fredag 3 november 2017

Några ord om sorg



Att få gråta ut sin saknad är väldigt vacker händelse, att få släppa loss känslorna och släppa ut det jobbiga. För att få plats med det roliga, alla fina minnen man har.

Min pappa dog för 14 år sedan och jag är fortfarande ledsen över det, trots att jag var med honom till slutet och var där och stöttade min mamma.

Att sorgen går över är en myt i alla fall för mig, men med tiden så får man livet att gå vidare trots att det aldrig blir sig likt igen, det kan bero på att man inte kan acceptera det som har hänt, fast vi alla egentligen vet att vi alla ska dö en dag.

Numera när åren gått så låter jag mig gråta ut över saknaden av min pappa, sen minns jag alla roliga och fina minnen vi skapat tillsammans, att man känner så mycket för dem som betytt mycket för en är ju inget konstigt med det.

Jag själv var nöjd med att se min pappa då han dog, men min mamma ville så gärna se honom en sista gång innan han kremerades, ingen annan ville det så då följde jag med och jag hade rätt, det var inget för mig då jag redan hade ett fint minne av honom sedan tidigare, men istället fanns jag med som stöd till min mamma som vart nöjd och det kändes bra för mig.

Jag tror att det viktigaste är inte om man var där eller inte när personen man håller av gick bort, utan det viktigaste är att man fanns där för personen när de var i livet. Och att man finns för dem som är kvar i livet och kan stötta varandra, men det är inte säkert det funkar det heller. Så var det för mig, alla var så ledsna så vi inte kunde stötta varandra fullt ut.

Min mamma tyckte att jag behövde pratat med någon utomstående, jag fick ett nummer till en kurator, men det kändes fel så jag ringde dem aldrig. I efterhand vet jag att det var fel beslut, sex år efter så vart jag tvungen att ta itu med det, gick till en psykolog ett antal gånger vilket hjälpte mig väldigt mycket. Att få prata med en utomstående som inte hade någon som helst anknytning till min pappa  eller mig och min familj, få en annan syn på det hela. Det gjorde att jag slapp mina hemska mardrömmar som jag fick efter min pappas död och jag kunde äntligen acceptera hans bortgång och fortsätta leva mitt liv.

Sen under årens lopp har han dykt upp, jag har känt av hans närvaro vid flera tillfällen, ett av de starkaste var på min sons skolavslutning i nian. De spelade musik och sjöng mellan varven i en låt så hörde jag farsan spela, som han gjorde ibland när han spelade i sin grupp, de spelade dansmusik. Men ibland då rocka han loss till de andras förtret, jag såg en ung tjej rocka loss på gitarren men det var farsan jag hörde. Jag blunda och njöt medan tårarna forsade, morsan frågade vad som hände och jag berättade och hon höll med, vi satt där på gräsmattan i stadsparken och njöt medans vi grät tillsammans av glädje 😊 

Ibland önskar jag att jag kunde vara lite mer öppen inför döden, för det är ju faktiskt en del av våra liv vare sig vi vill det eller inte, för döden är inget vi kan rå på. Det ända vi vet att vi alla ska dö, vi vet bara inte när och det är inget jag vill veta i förväg heller. Så det bästa man kan göra är att leva sitt liv så bra man bara kan och vara där för varandra så länge det varar, njuta av livet så länge det varar 😊

Samtidigt känner jag att sorg också är en del av våra liv, för mig är det lite av ett sätt att visa och känna något för dem vi håller av, det finns inget fel i det, bara det inte tar över livet vi har. Så klart vi ska få sörja våra nära och kära som dött, men inte till den grad att vi slutar leva och finnas föra varandra vi som fortfarande lever. Ja livet som vi hade innan är borta, men jag är helt hundra på att ingen av dem jag mist genom åren önskade att jag skulle sluta leva livet för deras skull, gå omkring som en levande död, nej det skulle de aldrig vilja, Snarare tvärtom, leva livet för min och deras skull, det är ett sätt att hedra dem man har mist i döden.

Så klart vi alla får vara ledsna och sörja den tid man behöver över dem man saknar, för det är där poängen ligger, vi saknar dem vi håller av som har gått bort. Det är saknaden som gör ont, så när folk säger att med tiden så blir sorgen lättare, nej det är ju inte säkert det blir det. För som sagt det är saknaden som gör ont och saknaden av dem vi älskar som vi förlorat går inte över.

Det som kan göra livet lite enklare med tiden, är när vi kan acceptera att de är borta för alltid i livet, men vetskapen att de aldrig försvinner ur våra egna liv så länge vi själva lever kan ge en tröst. För alla dem som jag älskat och som betytt mycket för mig minns jag med glädje, allt det roliga vi gjorde tillsammans och allt man lärde sig under den tid vi hade tillsammans och det finns kvar med mig så länge jag lever. Mina kära minnen av dem jag älskar och håller av men som inte lever idag, men som aldrig slutar finnas i mitt liv för minnena lever kvar 😊 💗

Kom att tänka på att allt i vårt universum är gjort av atomer, samma atomer har funnits från Big Bang fram till idag och fortsätter att finnas även in i framtiden, det är samma atomer hela tiden men antar olika former. Det innebär att när dem vi älskar dör så finns deras atomer kvar runt omkring oss, vi kommer alltid att finnas kvar, men vi antar bara nya former, en svindlande tanke 😊 💗

Tror inte det finns någon gräns hur länge vi sörjer, det är väldigt individuellt. Hur man sörjer och hur länge, det finns ingen mall för det, för vi alla är olika och vi alla sörjer olika och det är okej att det är så.

Så ta hand om dig och dina nära och kära så gott det går, kramiz 💗

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar