fredag 15 mars 2013

10-års jubileum för ”skitåret 2003”

Det här är ett jubileum där ingen jublar eller firar på något sätt, vet inte vad jag ska ha för datum för detta jubileum där döden hälsade på 3 gånger under året 2003, så det får bli från och med nu och hela året framåt. Men jag blev påmind om det häromdagen om det, vet inte varför just nu men jag började tänka tillbaks och ju mer jag tänkte på det ju ledsnare blev jag. Kommer inte nämna några namn eller så mycket kring mig och min familjs relation än att det var inom familjen/släkten som drabbades, det som har smärtat mest är när barn dör.

Det är tungt när alla dör som är nära en oavsett ålder men det gör ändå ondare när det gäller barn, vi fick aldrig chansen att lära känna varandra ens eller ses, men ändå har man en kontakt då barnet var så efterlängtat och blev snuvad på framtiden innan den ens hade börjat. Smärtan att se min vän, hans mamma hade som senare gjorde henne väldigt sjuk gör att jag känner hennes smärta med, även alla oss runt omkring som väntade med öppna armar att få lära känna detta barn. När man sen sitter och gråter som jag gjort ett par gånger idag, det finns inget fel i det, det är något som jag behöver göra för det befriar mig från smärta jag har inom mig. Samtidigt känner jag en sådan tacksamhet över de dagar jag får leva i detta under kallat livet, mötet med alla underbara människor man möter på äventyrets väg.

Jag har gråtit många gånger under de här åren pga år 2003, att gråta är en ventil för att släppa ur våra inre känslor som kokar över, skulle vi inte tillåta oss att gråta så skulle man tillslut gå under. Varför jag gråter så mycket idag, tänker jag inte så mycket på annat än att jag måste lätta på trycket och jag tillåter det att ske, finns inte mycket mer att tillägga där. Kan hända att jag har så mycket annat som ligger och trycker och vill ut som rensas i samband med detta, sen när jag idag tänkte på dem som dog och speciellt då på barnet så släppte ventilen ut alla känslor på en och samma gång. Finns en mening med allt, för när jag gråtit klart så ser jag meningen med livet mycket enklare, livet är ett mysterium och är så underbart.

Ser man det som sår så kanske man ser det som något jobbigt och negativt, det som hänt har hänt och inget jag gör kan göra det ogjort men sen är det upp till mig vad gör med vad jag gör med den känslan, när jag lättar på trycket så använder jag mig av smärtan till något som jag kan ha nytta av och är positivt, jag ser det vackra här i livet och njuter av det jag har. Jag har lättare att se något positivt i det här idag, men för 10 år sen så kunde jag inte se det, så visst läker tiden alla sår är min uppfattning sen är det ju alltid olika för alla beroende på vad man gör av smärtan.

Om man blundar för den så kan man ju aldrig komma ur det och då kommer aldrig smärtan att minska, för den kommer nog aldrig att försvinna helt. Jag känner fortfarande smärtan efter min farmors död för över 24 år sen, hon som var den mest omtänksamma människa jag mött i hela mitt liv och som bemötte alla lika oavsett bakgrund, kön, religion eller nationalitet. Jag hedrar henne genom att göra detsamma som hon, jag bedömer dem jag möter hur de är som person inte efter något annat. Tänk om vi inte kände något, då skulle vi ju vara robotar, jag är glad och stolt över att vara den jag är.

Mitt i all sorg som nu väller upp inom mig igen så spricker solen upp och jag börjar le över de glada minnen vi hann få, accepterar att vi alla ska dö en dag men vi vet aldrig när som tur är. Så glöm inte bort att sköta om dig själv, dina nära och kära och njut av livet så gott det går och så länge det nu varar, Carpe Diem (Fånga Dagen).

Fågel Fenix från : http://dagboken.dramadialogen.se/

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar