Stig ur mörkret

160506

Livet är nu i en nedåtgående spiral, hur får jag stopp på den? Jag vill så gärna lösa problemen men jag orkar inte göra något, fast jag misstänker att lösningen är lätt, det känns som svaret/en finns mitt framför näsan på mig men jag ser inget då allt är dolt.

160507

Så lät det igår, så kändes det igår, så har det varit en längre tid, men inget varar för evigt. Man kan inte nå längre ner än till botten, därifrån är det bara uppåt som gäller, jag känner min styrka komma åter, jag känner mig t.o.m. starkare än tidigare. Jag ska nu följa mitt hjärtas röst, mitt innersta och lita på mig själv.

Jag kan inte lita på det jag inte kan se, men jag kan alltid lita på det jag känner. Nu när jag börjat känna, så ser jag helt plötsligt det som varit dolt för mig, det osynliga har blivit synligt. Jag fann en väg ur mörkret, det finns alltid en väg ut, det gäller bara att lita på sin egen förmåga och finna den.

Jag har nu lärt mig att om allt känns för mycket, för mycket att hantera, utan någon lösning på problemet i sikte, då är det dags att släppa taget om hopplösheten och låta allt ha sin gång. Livet hittar alltid en lösning, det är som att andas, du behöver inte veta hur du ska göra utan bara andas, svårare än så är det inte. Som jag skrev igår, lösningen är lätt, den fanns mitt framför näsan på mig.

Släppt taget, andas och lita på mig själv J

Stark i ensamheten

Jag kämpar ensam, vill inte visa mig svag inför andra, skäms över min svaghet. 

Det är ingen som ser min kamp, vet inte om det gör någon skillnad om de visste om kampen jag utkämpar? 

Det är ändå ingen som bryr sig, så varför ska jag göra det, de flesta känner mig ändå inte, så varför gör jag allt för att dölja min kamp för andra? 

Dags att inse att jag bara är en människa, både på gott och ont, vi har alla våra svagheter men också våra starka sidor. 

Dags att svälja min stolthet och visa mod genom att visa mina svagheter, det blir en styrka i sig. 

För det är inget någon tjänar på, tvärtom, det är något jag själv mår väldigt dåligt av. 

Erkänna för mig själv att mina skador gör att jag inte kan göra allt jag vill, om jag istället vilar när det gör ont eller när det inte fungerar som det ska, så kan kroppen återhämta sig så jag blir bättre istället och kan göra det jag vill en annan gång. 

Acceptera livet som det är utan att göra avkall på livskvaliteten, ibland gör det mer skada än nytta att vara envis. 

Låt det ta tid, det blir bra i alla fall i slutändan, till och med bättre. 

Ta hand om er själva och era nära och kära, kramiz ❤