söndag 18 november 2018

Ett tips för att följa min blogg enklast

Ni som vill följa min blogg automatiskt, det gör ni enklast via e-post. Det gör ni via gadgeten som ligger näst längst ned av alla gadgetar som är till höger om inläggen. Skriv in er e-postadress och tryck på Submit knappen, sen får ni kryssa i att ni inte är en robot och avslutningsvis godkänner ni att få bloggen skickad till er via e-post. Sen så kommer det ett mail där ni måste godkänna igen, kolla så den inte hamnade bland skräpposten, den kommer från FeedBurner Email Subscriptions. Sen ska ni få ett mail varje gång det kommer ett nytt inlägg här i bloggen.

//Hwk Eye

torsdag 15 november 2018

Läget med bloggen


De som tidigare följt min blogg har sätt att den stått still i en väldigt lång period nu och det beror på många saker, jag var inne i en väldigt aktiv period av skrivandet och hade funderingar på att gå till nästa steg tom, att utöka den. Att börja skriva på heltid, börja titta på hur jag skulle utveckla den här bloggen jag har eller tom börja skriva i en helt ny blogg då det skulle bli så stort jobb att göra om den här bloggen till det jag ville göra i bloggen. Så det fanns två tankar om mitt framtida bloggande när det gäller själva bloggen, ett var att behålla den gamla bloggen men att göra om den strukturellt så den passar mer min nya tanke om bloggen och den andra var att starta en helt ny blogg.

Det finns för och nackdelar med bägge, jag tror inte jag går in på allt här om det, då det just nu inte verkar bli något av med något av mina idéer, för tanken var att jag i samband med att jag skulle börja blogga på heltid, då behöver jag även tjäna pengar på den, för hur ska jag annars kunna leva om jag inte har någon annan inkomst. För när man ska blogga på heltid, då blir den ju faktiskt mitt jobb.

Tanken med min blogg är att hjälpa människor med hjälp av mina egna livserfarenheter och mina tankar hur man kan få livet att fungera trots att livet inte går som man tänkt sig. 

De första åren fick jag väldigt stor respons på det jag skrev och gjorde för dem som behövde hjälp, läsarskaran var då inte så stor, sen med åren har mitt skrivande och tänkande utvecklats och i takt med det har läsarskaran blivit större och i takt med det så har responsen tillbaka till mig blivit mindre och till slut nära med noll. När jag var igång att börja förändra allt runt mitt bloggande och utöka verksamheten så började det dyka upp negativ respons från läsare, det hade varit okej om det hade varit konstruktiv kritik men det var ren kritik endast. Detta tog väldigt hårt på mig, väldigt blandade känslor dök upp, så alla mina tankar om att utveckla bloggen blev istället att jag helt enkelt slutade skriva här.

Ni som inte känner mig kanske jag måste berätta att jag är HSP, HSP står för Highly Sensitive Person, och utan att gå in på vad exakt vad det betyder, för det är väldigt olika för person till person hur det påverkar. Så om ni vill vet mer om det, så överlåter jag det till dem som kan beskriva det bättre än mig, så googla på ordet HSP och läs om vad det kan innebära. Det jag kan säga i grunden, HSP är ingen sjukdom eller diagnos, det är ett karaktärsdrag. Det finns både fördelar och nackdelar, det bästa sättet att komma förbi nackdelarna är att använde dem till sin fördel. En av nackdelarna är att man är känslig mot olika saker, det är helt individuellt, en av mina - jag har svårt att tackla kritik. Därför att det ger inget positivt, det är bara negativt. 

Jag hade ingen tanke på att jag skulle råka ut för det här i min blogg, för den är ju till för att hjälpa andra människor och inget annat, så jag var inte beredd på att få kritik för det. Jag glömde bort att alla är olika, alla ser inte det jag ser, de ser bara felen man gör och har inga problem med att dela med sig av dem utan någon som helst tanke på hur det kan påverka andra. Och där är skillnaden, jag tänker massor på hur det kan påverka andra det jag skriver här, men det har inte dem som kritiserat ens förstått att jag gör. För i början skrev jag bara rakt upp och ned, då fick jag reda på vad som var lämpligt att skriva eller inte, så jag har med åren lärt mig att skriva på ett sätt som ska kunna läsas av de flesta. 

Just nu skriver jag som vanligt för min egen skull, att få ut mina tankar och känslor på "papper" då det är en del av mitt sätt att bearbeta problem, så det fortsätter jag med förstås. I dagsläget så ser det inte så ljust ut för mitt bloggande, för jag har insett att när jag sticker ut hakan och skriver saker som kan påverka andras liv, så reagerar inte alla på det sätt jag hade hoppats. För när man är en bloggare som delar med sig av sitt eget liv och känslor, så måste man vara beredd på andra inte alltid har förståelse för vad jag gör här. När man är en bloggare så måste man förstå att man kan bli angripen för det man skriver, jag var inte beredd på det. För det enda jag vill är att försöka hjälpa andra människor och har även på slutet förtydligat att jag inte arbetar med det här professionellt, utan att det här är bara mina personliga tankar och idéer för att få livet att fungera så bra det bara går. Det är alltså upp till läsarna att avgöra om det kan hjälpa dem eller inte, så jag hade ingen tanke på att det skulle kunna bli något negativt av det hela.

På sätt och vis var det ju tur att det hände när det hände, tänk om jag hunnit startat nästa steg som jag skrev om här tidigare, samtidigt som det känns jobbigt när man tänker på all tid jag la på det här och nu är det slut. Likaså att jag inte kan hjälpa någon, inte på det här sättet i varje fall.

Läget med bloggen?

Som ni förstår så är alla tankar på att utöka bloggandet borta, om jag kommer tillbaka och skriva i min blogg igen har jag i dagsläget ingen aning om.

Om jag kommer skriva något här eller i någon annan blogg i framtiden, så kommer jag köra som jag gjorde förr förmodligen, inte göra några notiser någonstans om det, de som är intresserade att läsa vad jag skriver här får hålla koll på bloggen på ett eller annat sätt.

Men som sagt, det som hände har satt sina spår djupt i mig och i dagsläget är inte såren läkta. 

Tack för den här tiden och jag vill tacka alla som följt min blogg, för dem som blivit hjälpta av den och som i sin tur hjälpt mig utveckla bloggen till vad den blev.

Med vänliga hälsningar Hawk Eye 💓

Kom ihåg, ta hand om er själva, era nära och kära, kramiz 💓

söndag 1 juli 2018

Bestämt på obestämd tid...

Hade bestämt mig att låta en person gå, trots att jag hade dåligt samvete över det.

Men ingen tid gavs så jag fick yttra det.

Då behagar personen i fråga visa sin bästa sida, vilken hen inte behagat göra den senaste tiden.

Så nu står jag där med skammen och ångesten, hur gör jag nu?

Ena stunden är hen frånvarande, nästa är hen närvarande men frånvarande i tankarna och nu närvarande på alla plan.

Frågan är om jag kan lita på att hen finns där för mig när jag behöver hen som mest?

Känner mig blåst 😋

Frågan är om jag ska ta hen som hen är, då hens frånvaro egentligen beror på saker hen inte rår för, enligt hen själv.

Följdfråga: Kan jag lita på att hen talar sanning?

Lägga energi på det som är värt något

Jag har märkt att när man har så lite energi som jag har, då vill man inte slösa det på småsaker.

tisdag 3 april 2018

Let it be


Har kommit fram till att det bästa är att inte tänka så mycket, bara låta allt hända för att bli som det är tänkt att bli, sluta kämpa emot och släpp taget. Det största hindret är som vanligt mig själv, tänker för mycket i förväg. Så sluta analysera så mycket, dröm mina drömmar och lita på processen och kör på, för även om det inte blir som jag tänkt så blir det som det är tänkt att bli.

tisdag 6 mars 2018

Lite på sne


När världen står på sne och alla dörrar har gått i lås
Man slår sig trött för att komma ut
Då är det lätt att hålla sig för skratt

måndag 12 februari 2018

En berättelse från Gotland för snart 29 år sen

     Här är en bild samma år när händelsen hände på Gotland och samma hoj 😊 Kawasaki GPX 750 R -88 (bild tagen -89).

Rätt kul det här med minnen, det börjar med att jag kom att tänka på en sak de sa på Af när jag var där senast, att inte få det man vill, jag pratade om jobb de trodde jag prata om utbildning.

Då kom jag tänka på en kompis som sa åt mig att skaffa körkort för buss och långtradare för då hade jag hur mycket jobb som helst.

Då kom jag på en händelse när han och jag möttes i korsning mitt i Gotland för snart 29 år sen, han körandes buss och jag sittandes på min hoj.

Jag och min dåvarande tjej var på en weekend på Gotland som vi bara kom på en sen kväll, vi drar till Gotland. Packa ihop våra saker och hoppa på hojen och drog till närmsta färja, väl där så sa de till oss att skynda på för färjan skulle precis åka, vi säger till dem och vänta en stund. Väl framme vid grinden så visade vi biljetterna och så sa de till mig att skynda på, javisst sa jag inga problem. Åkte på bakhjulet nästan ända fram till färjan, när vi kom upp på rampen och in färjan stod färjekillarna och applådera och busvissla, vilka glada miner man fick (det här var mitt i natten). Det var snyggt sa de, jo de sa åt mig att skynda på och det gjorde jag och släppte loss alla hästarna och den bara for iväg som ett skott. Snabbaste hojen jag haft någonsin, men den höll på bli min död också till slut, men det är en annan historia som jag kanske drar någon annan gång 😊

Dagen efter vi kommit till Gotland så åkte vi runt och kolla på alla sevärdheter som finns att se där, finns så mycket sevärt där ska ni veta. Ni som inte har varit där någon gång, ta gärna en tur dit, det är verkligen värt det. Det är som att åka till ett annat land, speciellt där vi lyckades få rum. Hotellen innanför murarna i Visby var skitdyra så vi gick till Turistbyrån där de hittade ett hyra rum hos en äldre dam, det var riktigt mysigt det 😊

På vägen till nästa sevärdhet så kom vi åkandes i lugn fart i en s-kurva upp mot ett vägkors med stop-plikt, där framme stod en vit bubbla. Jag stanna en bit bakom bilen, de var ett gäng pensionärer i bilen som var på semester de med, han fick problem när han skulle börja åka framåt och sen tappa han bilen bakåt dvs. mot mig. Mitt i allt det här ser jag min vän komma åkandes från andra hållet med fullastad buss, han vinka och såg helt förskräckt ut, alla i bussen verkade titta ned på oss och det som hände och jag såg deras buss åka vidare med ett antal bilar efter sig. Jag tutade och viftade åt dem att åka framåt (de i bubblan), men istället så åkte de bakåt igen och träffade kofångaren deras mitt framdäck. Som tur var reagerade jag innan och satte i bägge fötterna och höll i bromsen stenhårt. Vi började hasa, jag skrek åt min tjej och hoppa av, jag tittade bakåt förskräckt, jag började närma mig ett stup bakom kurvan utan räcke, såg skogen där nere och jag tänkte att det här kommer inte gå bra om jag inte kommer på något och började titta efter var jag skulle hoppa åt sidan och låta hojen åka vidare bakåt. Jag skrek åt dem att stanna, men de hörde inget för motorn varvade (sitter längst bak på gamla bubblor, dvs. mellan mig och de i bilen). Tittade på min tjej som bara stod där stel av skräck, sa åt henne att säga till chauffören att hålla bromsen, så att jag kan lirka loss hojen innan vi hamnar ner i avgrunden. Han gjorde som vi sa och lyckades precis komma loss, tjejen min hoppa upp där bak och vi åkte över till andra sidan vägen och hitta en parkeringsficka där jag kunde stanna till och bara andas ut. Vilken händelse alltså, snacka om nära döden upplevelse. Jag kollade till min tjej som var i chock, ledde bort henne till en bänk och sen gick jag för att kolla till hojen. Då kom bubblan förbi med pensionärsgänget och fråga hur det gick, jo det gick bra sa jag med mig och min tjej, de lös upp. De var så ledsna över det inträffade men samtidigt glada att det gick bra till slut. Chauffören undra om hojen gick sönder, nej den klara sig bra sa jag, men vad  är det du kollar efter sa han. Jo jag kollar hur det är med framdäcket, han såg förvånad ut, jag fortsatte. Jo du träffa framdäcket med kofångaren, men det är inte det som kan skada framdäcket, utan jag kollar hur slitet däcket blev när du tryckte iväg mig bakåt och vi hasade en meter. Då förstod han vad jag kollade efter, vi tackade varandra för de vart också väldigt chockade, men ingen kom till skada 😊

Någon vecka senare när vi kommit hem till Julita så träffa jag på min kompis busschauffören, han undra hur det var med mig. Jo tack bra, sen fråga han hur det gick, med vadå undrade jag. När du blev knuffad av en bil, var då sa jag, på Gotland sa han, ja just det du var ju där när det hände. Jo det gick bra som du kan se här är jag sa jag och sträckte ut armarna och  med värsta smilet på mitt face 😊 Men det var riktigt nära, ja han trodde vi hade dött där och då men ingen annan hade hört om denna händelse så han hade varit jätteledsen då han trodde vi var borta för alltid. Nej du sa jag, en gammal Punkare tar man inte kål på så lätt, vi skrattade hjärtligt tillsammans. Sen fråga jag vad han gjorde där på Gotland, han var där med Julita ungdomarna i fotbollslaget på träningsläger eller någon fotbollscup, kommer inte ihåg de detaljerna idag. Då kan jag säga till dem att ni mår bra bägge två, då kommer de bli så glada 😊

Jag kommer ihåg dig så väl Kjell-Ove, värdens snällaste människa som togs ifrån oss alldeles för tidigt liksom dina bröder, tror bara en av er lever idag, men tyvärr har jag ingen kontakt med honom idag. Du vart inte ens 50, jag är i dag 52, tyvärr kommer jag inte ihåg hur länge sen det är sen du dog. Men det måste vara bra länge sedan, vet att vi sågs 98 då vi bägge blev de enda som försvarade Julita (HV 98-09), så jag kan gissa på att du gick bort runt 99, året innan jag flytta från Julita in till stan. Så det är snart 19 år sen du gick bort kan jag tro, men som du vet så är du inte glömd och kommer aldrig bli det så länge jag lever i alla fall.

Tänk vad våra små hjärnor minns ibland, man kan ju inte tro att det skulle komma upp just dessa minnen bara för att började tänka på vad de sa på AF i fredags i förra veckan hahaha 😀

Det här är bara en av alla nära döden äventyr och annat jag varit med om i mitt liv, vem vet jag kanske drar en och annan av dem en annan gång, den som lever får se 😊

Så tänk på detta, lev livet nu, för imorgon kan det vara försent, ta hand om dig och dina nära och kära, kramiz 💗

söndag 11 februari 2018

Livsomsvängningar


Under min uppväxt var det inte alltid lätt, men det fanns sina glada stunder med. Min ilska botade jag med en viss träningsform där jag lärde mig att lita på mig själv och med det så hittade jag mitt inre lugn. Jag har alltid fått klara mig lite själv, lite på gott och ont, den viktigaste läxan var att efter varje jobbig grej jag klara av alldeles själv så växte mitt självförtroende, men även haft svårt att lita på folk då jag verkade alltid få sköta allt själv. Känns lite ensamt på toppen ibland.

När man sen blev vuxen flöt allt på, mitt självförtroende gjorde att jag klara allt, även sådant jag aldrig gjort tidigare.

Min sjukdomar och skador verkar bli värre med åren, visst i unga dar skadade jag mig hela tiden, du vet en vild kille som aldrig var still, men man läkte fort. Nu när man är äldre då har man börjat få räkningen för allt dumt man hittat på som ung, då man trodde man var odödlig och osårbar.

Hur mycket jag än har fått för skit de senaste 35 åren och de senaste åren ännu värre än tidigare, inte ger jag upp inte, så man är starkare än man tror 😊 Men så klart man kan bli less på skiten ibland, men det finns bara två val i livet, antingen ger man upp eller så fortsätter man. Jag har aldrig givit upp i hela mitt liv, det ligger inte i min natur. Så här håller det på år efter år, de är de åren med alla dess bagage som blir tungt att bära och därför blir man så trött, men man blir även stark av livets prövningar oftast mycket starkare än vad man tror.

