fredag 29 mars 2019

Livet...

Att höra att någon gått in i väggen kan man få en lite rolig bild i skallen, när någon faller i backen, men reser sig efter ett tag relativt oskadd. I verkligheten så innebär de orden något helt annat, ett liv i spillror och inget är sig likt efter det.

Det är den korta versionen, den längre innebär en massa tid och en massa smärta och väldigt svårt att beskriva det på ett förståeligt sätt. Folk omkring en verkar till en början så förstående, men har egentligen inte den blekaste, liksom jag själv innan jag själv råkade ut för det. Folk verkar tro att det bara sitter i ens huvud, de inser inte att det beror på helt andra faktorer och som i sin tur påverkar ens hälsa och ger en massa olika symtom som kan misstas för annat. Det jobbigaste är att folk verkar tro att det går över av sig själv, de inser inte att det hela är kroppens sätt att säga ifrån, nu får det vara nog, det är dags att förändra livet innan det är försent och att det kommer att krävas massor av tid och jobb.

Det första man behöver göra är att vila, sedan är det dags att börja lyssna på vad kroppen försöker berätta, ta det hela på fullt allvar, detta är på riktigt detta är ingen övning. Det viktiga är att låta hela processen ta tid, kroppen behöver tid för att läkas ordentligt.

I början beskrev jag det hela med, inget blir sig likt efter det, inget är sig likt nu, men så småningom så kan det bli det igen om man låter processen ha sin gång. Likaså är livet mitt nu i spillror, men det innebär inte att det inte går att bygga upp igen. Jag är den jag är, jag ser alltid ljuset hur mörkt det än verkar vara.

Självklart kommer allt det här lämna sina spår, men jag tänker ta allt som varit som en lärdom. Jag kommer inte blunda för det som hänt, snarare tvärtom, för annars lär jag mig inget.

Livet kan vara tufft ibland, det är hur vi hanterar motgångar och förluster som påverkar våra liv mest, för under en livstid så råkar man ut för massor av saker och det är hur man låter det påverka en som är avgörande. Ta åt dig eller lär dig något utav det, må dåligt eller ta lärdom.

En liten notis här, jag säger inte att det är lätt, för det är det definitivt inte och jag vet att en del går i taket när någon säger att det är upp till en själv hur man vill ha det. För när man är fast i "skiten" så är det inte så lätt att se att man faktiskt har något val överhuvudtaget, till en början det kan vara så att man faktiskt inte har det. Men oftast är man starkare än vad man själv vet om, om du vet att har rest dig ur skiten förr, så kan du göra det igen, det gäller bara lista ut hur denna gång med.

Jag vet själv hur jag har gjort och jag vet av egen erfarenhet att det inte finns en mall, ett facit, eller någon handbok att följa. När inget annat hjälpt, så tänker jag på dem som älskar och håller av mig och om inte det fungerar så tänker jag på alla dem som jag retat gallfeber på och så tänker jag " så lätt ska de inte komma undan - ett varv till" ;)

Ta hand om dig kramiz <3

//HWK EYE

torsdag 3 januari 2019

Istället för nyårslöfte 2019


Jag såg någon sk. Mem på facebook som gick något sådant här:
Nytt år 2019 titta då inte tillbaks på år 2018.
Det är lite så jag tänker också, för att det nya året ska just ska bli ett nytt år, en nystart. Då kan man inte blicka bakåt för mycket, det som har varit har varit. Minnena har man ju alltid kvar och jag väljer att försöka ta med mig de bra bitarna in i framtiden, jag väljer att som vanligt ta med mig det positiva och det övriga blir lärdomar istället för att älta det negativa om och om igen 😊


//Hwk Eye

måndag 31 december 2018

Gott Nytt År


Meningen med allt


Det här är nr. 4 av 4 äldre inlägg som inte tidigare är publicerade i bloggen, detta inlägg är skrivet den 22 september 2018.

Frågeställningar i livet:
Varför verkar vi sträva efter saker vi inte kan få och egentligen inte är meningen att vi ska få/ha?

Varför verkar vi sträva efter mer, när lagom är tillräckligt?

Vi vill göra allt för att må bra, samtidigt som vi verkar göra allt vi inte borde göra också.

Egentligen har vi alla svaren, ändå söker vi dem.

Varför inte bara låta livet ha sin gång, för det blir så ändå, hur mycket vi än försöker ändra på det, lita på att det blir rätt istället?

Varför är inte kärleken tillräcklig, när det egentligen det är det enda vi behöver?

//HWK EYE

söndag 30 december 2018

Tankar om döden och livet


Det här är nr. 3 av 4 äldre inlägg som inte tidigare är publicerade i bloggen, detta inlägg är skrivet den 15 augusti 2018.
 

Som ung tänkte man inte så mycket på döden, mer än att man inte tycker om det. Men sen så började man tänka på det, jag gick och trodde att jag skulle dö ung, inte bli äldre än 40.

Undrar om det hänger ihop med att jag fick blodproppar i bägge benen när jag var 16 år, för jag var väl inte direkt rädd om det liv jag har. Jag överlevde det och när jag blev 40 så fick jag problem för så här gammal skulle jag ju inte bli, men jag kom över det och var tacksam över att jag lever.

Sen blev jag 50 och jag fick en liten svacka igen (den var riktigt jobbig), fick för mig att livet skulle bli lättare, men det känns helt tvärtom. Överlevde det med, så jag börjar fundera över vad som kommer sedan?

Jag kanske kommer leva mycket längre än vad jag någonsin trott, sen kom en tankeställare om att den dagen jag tror att jag kommer leva länge ja då dör jag, för livet verkar lite ironiskt.

Tänk om man bara kunde sluta tänka så mycket, vara tacksam över att leva så länge man gör det och njuta av livet man har bara?

För jag tror att det är där problemet ligger hos många, vi tänker för mycket, vad meningen med livet är istället för att göra så mycket av det liv vi har istället.

//HWK EYE

lördag 29 december 2018

Strävan efter det perfekta livet som inte finns


Det här är nr. 2 av 4 äldre inlägg som inte tidigare är publicerade i bloggen, detta inlägg är skrivet den 1 augusti 2018.

Känns som man idag strävar efter att hitta sig själv, det är kurser på olika sätt som ska hjälpa en och hitta sig, jag förstår inte hur svårt det kan vara, titta dig själv i spegeln 😏

Jag börjar undrar varför det är så viktigt i att bara fokusera på sig själv för att bli lyckligare, samtidigt som vi undrar varför världen har blivit så hård och alla verkar så själviska. Men hallå är det bara jag som fattar vad som gått fel här eller?

Att se efter vad som är bäst för en själv, behöver inte betyda att man vänder andra ryggen, för vad tror du händer om alla bara ser till sitt eget bästa och skiter i alla andra?

För vad är det så fel i att vara snäll mot varandra, ser vi då till vårt eget bäst eller till andras?

Måste man alltid ha rätt?

Jag saknar tiden när man var vänliga mot varandra, oavsett om man känner varandra eller inte. Nej jag tror inte på det här med vända andra kinden till, är någon dum så har de förbrukat sin chans att bli vänligt bemött.

Även om vi har olika sätt att se på saker och ting, så innebär det inte att det ena är mer sant än det andra, vi har alla våra egna sanningar. Så även om vi är oense, så kan vi respektera varandras olikheter, genom att respektera varandra fast vi är oense ibland.

Om det är meningen att vi alla bara ska se till vårt eget bästa, innebär det inte då i praktiken att vi bara kan älska oss själva och ingen annan och därför är vi alla dömda till att leva ensamhet?

Som sagt jag ser ingen logik i sådant tänkande, när vi alla kan inse att vi alla är olika och att det är okej att det är så och vi alla accepterar det och kan leva med det. Det är först då det kan bli förändringar, man börjar med sig själv och sen sprider sig förändringarna som ringar på vattnet.

