måndag 12 februari 2018

En berättelse från Gotland för snart 29 år sen

     Här är en bild samma år när händelsen hände på Gotland och samma hoj 😊 Kawasaki GPX 750 R -88 (bild tagen -89).

Rätt kul det här med minnen, det börjar med att jag kom att tänka på en sak de sa på Af när jag var där senast, att inte få det man vill, jag pratade om jobb de trodde jag prata om utbildning.

Då kom jag tänka på en kompis som sa åt mig att skaffa körkort för buss och långtradare för då hade jag hur mycket jobb som helst.

Då kom jag på en händelse när han och jag möttes i korsning mitt i Gotland för snart 29 år sen, han körandes buss och jag sittandes på min hoj.

Jag och min dåvarande tjej var på en weekend på Gotland som vi bara kom på en sen kväll, vi drar till Gotland. Packa ihop våra saker och hoppa på hojen och drog till närmsta färja, väl där så sa de till oss att skynda på för färjan skulle precis åka, vi säger till dem och vänta en stund. Väl framme vid grinden så visade vi biljetterna och så sa de till mig att skynda på, javisst sa jag inga problem. Åkte på bakhjulet nästan ända fram till färjan, när vi kom upp på rampen och in färjan stod färjekillarna och applådera och busvissla, vilka glada miner man fick (det här var mitt i natten). Det var snyggt sa de, jo de sa åt mig att skynda på och det gjorde jag och släppte loss alla hästarna och den bara for iväg som ett skott. Snabbaste hojen jag haft någonsin, men den höll på bli min död också till slut, men det är en annan historia som jag kanske drar någon annan gång 😊

Dagen efter vi kommit till Gotland så åkte vi runt och kolla på alla sevärdheter som finns att se där, finns så mycket sevärt där ska ni veta. Ni som inte har varit där någon gång, ta gärna en tur dit, det är verkligen värt det. Det är som att åka till ett annat land, speciellt där vi lyckades få rum. Hotellen innanför murarna i Visby var skitdyra så vi gick till Turistbyrån där de hittade ett hyra rum hos en äldre dam, det var riktigt mysigt det 😊

På vägen till nästa sevärdhet så kom vi åkandes i lugn fart i en s-kurva upp mot ett vägkors med stop-plikt, där framme stod en vit bubbla. Jag stanna en bit bakom bilen, de var ett gäng pensionärer i bilen som var på semester de med, han fick problem när han skulle börja åka framåt och sen tappa han bilen bakåt dvs. mot mig. Mitt i allt det här ser jag min vän komma åkandes från andra hållet med fullastad buss, han vinka och såg helt förskräckt ut, alla i bussen verkade titta ned på oss och det som hände och jag såg deras buss åka vidare med ett antal bilar efter sig. Jag tutade och viftade åt dem att åka framåt (de i bubblan), men istället så åkte de bakåt igen och träffade kofångaren deras mitt framdäck. Som tur var reagerade jag innan och satte i bägge fötterna och höll i bromsen stenhårt. Vi började hasa, jag skrek åt min tjej och hoppa av, jag tittade bakåt förskräckt, jag började närma mig ett stup bakom kurvan utan räcke, såg skogen där nere och jag tänkte att det här kommer inte gå bra om jag inte kommer på något och började titta efter var jag skulle hoppa åt sidan och låta hojen åka vidare bakåt. Jag skrek åt dem att stanna, men de hörde inget för motorn varvade (sitter längst bak på gamla bubblor, dvs. mellan mig och de i bilen). Tittade på min tjej som bara stod där stel av skräck, sa åt henne att säga till chauffören att hålla bromsen, så att jag kan lirka loss hojen innan vi hamnar ner i avgrunden. Han gjorde som vi sa och lyckades precis komma loss, tjejen min hoppa upp där bak och vi åkte över till andra sidan vägen och hitta en parkeringsficka där jag kunde stanna till och bara andas ut. Vilken händelse alltså, snacka om nära döden upplevelse. Jag kollade till min tjej som var i chock, ledde bort henne till en bänk och sen gick jag för att kolla till hojen. Då kom bubblan förbi med pensionärsgänget och fråga hur det gick, jo det gick bra sa jag med mig och min tjej, de lös upp. De var så ledsna över det inträffade men samtidigt glada att det gick bra till slut. Chauffören undra om hojen gick sönder, nej den klara sig bra sa jag, men vad  är det du kollar efter sa han. Jo jag kollar hur det är med framdäcket, han såg förvånad ut, jag fortsatte. Jo du träffa framdäcket med kofångaren, men det är inte det som kan skada framdäcket, utan jag kollar hur slitet däcket blev när du tryckte iväg mig bakåt och vi hasade en meter. Då förstod han vad jag kollade efter, vi tackade varandra för de vart också väldigt chockade, men ingen kom till skada 😊

Någon vecka senare när vi kommit hem till Julita så träffa jag på min kompis busschauffören, han undra hur det var med mig. Jo tack bra, sen fråga han hur det gick, med vadå undrade jag. När du blev knuffad av en bil, var då sa jag, på Gotland sa han, ja just det du var ju där när det hände. Jo det gick bra som du kan se här är jag sa jag och sträckte ut armarna och  med värsta smilet på mitt face 😊 Men det var riktigt nära, ja han trodde vi hade dött där och då men ingen annan hade hört om denna händelse så han hade varit jätteledsen då han trodde vi var borta för alltid. Nej du sa jag, en gammal Punkare tar man inte kål på så lätt, vi skrattade hjärtligt tillsammans. Sen fråga jag vad han gjorde där på Gotland, han var där med Julita ungdomarna i fotbollslaget på träningsläger eller någon fotbollscup, kommer inte ihåg de detaljerna idag. Då kan jag säga till dem att ni mår bra bägge två, då kommer de bli så glada 😊

Jag kommer ihåg dig så väl Kjell-Ove, värdens snällaste människa som togs ifrån oss alldeles för tidigt liksom dina bröder, tror bara en av er lever idag, men tyvärr har jag ingen kontakt med honom idag. Du vart inte ens 50, jag är i dag 52, tyvärr kommer jag inte ihåg hur länge sen det är sen du dog. Men det måste vara bra länge sedan, vet att vi sågs 98 då vi bägge blev de enda som försvarade Julita (HV 98-09), så jag kan gissa på att du gick bort runt 99, året innan jag flytta från Julita in till stan. Så det är snart 19 år sen du gick bort kan jag tro, men som du vet så är du inte glömd och kommer aldrig bli det så länge jag lever i alla fall.

Tänk vad våra små hjärnor minns ibland, man kan ju inte tro att det skulle komma upp just dessa minnen bara för att började tänka på vad de sa på AF i fredags i förra veckan hahaha 😀

Det här är bara en av alla nära döden äventyr och annat jag varit med om i mitt liv, vem vet jag kanske drar en och annan av dem en annan gång, den som lever får se 😊

Så tänk på detta, lev livet nu, för imorgon kan det vara försent, ta hand om dig och dina nära och kära, kramiz 💗

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar