Sitter och funderar över vad som är det viktigaste
här i livet, för mig, det skiljer sig från person till person, då vi alla har
olika förutsättningar. När man levt med smärta i flera år, skador och väldigt
lite inkomst. Så inser man snart vad som är viktigast att ha i sitt liv. Till att börja med så är jag tacksam över det jag har och vilka jag har omkring mig, de
vänner som stöttar mig i vått och torrt, dvs. de kan ta att jag lyckas eller misslyckas
och när jag behöver stöttas, om inte annat så frågar de om jag behöver hjälp.
För är det något jag är dålig på så är det att be om hjälp, det tar emot,
däremot om det är tvärtom så hjälper jag gärna andra om jag kan och har tid.
Vet inte varför jag har svårt för det, kan vara det man lärde sig redan som
liten, ”bra karl reder sig själv” som ligger och spökar inom mig, för det
ligger djupt rotat, för annars hade det här inte varit något problem så länge
som det har varit så här.
Sen grämer jag mig inte över det jag inte har,
eller de människor som jag inte har vid min sida längre, visst ibland saknar
jag dem som ryckts ifrån mig genom döden, men jag har lärt mig med tiden att
det tjänar ingenting till för det gör inte att jag får dem åter. Men ibland kan
de hjälpa mig från andra sidan ändå, jag minns dem och jag ställer mig frågan
vad de skulle ha sagt eller vad de skulle ha gjort i samma situation som jag är
i, det fungerar ibland.
De vänner i övrigt som inte längre finns där för
mig av andra anledningar, gråter jag inte över, jag hade dem bara till låns den
tid jag behövde dem, sen är det meningen att jag ska pröva mina vingar och
kunna leva vidare av egen kraft. Det finns ju något ordspråk som går något sånt
här: "Om det var menat för alltid hade det gjort det", ibland möts
våra livsvägar och ibland skiljs de åt, de kan även mötas igen och det är inget
vi kan eller ska rå på. Följ din livsstig som passar dig, för gör du inte det
så mår du inte bra av det, följ ditt hjärtas röst. Sen börjar jag kolla på vad
det är som får mig att orka även när det stormar för fullt i mitt liv, min
familj och några få men trogna vänner är väldigt viktiga för mig.
Jag ser även vad jag saknar eller vad det är som
skulle behöva ändra på för att det skulle flyta på bättre, det är inget
materialistiskt, nej det handlar om mycket djupare saker. En av mina bästa
egenskaper är min ständiga följeslagare, min humor, men jag har även en annan
följeslagare som inte är lika rolig att ha med att göra. Jag är inte alltid så
snäll mot mig själv och det tänker jag ändra på, jag ska bli min bästa vän
istället. Tänka så här ”Behandla dig själv som du behandlar dina bästa vänner,
var din bästa vän” för om du mår bra, orkar du hjälpa dina vänner däribland mig
själv, man får aldrig glömma bort sig själv. Detta är väldigt viktigt.
Jag ska även se över vad det är som får mig att må
bra eller vad som får mig att må dåligt, ex. Om någon ger sig på mig verbalt
eller på annat sätt, ställ då frågan ”handlar det här om mig?” Gör det inte
det, ignorera om det går. Inte alltid så lätt, men när man lärt sig hur man
gör, blir allt så mycket lättare. För ibland så handlar andras ilska gentemot
mig inte ens om mig, det är deras inre kamp jag hör och inget annat. Sen ska
jag förutom se över min vänskap med mig själv, även vårda min vänskap med
andra, eftersom jag själv inte mått så bra nu en längre tid har jag inte alltid
sätt hur andra påverkas av hur jag är mot dem. Vissa behöver bli sedda, få veta
att de gör rätt, få ett erkännande. Men när man är så inne i sin egen värld som
jag varit en tid nu, så blir jag blind och döv i det avseendet. Jag mår oftast
väldigt bra av att få hjälpa andra, inte att dra hela lasset, men att få dem i
rätt riktning, ingen hjälps av att inte göra något själv, så där ska jag bli
mer lyhörd igen och mer stöttande. För som sagt, när jag hjälper andra att må
bra, gör att jag själv mår bra samtidigt.
