När man försöker lära andra hur det borde gå till, blir väldigt ihåligt och tomt när man själv inte följer sina egna goda råd. Man får en känsla av falskhet inom sig, själen skäms. Orden "leva som man lär" infinner sig.
* Om man inte gör det, varför ens lära ut det till andra om man ändå inte följer det själv?
Skärpning!
//HWK EYE
Jag har rätt tråkigt numera, jag har svårt att hitta glädje och skratten, jag undrar var mitt inre barn tagit vägen? Jag lever i en bubbla, jag pluggar hemma och jag går i skogen, så ser mitt liv ut sju dagar i veckan. Visst ibland skakar jag loss lite, är det mitt inre barns dödsryckningar eller är det så att han försöker sig gräva sig ur allt skit jag öst över honom? Att få igång honom kanske jag behöver umgås med likasinnade, jag saknar att leka med barn? Att få göra lite som jag vill, hoppa i vattenpölar eller något annat tokigt som vuxna absolut inte gör.
//HWK EYE
