Stark i ensamheten

Jag kämpar ensam, vill inte visa mig svag inför andra, skäms över min svaghet. 

Det är ingen som ser min kamp, vet inte om det gör någon skillnad om de visste om kampen jag utkämpar? 

Det är ändå ingen som bryr sig, så varför ska jag göra det, de flesta känner mig ändå inte, så varför gör jag allt för att dölja min kamp för andra? 

Dags att inse att jag bara är en människa, både på gott och ont, vi har alla våra svagheter men också våra starka sidor. 

Dags att svälja min stolthet och visa mod genom att visa mina svagheter, det blir en styrka i sig. 

För det är inget någon tjänar på, tvärtom, det är något jag själv mår väldigt dåligt av. 

Erkänna för mig själv att mina skador gör att jag inte kan göra allt jag vill, om jag istället vilar när det gör ont eller när det inte fungerar som det ska, så kan kroppen återhämta sig så jag blir bättre istället och kan göra det jag vill en annan gång. 

Acceptera livet som det är utan att göra avkall på livskvaliteten, ibland gör det mer skada än nytta att vara envis. 

Låt det ta tid, det blir bra i alla fall i slutändan, till och med bättre. 

Ta hand om er själva och era nära och kära, kramiz ❤ 

Lifes a bitch

Går igenom livet bitter 

Inget som ger något gott 

Ser bara svart 

När livet går i moll

Känner hjärtat brista 

Hjärnan sprängs i bitar 

Varför känns livet så tungt? 

Ser inget slut på eländet 

Jag känner mig inte värd detta elände 

Jag försöker leva mitt liv så gott jag kan 

Vad mer kan man begära?

Hitta drivkraften till förändring och kärnan i livet

Sitter och funderar över vad som är det viktigaste här i livet, för mig, det skiljer sig från person till person, då vi alla har olika förutsättningar. När man levt med smärta i flera år, skador och väldigt lite inkomst. Så inser man snart vad som är viktigast att ha i sitt liv. Till att börja med så är jag tacksam över det jag har och vilka jag har omkring mig, de vänner som stöttar mig i vått och torrt, dvs. de kan ta att jag lyckas eller misslyckas och när jag behöver stöttas, om inte annat så frågar de om jag behöver hjälp. För är det något jag är dålig på så är det att be om hjälp, det tar emot, däremot om det är tvärtom så hjälper jag gärna andra om jag kan och har tid. Vet inte varför jag har svårt för det, kan vara det man lärde sig redan som liten, ”bra karl reder sig själv” som ligger och spökar inom mig, för det ligger djupt rotat, för annars hade det här inte varit något problem så länge som det har varit så här.

Sen grämer jag mig inte över det jag inte har, eller de människor som jag inte har vid min sida längre, visst ibland saknar jag dem som ryckts ifrån mig genom döden, men jag har lärt mig med tiden att det tjänar ingenting till för det gör inte att jag får dem åter. Men ibland kan de hjälpa mig från andra sidan ändå, jag minns dem och jag ställer mig frågan vad de skulle ha sagt eller vad de skulle ha gjort i samma situation som jag är i, det fungerar ibland.

De vänner i övrigt som inte längre finns där för mig av andra anledningar, gråter jag inte över, jag hade dem bara till låns den tid jag behövde dem, sen är det meningen att jag ska pröva mina vingar och kunna leva vidare av egen kraft. Det finns ju något ordspråk som går något sånt här: "Om det var menat för alltid hade det gjort det", ibland möts våra livsvägar och ibland skiljs de åt, de kan även mötas igen och det är inget vi kan eller ska rå på. Följ din livsstig som passar dig, för gör du inte det så mår du inte bra av det, följ ditt hjärtas röst. Sen börjar jag kolla på vad det är som får mig att orka även när det stormar för fullt i mitt liv, min familj och några få men trogna vänner är väldigt viktiga för mig.

Jag ser även vad jag saknar eller vad det är som skulle behöva ändra på för att det skulle flyta på bättre, det är inget materialistiskt, nej det handlar om mycket djupare saker. En av mina bästa egenskaper är min ständiga följeslagare, min humor, men jag har även en annan följeslagare som inte är lika rolig att ha med att göra. Jag är inte alltid så snäll mot mig själv och det tänker jag ändra på, jag ska bli min bästa vän istället. Tänka så här ”Behandla dig själv som du behandlar dina bästa vänner, var din bästa vän” för om du mår bra, orkar du hjälpa dina vänner däribland mig själv, man får aldrig glömma bort sig själv. Detta är väldigt viktigt.

