Splittrad men inte uträknad

Jag berättar för andra massa smarta tips, men följer dem inte så ofta själv numera, börjar likna min pappa mer och mer. Hur kommer det sig, jag vet att det är fel att inte följa de smarta råden men ändå gör jag det inte. Är det så här det är att bli gammal, man blir inte klokare man blir en tvivlare? Tvivlar på sin egna förmåga, nej skadorna på min kropp gör att jag har svårt att se mina bästa sidor.

Som ung så fanns inga hinder trots saknaden av erfarenhet, men jag saknade även rädslan för att misslyckas, det var det som gjorde att jag lyckades. Så nu när jag blivit äldre klokare och har så mycket mer erfarenhet, varför låter jag rädslan för att misslyckas få styra mitt liv?

När jag inte såg några hinder så körde jag på, nu har jag fått en del hinder, mina skador och min hälsa som vacklar. Jag har då svårt att lita mig själv och mina förmågor, dessa hinder gör mig blind så jag har svårt att se vad jag är duktig på. För första gången på väldigt länge så känner jag mig splittrad i tusen bitar.

Vilka av mina egenskaper kan jag använda för att hitta vidare i framtiden?

Svaret är alla mina egenskaper, gör som jag alltid har gjort, lita på mig själv och min styrka, min inre styrka och inte den kroppsliga den här gången. Är så van vid att det är min kroppsliga styrka är den som mest efterfrågas och därför har jag haft kroppsarbete mest i mitt liv. Men jag har ju andra egenskaper som jag är bra på, så nu när min kropp inte är så bra form längre så är det dags att använda övriga egenskaper och kunskaper jag har. Så klart det här känns lite skakigt för det här är jag inte så van vid, men det är lugnt, jag vet att jag kan lita på mig själv, så bara andas och lev livet för sjutton gubbar 😊