Jag har lärt mig en sak rätt nyligen, att acceptera det som händer mig, nej det betyder inte att jag tycker jag är värd all skit jag fått att bära, jag accepterar bara att det händer och att det är okej med det. För om man gör det så släpper man av de bagage man har och slipper släpa på dem hela tiden, det gör att man kan ägna tid och kraft på dem man älskar istället för på bagaget man släpat på genom åren som bara blir fler och fler och tyngre. 

Så ett tips från mig, prova att acceptera dina gamla bagage, de är en del av din historia, men det betyder inte att dem ska följa med på hela resan, de har liksom gjort sitt jobb klart. För även det som har varit jobbigt, kan ge en mycket om man lär sig av sina misstag och gå att gräma sig över saker och ting som man inte kan göra något åt gör ingen nytta för en.

Det är dags att vända blad och börja skriva på en ny sida, starta ett nytt kapitel i livet kallat "Det stora
äventyret" 😊

En liten tankeställare på mitt äventyr kallat livet, från "Alice i underlandet 1865":
Om du inte vet vart du ska.
Spelar det ingen roll vilken väg du tar.

torsdag 8 februari 2018

Splittrad men inte uträknad


Jag berättar för andra massa smarta tips, men följer dem inte så ofta själv numera, börjar likna min pappa mer och mer. Hur kommer det sig, jag vet att det är fel att inte följa de smarta råden men ändå gör jag det inte. Är det så här det är att bli gammal, man blir inte klokare man blir en tvivlare? Tvivlar på sin egna förmåga, nej skadorna på min kropp gör att jag har svårt att se mina bästa sidor.

Som ung så fanns inga hinder trots saknaden av erfarenhet, men jag saknade även rädslan för att misslyckas, det var det som gjorde att jag lyckades. Så nu när jag blivit äldre klokare och har så mycket mer erfarenhet, varför låter jag rädslan för att misslyckas få styra mitt liv?

När jag inte såg några hinder så körde jag på, nu har jag fått en del hinder, mina skador och min hälsa som vacklar. Jag har då svårt att lita mig själv och mina förmågor, dessa hinder gör mig blind så jag har svårt att se vad jag är duktig på. För första gången på väldigt länge så känner jag mig splittrad i tusen bitar.

Vilka av mina egenskaper kan jag använda för att hitta vidare i framtiden?
Svaret är alla mina egenskaper, gör som jag alltid har gjort, lita på mig själv och min styrka, min inre styrka och inte den kroppsliga den här gången. Är så van vid att det är min kroppsliga styrka är den som mest efterfrågas och därför har jag haft kroppsarbete mest i mitt liv. Men jag har ju andra egenskaper som jag är bra på, så nu när min kropp inte är så bra form längre så är det dags att använda övriga egenskaper och kunskaper jag har. Så klart det här känns lite skakigt för det här är jag inte så van vid, men det är lugnt, jag vet att jag kan lita på mig själv, så bara andas och lev livet för sjutton gubbar 😊

onsdag 7 februari 2018

Dags och lyssna på mig själv

Om andra kan lyssna på mig, så kan även jag.

Om man kommit till slutet av vägen, så kommer man ingenstans om man inte gör något alls, men om man vänder om och väljer en ny väg så är chansen större att man kommer längre än om man står still.

Dags att lita på mig, liksom andra gör.

Ibland kan det vara svårt att se, när man står för nära.

Time to change

Stop running
Stop be so afraid of everything
Time to change
I have problem all my life
But i have never give up and i don´t think to do that now either
Time to rise up and be the man i am
Do the things i want
The only thing holding me back is my self

It´s time to live my life in full

lördag 20 januari 2018

Nytt men ändå inte

Går igenom vad jag har haft för egenskaper och vad jag har idag och inser att det inte är så stor skillnad, fast mina förutsättningar har förändrats. Den stora skillnaden är att jag tappat glädjen på vägen, ha mer roligt, samtidigt använda mig av mina egenskaper för att skapa mig en ljusare framtid är planen ut just nu 😊

fredag 19 januari 2018

Förståelse och stöttning

Förståelse i att vi inte vet vad andra har i sitt bagage, förståelse att våra förväntningar på andra inte alltid kan slå in.

Alla är olika, alla klarar inte samma som en själv, sen är det upp till var och en om man även vill bära andras bördor också.

Inse att man inte alltid kan hjälpa andra, istället kan man komma med råd och finnas där som stöd.

torsdag 18 januari 2018

Tro

Tro, det handlar inte om religion, utan tro handlar för mig om att lita på mina egna förmågor, mig själv och andra.

För om man ger med sig för sin egen rädsla så är man förlorad, det har för mig blivit väldigt uppenbart den senaste tiden. Rädsla handlar om att tappa sin tro, för utan tro på sig själv så blir man rädd för många saker. Det börjar med tvivel, då är bollen i rullning och om man inte får stopp på den så rusar den på. Med tiden så bygger man upp stress och det är i längden väldigt skadligt för min hälsa.

onsdag 17 januari 2018

Letandet


Det känns som om jag letar efter något hela tiden, jag letar efter fel, jag letar efter det som är rätt, men tänk om allt letande gör att jag missar att leva?

Det känns som det är dags och börja lita på livet, på mig själv och allt omkring mig.

För vad kan gå fel? Kanske allt eller ingenting, men vad gör det om inget blir som jag tänkt för det kanske blir som det är tänkt, på gott eller ont.

För det känns ibland som hur jag än gör så blir det som det blir, så varför lägga tid på något som jag ändå inte kan ändra på?

Så klart jag ska drömma, göra det bästa av mitt liv, men släppa taget om kontrollerandet och lita på att jag kan det här. För vid här laget har jag lärt mig så pass mycket att jag vet vad jag vill och det som jag inte kan styra över ja då är det så.

Numera känns det som om rädslan styr mitt liv, är så rädd att något går fel att jag slutat ens att prova på. Om jag aldrig vågar att prova på något nytt, hur ska jag då kunna hitta något nytt och bättre?

Nu kan det här låta som en motsägelsefullt mot det jag skrivit tidigare här, men det här handlar om ungefär samma sak, det handlar om att förbättra mitt liv. Ja bägge två faktiskt, att sluta oroa mig och lita på att det blir som det är tänkt och för att förbättra min situation så måste jag våga mig på att prova nya vägar lite då och då för att hitta rätt.

Det är dags att ge sig ut på vägarna på äventyret kallat livet, för vad gör det om jag får fler gråa hårstrån, hellre det än att jag på min dödsbädd ångrar allt det jag aldrig gjorde.

Släppa kontrollen och vara fri, ha lite kul på vägen och sluta oroa sig hela tiden. Lägga tid på roligheter istället för på tråkigheter, låter som en bra plan 😊

Time 4 fun 😀

onsdag 10 januari 2018

Måste byta fokus


Måste byta fokus, men vänta nu, måsten är ju inget bra…eller?
Känner att jag är på väg i fel riktning, bara kolla på allt jag skriver nu för tiden, känns så himla negativt på något vis. Så i detta fall är inte detta "måste" inte alls något negativt, men jag kanske ska omformulera mig till "Jag väljer att byta fokus" så det blir mer förståeligt vad det hela handlar om.

I vilket fall som helst så behöver jag försöka tänka i andra banor, för jag mår inget bra just nu, frågan är ju om det är därför jag skriver så negativt eller om det är att jag mår dåligt av det negativa jag tänker/skriver. Lite som vem kom först, hönan eller ägget.

Tror inte det här blir något inlägg till min blogg (men så blev det), men jag behöver skriva om det här så jag får det ur mig, det negativa. För att hitta en annan väg, sen som sagt kanske jag inte ska känna att jag måste vara glad hela tiden om jag inte är det, leva med de känslor jag har utan att skämmas för dem.

Eftersom jag är relativt medveten om det som påverkar mig utifrån liksom inom mig, men blir ändå överrumplad då jag upptäckt jag inte kan styra allt. För hur mycket jag än lärt mig om mig kropp och min kunskaper så får jag en känsla av att jag bara är och skrapar på ytan, tror jag har läget under kontroll, men så pang så blir man sjuk av något man trodde man redan besegrat innan det ens kom.