Kärleken är svaret, till allt och alla, dvs alltet. Till oss själva, till alla och allt levande på vår jord. Att vi inte visar miljön kärlek, visar vi oss själva ingen kärlek, allt i våra liv hör ihop. Vi måste respektera alltet. För allt hör ihop, människor, djur och natur.

Jag tror att vi måste börja tänka som indianer och andra folk som lever av vad jorden ger, börja se sambandet om allt omkring oss. Allt vi gör påverkar allt omkring oss, svårare än så är det inte, visst kan jag även se svårigheterna med hur vi människor lever idag. Vi lever som om allt är för evigt, men så är det verkligen inte. Livet är viktigare än alla prylar och pengar i hela världen.

Vi människor gör allt för att kunna leva så länge som möjligt, men istället för att leta efter vad som gör folk sjuka så bedövar vi bara symtomen, tror att vi till slut tar dö på oss själva genom alla dessa mediciner vi tillverkar.

Men tänk om det inte är meningen att vi ska leva för evigt, nej det är ju faktiskt inte det, men det verkar som vi har svårt att inse det. Först så dör vi av diverse sjukdomar eller av ålderdom, vi försöker hitta lösningar på att bota alla sjukdomar. Samtidigt som vi förgiftar vår egen värld, så lever vi lever längre och längre och vi blir allt fler på vår jord samtidigt som vi snart inte kan odla vår mat och  det finns heller inte tillräcklig med kött åt alla. Hur vi än gör, så kommer vi att dö ut. Gör vi inte det pga att vi inte har någon mat, vatten eller så är luften för giftig att andas eller så svämmas världen över då haven blir större och större. Solen blir för varm, jorden dör, vi vet alla att det till slut blir så. Vi är alla dömda till undergång, på ett eller annat sätt. Borde vi inte kunna vara lite vänligare mot varandra, så länge våra liv är?

//HWK EYE

fredag 28 december 2018

J A G


Det här är nr. 1 av 4 äldre inlägg som inte tidigare är publicerade i bloggen, detta inlägg är skrivet den 21 mars 2018.

 
Uppvuxen i ett stökigt samhälle liksom stökigt hemma, med inslag av väldigt bra dagar, utan dem så hade jag inte orkat vara kvar, eller så är jag starkare än jag tror. Så himla trött på att få höra vad andra tycker vad jag ska göra, tänka och tycka. Det var så jag blev Punkare en gång i tiden även om det inte alltid syntes utåt, men under 5 års tid så gjorde det de i unga tonåren, fast jag redan ett par år innan började göra saker i motsatts till vad andra gjorde bara för att liksom. Ifrågasätta, ett kännetecken för ungdomstiden.
  
Livet är en process, som man måste genomlida, för oftast är det varken vackert eller smärtfritt. Hörde Punk genom en äldre kompis som var Punkare, året var -78 och det var där allt börja musikaliskt men även inom mig, jag var då 12 år och lyssnade mest på KIZZ och Ac-Dc innan det här. Tanken med punkmusik tilltalade mig, att alla kan lira det. Sen det upproriska likaså, att om man tyckte något var fel, säg det rakt ut utan krusiduller. Eftersom jag lyssnade på så blandad musik så såg jag mig inte som punkare då även om andra gjorde det, mer än Rocker kanske. Idag så kallar jag mig stolt för Punkare, även om man inte alltid orkar med tjafsandet, det man älskade förr. Ser ut som en svensson, men är absolut inte det. Jag gör oftast som jag själv vill, till en dels förtret. Idag ser massor ut som Punkare i stilen, men gör det dem till Punkare, nej absolut inte. Det jag inte saknar från min uppväxt är bråken, en känsla av att gå med en tickande bomb som är på väg att smälla av när som helst, men jag saknar mitt jävlar anamma ibland. Så numer skulle jag gärna vilja vara sådan igen, fast utan det första. Ta inge skit men utan den tickande bomben, är för snäll idag. Bara så himla trött på allt så man inte orkar bråka tillbaka, då uppstår en hopplöshet som inte är så kul och bära på 😝 
 
Lite tankar om vem J A G varit och vem J A G blivit, nu är frågan vem J A G ska bli i framtiden?

//HWK EYE