söndag 18 november 2018

Ett tips för att följa min blogg enklast

Ni som vill följa min blogg automatiskt, det gör ni enklast via e-post. Det gör ni via gadgeten som ligger näst längst ned av alla gadgetar som är till höger om inläggen. Skriv in er e-postadress och tryck på Submit knappen, sen får ni kryssa i att ni inte är en robot och avslutningsvis godkänner ni att få bloggen skickad till er via e-post. Sen så kommer det ett mail där ni måste godkänna igen, kolla så den inte hamnade bland skräpposten, den kommer från FeedBurner Email Subscriptions. Sen ska ni få ett mail varje gång det kommer ett nytt inlägg här i bloggen.

//Hwk Eye

torsdag 15 november 2018

Läget med bloggen


De som tidigare följt min blogg har sätt att den stått still i en väldigt lång period nu och det beror på många saker, jag var inne i en väldigt aktiv period av skrivandet och hade funderingar på att gå till nästa steg tom, att utöka den. Att börja skriva på heltid, börja titta på hur jag skulle utveckla den här bloggen jag har eller tom börja skriva i en helt ny blogg då det skulle bli så stort jobb att göra om den här bloggen till det jag ville göra i bloggen. Så det fanns två tankar om mitt framtida bloggande när det gäller själva bloggen, ett var att behålla den gamla bloggen men att göra om den strukturellt så den passar mer min nya tanke om bloggen och den andra var att starta en helt ny blogg.

Det finns för och nackdelar med bägge, jag tror inte jag går in på allt här om det, då det just nu inte verkar bli något av med något av mina idéer, för tanken var att jag i samband med att jag skulle börja blogga på heltid, då behöver jag även tjäna pengar på den, för hur ska jag annars kunna leva om jag inte har någon annan inkomst. För när man ska blogga på heltid, då blir den ju faktiskt mitt jobb.

Tanken med min blogg är att hjälpa människor med hjälp av mina egna livserfarenheter och mina tankar hur man kan få livet att fungera trots att livet inte går som man tänkt sig. 

De första åren fick jag väldigt stor respons på det jag skrev och gjorde för dem som behövde hjälp, läsarskaran var då inte så stor, sen med åren har mitt skrivande och tänkande utvecklats och i takt med det har läsarskaran blivit större och i takt med det så har responsen tillbaka till mig blivit mindre och till slut nära med noll. När jag var igång att börja förändra allt runt mitt bloggande och utöka verksamheten så började det dyka upp negativ respons från läsare, det hade varit okej om det hade varit konstruktiv kritik men det var ren kritik endast. Detta tog väldigt hårt på mig, väldigt blandade känslor dök upp, så alla mina tankar om att utveckla bloggen blev istället att jag helt enkelt slutade skriva här.

Ni som inte känner mig kanske jag måste berätta att jag är HSP, HSP står för Highly Sensitive Person, och utan att gå in på vad exakt vad det betyder, för det är väldigt olika för person till person hur det påverkar. Så om ni vill vet mer om det, så överlåter jag det till dem som kan beskriva det bättre än mig, så googla på ordet HSP och läs om vad det kan innebära. Det jag kan säga i grunden, HSP är ingen sjukdom eller diagnos, det är ett karaktärsdrag. Det finns både fördelar och nackdelar, det bästa sättet att komma förbi nackdelarna är att använde dem till sin fördel. En av nackdelarna är att man är känslig mot olika saker, det är helt individuellt, en av mina - jag har svårt att tackla kritik. Därför att det ger inget positivt, det är bara negativt. 

Jag hade ingen tanke på att jag skulle råka ut för det här i min blogg, för den är ju till för att hjälpa andra människor och inget annat, så jag var inte beredd på att få kritik för det. Jag glömde bort att alla är olika, alla ser inte det jag ser, de ser bara felen man gör och har inga problem med att dela med sig av dem utan någon som helst tanke på hur det kan påverka andra. Och där är skillnaden, jag tänker massor på hur det kan påverka andra det jag skriver här, men det har inte dem som kritiserat ens förstått att jag gör. För i början skrev jag bara rakt upp och ned, då fick jag reda på vad som var lämpligt att skriva eller inte, så jag har med åren lärt mig att skriva på ett sätt som ska kunna läsas av de flesta. 

Just nu skriver jag som vanligt för min egen skull, att få ut mina tankar och känslor på "papper" då det är en del av mitt sätt att bearbeta problem, så det fortsätter jag med förstås. I dagsläget så ser det inte så ljust ut för mitt bloggande, för jag har insett att när jag sticker ut hakan och skriver saker som kan påverka andras liv, så reagerar inte alla på det sätt jag hade hoppats. För när man är en bloggare som delar med sig av sitt eget liv och känslor, så måste man vara beredd på andra inte alltid har förståelse för vad jag gör här. När man är en bloggare så måste man förstå att man kan bli angripen för det man skriver, jag var inte beredd på det. För det enda jag vill är att försöka hjälpa andra människor och har även på slutet förtydligat att jag inte arbetar med det här professionellt, utan att det här är bara mina personliga tankar och idéer för att få livet att fungera så bra det bara går. Det är alltså upp till läsarna att avgöra om det kan hjälpa dem eller inte, så jag hade ingen tanke på att det skulle kunna bli något negativt av det hela.

På sätt och vis var det ju tur att det hände när det hände, tänk om jag hunnit startat nästa steg som jag skrev om här tidigare, samtidigt som det känns jobbigt när man tänker på all tid jag la på det här och nu är det slut. Likaså att jag inte kan hjälpa någon, inte på det här sättet i varje fall.

Läget med bloggen?

Som ni förstår så är alla tankar på att utöka bloggandet borta, om jag kommer tillbaka och skriva i min blogg igen har jag i dagsläget ingen aning om.

Om jag kommer skriva något här eller i någon annan blogg i framtiden, så kommer jag köra som jag gjorde förr förmodligen, inte göra några notiser någonstans om det, de som är intresserade att läsa vad jag skriver här får hålla koll på bloggen på ett eller annat sätt.

Men som sagt, det som hände har satt sina spår djupt i mig och i dagsläget är inte såren läkta. 

Tack för den här tiden och jag vill tacka alla som följt min blogg, för dem som blivit hjälpta av den och som i sin tur hjälpt mig utveckla bloggen till vad den blev.

Med vänliga hälsningar Hawk Eye 💓

Kom ihåg, ta hand om er själva, era nära och kära, kramiz 💓

söndag 1 juli 2018

Bestämt på obestämd tid...

Hade bestämt mig att låta en person gå, trots att jag hade dåligt samvete över det.

Men ingen tid gavs så jag fick yttra det.

Då behagar personen i fråga visa sin bästa sida, vilken hen inte behagat göra den senaste tiden.

Så nu står jag där med skammen och ångesten, hur gör jag nu?

Ena stunden är hen frånvarande, nästa är hen närvarande men frånvarande i tankarna och nu närvarande på alla plan.

Frågan är om jag kan lita på att hen finns där för mig när jag behöver hen som mest?

Känner mig blåst 😋

Frågan är om jag ska ta hen som hen är, då hens frånvaro egentligen beror på saker hen inte rår för, enligt hen själv.

Följdfråga: Kan jag lita på att hen talar sanning?

Lägga energi på det som är värt något

Jag har märkt att när man har så lite energi som jag har, då vill man inte slösa det på småsaker.

tisdag 3 april 2018

Let it be


Har kommit fram till att det bästa är att inte tänka så mycket, bara låta allt hända för att bli som det är tänkt att bli, sluta kämpa emot och släpp taget. Det största hindret är som vanligt mig själv, tänker för mycket i förväg. Så sluta analysera så mycket, dröm mina drömmar och lita på processen och kör på, för även om det inte blir som jag tänkt så blir det som det är tänkt att bli.

tisdag 6 mars 2018

Lite på sne


När världen står på sne och alla dörrar har gått i lås
Man slår sig trött för att komma ut
Då är det lätt att hålla sig för skratt

måndag 12 februari 2018

En berättelse från Gotland för snart 29 år sen

     Här är en bild samma år när händelsen hände på Gotland och samma hoj 😊 Kawasaki GPX 750 R -88 (bild tagen -89).

Rätt kul det här med minnen, det börjar med att jag kom att tänka på en sak de sa på Af när jag var där senast, att inte få det man vill, jag pratade om jobb de trodde jag prata om utbildning.

Då kom jag tänka på en kompis som sa åt mig att skaffa körkort för buss och långtradare för då hade jag hur mycket jobb som helst.

Då kom jag på en händelse när han och jag möttes i korsning mitt i Gotland för snart 29 år sen, han körandes buss och jag sittandes på min hoj.

Jag och min dåvarande tjej var på en weekend på Gotland som vi bara kom på en sen kväll, vi drar till Gotland. Packa ihop våra saker och hoppa på hojen och drog till närmsta färja, väl där så sa de till oss att skynda på för färjan skulle precis åka, vi säger till dem och vänta en stund. Väl framme vid grinden så visade vi biljetterna och så sa de till mig att skynda på, javisst sa jag inga problem. Åkte på bakhjulet nästan ända fram till färjan, när vi kom upp på rampen och in färjan stod färjekillarna och applådera och busvissla, vilka glada miner man fick (det här var mitt i natten). Det var snyggt sa de, jo de sa åt mig att skynda på och det gjorde jag och släppte loss alla hästarna och den bara for iväg som ett skott. Snabbaste hojen jag haft någonsin, men den höll på bli min död också till slut, men det är en annan historia som jag kanske drar någon annan gång 😊

Dagen efter vi kommit till Gotland så åkte vi runt och kolla på alla sevärdheter som finns att se där, finns så mycket sevärt där ska ni veta. Ni som inte har varit där någon gång, ta gärna en tur dit, det är verkligen värt det. Det är som att åka till ett annat land, speciellt där vi lyckades få rum. Hotellen innanför murarna i Visby var skitdyra så vi gick till Turistbyrån där de hittade ett hyra rum hos en äldre dam, det var riktigt mysigt det 😊

