problemet när man är lugn och sansad, det är så jag försöker göra. För som sagt, även jag gör fel för jag är inte felfri, för vem är helt felfri egentligen?

Jag är en känslomänniska, det har jag alltid varit och kommer alltid att vara. Det är både negativt och positivt med det, förr så tyckte jag för det mesta att det bara var jobbigt att vara så känslosam, men det berodde på att jag inte lärt mig hur jag skulle hantera mina känslor på ett bra sätt. Efter jag lärt mig det så har det blivit mycket lättare i mitt liv, för jag tror inte att det är så lätt att inte vara känslosam av sig heller. Det finns för och nackdelar med bägge och jag tänker inte gå in på hur det är att inte vara så känslosam eftersom jag inte är det själv och därför så kan jag inte så mycket om det och det känns ju helt fel utav mig att försöka förklara det så därför hoppar jag över det.

Att vara en känslomänniska innebär i sina bästa stunder (när vi hittat balansen i våra liv) att vi känner mer utav allt det som är bra, kärleken blir större, vi skrattar mer även åt det som är mindre. Lättare att hitta glädje i både det lilla som i det stora, vi kan hitta ljuset även i de mörkaste skrymslena.

Ta hand om dig, dina när och kära, kramiz 💗