Man inser att man är dödlig, man är som alla andra, frågan är vad som är fel med det? För hur olika vi än är så har vi en sak gemensamt, vi kan inte styra allt och en av de sakerna är att vi alla ska dö oavsett vilka vi är. Men vi kan försöka leva så gott vi kan av det vi har till hands, det är något vi alla kan jobba med innan vi slänger in handduken.

Sluta var så rädd för sådant jag inte kan göra något åt, det får inte hindra mig att leva, att försöka, leva så gott jag kan och utan skam eller ånger är nu ett av mina mål.

Sluta fokusera på mina brister, det hindrar mig, istället se vad jag har som jag kan använda mig av och jobba därifrån och fokusera mer på vad jag kan göra 😊

torsdag 4 januari 2018

Mindmap 2018


Back to basic.

Börja om från början, visst var planerna bra för 2016 och 2017, men jag hann inte med och livet sprang ifrån mig. Så nu börjar jag om med en enklare variant, struntar i att rita en mindmap det här året utan i år gäller bara texten nedan. Jag tror att för mycket förklaringar ger för lite utrymme för egna tankar, detta är bara tankar inte en instruktionsbok för vad jag behöver göra för att må så bra jag bara kan. Mer plats för fritt tänkande, samtidigt som jag behöver hålla fokus på vad som är viktigast för mig. Mitt eget mående är viktigast just nu, så rubrikerna anger vad jag ska ha fokus på under år 2018. Texten som står under är bara förslag på vad jag kan göra, som sagt mer plats för frihet. Frihet och fokus, kan det funka tro?
  • Återhämtning:
    Meditation, insikt vila och musik.
  • Hälsa:
    Rätt kost, motion, träning och vikt.
  • Kreativitet:
    Skriva, rita och måla.
  • Nöjen:
    Se film, spela spel och umgås med familj och vänner.


Ta hand om det viktigaste, ta hand om dig själv, dina nära och kära, kramiz 💗

onsdag 3 januari 2018

Första tankarna så här efter nyår

För det första strunta jag i stort sätt i firandet av nyår, ja visst jag var ute vid tolvslaget och kollade på raketerna som sköts men i övrigt inget annat.

Börjar bli trött eller less på att önska mig ett bättre år än det tidigare, samma tråkiga visa år efter år.

Tar livet som det är istället, både det tråkiga och det roliga.

Inga konstigheter, inte gå och vänta på något som aldrig kommer hända.

Ta tag i saker själv och göra det bästa av det man har, njuta utav det man har istället för att sukta efter det man inte har.

Idag blev jag less på att jag inte orkar något, så jag tog en lång promenad i skogen.

Sluta vara rädd för saker som aldrig kanske kommer att ske, leva livet kort och gott bara 😊


Live and let die 

tisdag 2 januari 2018

Fokus på det viktigaste

En text som jag skrev två dagar innan jul men som jag aldrig hann lägga ut i bloggen innan året var slut.

Tror att jag fokuserat på fel saker, blev rädd och skrämd, så jag fokuserar på det dåliga. Eftersom jag mår så dåligt, så funderar jag på att byta taktik, fokus på det viktiga och ta en sak i taget istället och se om det fungerar bättre.

För det känns som om jag kommit till slutet, att inget kommer att bli bättre, ingen skön känsla. Så det finns inget att förlora på att byta taktik, börja med att fokusera på andningen och det som är bra, det positiva.

Fick för mig att jag inte behöver mitt inre ljus, kanske dags och inse att jag själv är ljuset. Det är bara jag själv som kan styra min egen framtid, så tillbaka till grunden, dags att meditera för att finna min inre styrka igen.

Komma ihåg vem jag är och vilka mina styrkor är, påminna mig själv att döden endast är en del av livet. Ingen idé att låta rädslan styra mig, bara låta livet ha sin gång och njuta av det så länge det varar.

Jag är duktigare än jag tror, jag har låtit rädslan knäcka mig och därför tror jag inte längre på mig själv. Detta har gjort mig sjuk, men något jag inte gör, jag ger aldrig upp :)


I´m still a fighter, so bring it on :)