På vägen till nästa sevärdhet så kom vi åkandes i lugn fart i en s-kurva upp mot ett vägkors med stop-plikt, där framme stod en vit bubbla. Jag stanna en bit bakom bilen, de var ett gäng pensionärer i bilen som var på semester de med, han fick problem när han skulle börja åka framåt och sen tappa han bilen bakåt dvs. mot mig. Mitt i allt det här ser jag min vän komma åkandes från andra hållet med fullastad buss, han vinka och såg helt förskräckt ut, alla i bussen verkade titta ned på oss och det som hände och jag såg deras buss åka vidare med ett antal bilar efter sig. Jag tutade och viftade åt dem att åka framåt (de i bubblan), men istället så åkte de bakåt igen och träffade kofångaren deras mitt framdäck. Som tur var reagerade jag innan och satte i bägge fötterna och höll i bromsen stenhårt. Vi började hasa, jag skrek åt min tjej och hoppa av, jag tittade bakåt förskräckt, jag började närma mig ett stup bakom kurvan utan räcke, såg skogen där nere och jag tänkte att det här kommer inte gå bra om jag inte kommer på något och började titta efter var jag skulle hoppa åt sidan och låta hojen åka vidare bakåt. Jag skrek åt dem att stanna, men de hörde inget för motorn varvade (sitter längst bak på gamla bubblor, dvs. mellan mig och de i bilen). Tittade på min tjej som bara stod där stel av skräck, sa åt henne att säga till chauffören att hålla bromsen, så att jag kan lirka loss hojen innan vi hamnar ner i avgrunden. Han gjorde som vi sa och lyckades precis komma loss, tjejen min hoppa upp där bak och vi åkte över till andra sidan vägen och hitta en parkeringsficka där jag kunde stanna till och bara andas ut. Vilken händelse alltså, snacka om nära döden upplevelse. Jag kollade till min tjej som var i chock, ledde bort henne till en bänk och sen gick jag för att kolla till hojen. Då kom bubblan förbi med pensionärsgänget och fråga hur det gick, jo det gick bra sa jag med mig och min tjej, de lös upp. De var så ledsna över det inträffade men samtidigt glada att det gick bra till slut. Chauffören undra om hojen gick sönder, nej den klara sig bra sa jag, men vad  är det du kollar efter sa han. Jo jag kollar hur det är med framdäcket, han såg förvånad ut, jag fortsatte. Jo du träffa framdäcket med kofångaren, men det är inte det som kan skada framdäcket, utan jag kollar hur slitet däcket blev när du tryckte iväg mig bakåt och vi hasade en meter. Då förstod han vad jag kollade efter, vi tackade varandra för de vart också väldigt chockade, men ingen kom till skada 😊

Någon vecka senare när vi kommit hem till Julita så träffa jag på min kompis busschauffören, han undra hur det var med mig. Jo tack bra, sen fråga han hur det gick, med vadå undrade jag. När du blev knuffad av en bil, var då sa jag, på Gotland sa han, ja just det du var ju där när det hände. Jo det gick bra som du kan se här är jag sa jag och sträckte ut armarna och  med värsta smilet på mitt face 😊 Men det var riktigt nära, ja han trodde vi hade dött där och då men ingen annan hade hört om denna händelse så han hade varit jätteledsen då han trodde vi var borta för alltid. Nej du sa jag, en gammal Punkare tar man inte kål på så lätt, vi skrattade hjärtligt tillsammans. Sen fråga jag vad han gjorde där på Gotland, han var där med Julita ungdomarna i fotbollslaget på träningsläger eller någon fotbollscup, kommer inte ihåg de detaljerna idag. Då kan jag säga till dem att ni mår bra bägge två, då kommer de bli så glada 😊

Jag kommer ihåg dig så väl Kjell-Ove, värdens snällaste människa som togs ifrån oss alldeles för tidigt liksom dina bröder, tror bara en av er lever idag, men tyvärr har jag ingen kontakt med honom idag. Du vart inte ens 50, jag är i dag 52, tyvärr kommer jag inte ihåg hur länge sen det är sen du dog. Men det måste vara bra länge sedan, vet att vi sågs 98 då vi bägge blev de enda som försvarade Julita (HV 98-09), så jag kan gissa på att du gick bort runt 99, året innan jag flytta från Julita in till stan. Så det är snart 19 år sen du gick bort kan jag tro, men som du vet så är du inte glömd och kommer aldrig bli det så länge jag lever i alla fall.

Tänk vad våra små hjärnor minns ibland, man kan ju inte tro att det skulle komma upp just dessa minnen bara för att började tänka på vad de sa på AF i fredags i förra veckan hahaha 😀

Det här är bara en av alla nära döden äventyr och annat jag varit med om i mitt liv, vem vet jag kanske drar en och annan av dem en annan gång, den som lever får se 😊

Så tänk på detta, lev livet nu, för imorgon kan det vara försent, ta hand om dig och dina nära och kära, kramiz 💗