Jag ska även se över vad det är som får mig att må bra eller vad som får mig att må dåligt, ex. Om någon ger sig på mig verbalt eller på annat sätt, ställ då frågan ”handlar det här om mig?” Gör det inte det, ignorera om det går. Inte alltid så lätt, men när man lärt sig hur man gör, blir allt så mycket lättare. För ibland så handlar andras ilska gentemot mig inte ens om mig, det är deras inre kamp jag hör och inget annat. Sen ska jag förutom se över min vänskap med mig själv, även vårda min vänskap med andra, eftersom jag själv inte mått så bra nu en längre tid har jag inte alltid sätt hur andra påverkas av hur jag är mot dem. Vissa behöver bli sedda, få veta att de gör rätt, få ett erkännande. Men när man är så inne i sin egen värld som jag varit en tid nu, så blir jag blind och döv i det avseendet. Jag mår oftast väldigt bra av att få hjälpa andra, inte att dra hela lasset, men att få dem i rätt riktning, ingen hjälps av att inte göra något själv, så där ska jag bli mer lyhörd igen och mer stöttande. För som sagt, när jag hjälper andra att må bra, gör att jag själv mår bra samtidigt.

När syret tar slut

Sitter och tar igen mig efter jag arbetat och var sen varit iväg och handlat grejer till bilen, sätter mig ner i godan ro, vi har kommit överens om att vi ska mecka efter middagen. Lugn och ro, det finns ingen stress. Jag sitter och blundar och djupandas, jag känner mig väldigt lugn men lite trött och en början till huvudverk då jag varit en del i solen idag igen men det är ingen fara jag mår rätt bra och jag har gått om tid.

Helt plötsligt utan förvarning så känner jag att jag inte andas rätt, får lite svårt att få in luft, det här är inte första gången det händer, så jag känner efter hur jag andas i lugn och ro, jag andas genom näsan och inte genom munnen – jag andas rätt och jag hyperventilerar inte.

Jag försöker hitta rätt sätt att andas på men det går bara inte, allt jag gör är jobbigt och jag hittar ingen luft. Jag har problem att hålla balansen, jag rapar väldigt mycket luft (som vanligt när det här händer), men jag kämpar på, jag känner smärta i alla mina skador i kroppen och huvudverken blir värre.

Jag sitter till en början och vilar, men sen så börjar jag metodiskt hjälpa till att göra middagen, får sätta mig flera gånger och vila, problem med att få in luft och svårt med att hålla balansen, men det funkar även om det tar tid – det får ta tid.

Jag säger till mig själv att det blir inget meckande idag, jag försöker ta bort alla stressmoment, jag äter fast lite mindre än vanligt och med rätt stort besvär. Men efteråt är det ännu värre, det har bildats mycket slem i halsen, jag hostar och fräser. Tar slemlösande, snyter mig och sprayar näsan med koksaltlösning.

Efter middagen sätter jag mig och går igenom datorn, försöker skingra mina tankar, efter snart 4 timmar så börjar jag äntligen kunna andas ordentligt igen. Har huvudverk (som vanligt efteråt) likaså har jag ont i kroppen men för ovanlighetens skull så har jag inte ont i lungorna som jag brukar få efter en sådan här pers.

Så här har mitt liv sätt ut i 2 år nu, ibland inte lika illa och ibland mycket värre, år 2014 hade jag problem med andningen 16 gånger som var riktigt illa, under 2015 har jag haft under 10 stycken som varit så här jobbiga, men väldigt många gånger har jag haft kortare problem men de är jobbiga ändå för de kan komma tillbaks utan förvarning, det känns inte tryggt att behöva leva så här. Jag har sökt hjälp för det här under de här 2 åren, år 2014 gjorde de inget, därför bytte jag vårdcentral och den nya vårdcentralen skickade remiss till olika ställen där de gjort olika tester. Lungtest, astmatest, allergitest, andningstest mm.

Men de har inte hittat något fel, de vill att jag ska använda CPAP maskin, vilket jag har haft väldigt svårt att få det att funka, det känns så himla fel efter ett tags användande. Jag har bytt från näsmask till helmask, har lagt till en luftfuktare och en värmare i luftslangen då jag upplever att jag får kall torr luft i mig vilket har gjort det svårt att andas med den, så mitt mål är att testa den igen och få det att fungera. Det är det närmsta jag kan komma till ett nyårslöfte, för någon förändring måste ske snart, för så här kan jag inte leva längre.

CPAP maskinen hjälper mig att andas, jag har sen tidigare en apnéskena då jag har sömnapné, jag har haft den 7 – 8 år nu och det funkar inget bra längre, det visade andningstesten där jag hade skenan i munnen medans jag sov. Jag fick i alla fall för lite syre och jag fick flera andningsuppehåll trots att jag hade skenan inne, därför ska jag använda CPAP:en för att hjälpa mig andas på nätterna istället för skenan.

Betydelsen av utseendet

Ibland är vi vackra.  

Ibland inte.

Varför är det så? 

Konstens betydelse ligger i betraktarens öga. 

Jag ser ibland människors olika ansikten, från då de är barn fram tills de är gamla. 

Jag ser alla livshändelser i deras ansikten, glädje, sorg, smärta, skönhet mm. allt på ett kort ögonblick. 

Jag har denna egenskap, vet inte varför, men i vilket fall så får det mig att fundera över varför vi ser olika ut från tillfälle till tillfälle, kan vara så att det speglar hur vi mår eller var vi är i livet just nu:

·         Ser ett barns ansikte i en vuxen och ser lycklig ut tills den blir påkommen, lever i det förflutna när den mådde som bäst, inte kanske så svårt att leva i nuet då personen lever lycklig i det förflutna, men har väldigt svårt att se en framtid då personen lever i en fantasi värld.

·         Ser en lycklig person med sitt ansikte just nu, är väldigt vacker, det riktigt lyser om personen - lever i nuet.

·         Ser en gammal person, slitet och plågat i en betydligt yngre persons ansikte, plågas av nuet och ser ingen framtid för sig.

Detta är bara tankar runt det jag ser omkring mig, om det är sant eller inte är svårt att säga, men det är i alla fall vad jag tror är sant runt detta. Svårt att fråga andra då jag inte stött på andra som har samma egenskaper som jag.

Gott Slut Och Gott Nytt År!

Året 2015 börjar närma sig sitt slut och snart börjar vi på ett nytt år, det år som varit för mig är kantat med mycket kämpande på många plan, så bloggen har varit tyst en längre tid, men jag har inte slutat skriva för det så här kommer nu alla de som är klara komma på rad efter varandra med datumen då de skrevs skrivet i rubriken efter namnet på själva blogginlägget. De kommer att sättas ut som de är, så det kan hända att jag kommer gå in senare och rätta till dem lite, inga bilder kommer jag lägga ut vid varje bild som jag annars brukar göra, kan hända jag gör det vid senare tillfälle, likaså kommer jag inte tagga några ord då det tar för mycket tid som jag inte har så mycket av just nu runt jul och nyår.

Jag vill här tacka de som läser min blogg, jag förstår att den är svår att följa eftersom det inte kommer ut något nytt så ofta. Även om 2015 varit ett kämpigt år så har det funnits mycket att lära sig utav av det, det är därför jag lägger ut alla texter jag skrivit under året som inte hamnat här tidigare då ni kan kanske förstå lite om min kamp och mina lärdomar jag fått under år 2015.

Jag önskar er alla ett Gott Slut Och Ett Gott Nytt År, kramiz <3

Hitta svaren

Jag har märkt att ju äldre man blir ju mer så söker man svar i en massa frågor, oftast tror vi att andra vet svaren som vi behöver för att må bra, när det logiska är att vi själva sitter inne med svaren.

Ja, för vem vet vad som är bäst för oss själva än vi själva?

Det kan handla om självtillit, vi tror att andra är mycket klokare än vi själva, vi litar kanske inte på våra egna omdömen.

Det kan bero på slöhet, andra har varit i min sits och sitter inne med svaren, varför ska man behöva tänka ut svaret själv när andra redan gjort det.

Man kanske inte vet hur man tar reda på hur jag hittar svaren, kanske inte vet vilka frågor jag behöver ställa till mig själv för att kunna hitta svaren, hur vet jag att det är det som är rätt för just mig?

Rädslan att göra fel, det är en stor grej som många inte klarar av, man är så himla rädd att misslyckas att man inte har en chans till att lyckas.

Det finns ett talesätt: Man måste våga misslyckas för att kunna lyckas.

Och ett till som är rätt bra: Hälften vågat hälften vunnet.

Ja för vågar du inte prova andra vägar än dem du redan provat, så är du dömd till att misslyckas.

Ja, för vad är det värsta som kan hända?

Som min bror brukar säga: Det kan ju inte mer än gå åt helvete, så kör nu. ;-)

Ju mer vi söker svar, ju bättre blir vi på att hitta svaren vi söker, övning ger färdighet.

Man kan höra vad andra har att säga i frågan, men det är bara du som kan svara på om det är rätt för dig.

Man provar sig fram och kommer fram till vad som passar en, genom att känna efter vad som känns rätt.

Ju mer svar jag får, ju mer lär jag jag känna mig själv, sen gäller det att vara öppen för förändring, för att vi alla förändras genom åren och det gäller att kunna hänga med i svängarna.

Känslan man får när man hittar rätt är som att ha vunnit högsta vinsten.