Jag kämpar ensam, vill inte visa mig svag inför andra,
skäms över min svaghet.
Det är ingen som ser min kamp, vet inte om det gör någon
skillnad om de visste om kampen jag utkämpar?
Det är ändå ingen som bryr sig, så varför ska jag göra det,
de flesta känner mig ändå inte, så varför gör jag allt för att dölja min kamp
för andra?
Dags att inse att jag bara är en människa, både på gott och
ont, vi har alla våra svagheter men också våra starka sidor.
Dags att svälja min stolthet och visa mod genom att visa mina svagheter, det blir en styrka i sig.
För det är inget någon tjänar på, tvärtom, det är något jag
själv mår väldigt dåligt av.
Erkänna för mig själv att mina skador gör att jag inte kan
göra allt jag vill, om jag istället vilar när det gör ont eller när det inte
fungerar som det ska, så kan kroppen återhämta sig så jag blir bättre istället
och kan göra det jag vill en annan gång.
Acceptera livet som det är utan att göra avkall
på livskvaliteten, ibland gör det mer skada än nytta att vara envis.
Låt det ta tid, det blir bra i alla fall i slutändan, till
och med bättre.
Ta hand om er själva och era nära och kära, kramiz ❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar