Stig ur mörkret

160506

Livet är nu i en nedåtgående spiral, hur får jag stopp på den? Jag vill så gärna lösa problemen men jag orkar inte göra något, fast jag misstänker att lösningen är lätt, det känns som svaret/en finns mitt framför näsan på mig men jag ser inget då allt är dolt.

160507

Så lät det igår, så kändes det igår, så har det varit en längre tid, men inget varar för evigt. Man kan inte nå längre ner än till botten, därifrån är det bara uppåt som gäller, jag känner min styrka komma åter, jag känner mig t.o.m. starkare än tidigare. Jag ska nu följa mitt hjärtas röst, mitt innersta och lita på mig själv.

Jag kan inte lita på det jag inte kan se, men jag kan alltid lita på det jag känner. Nu när jag börjat känna, så ser jag helt plötsligt det som varit dolt för mig, det osynliga har blivit synligt. Jag fann en väg ur mörkret, det finns alltid en väg ut, det gäller bara att lita på sin egen förmåga och finna den.

Jag har nu lärt mig att om allt känns för mycket, för mycket att hantera, utan någon lösning på problemet i sikte, då är det dags att släppa taget om hopplösheten och låta allt ha sin gång. Livet hittar alltid en lösning, det är som att andas, du behöver inte veta hur du ska göra utan bara andas, svårare än så är det inte. Som jag skrev igår, lösningen är lätt, den fanns mitt framför näsan på mig.

Släppt taget, andas och lita på mig själv J

När jag fallit ned i gropen och inte kommer upp

Jag har gått omkring och trott att jag har koll på läget, snacka om att man lurat sig själv.

Upptäcker att jag har problem inom mig som inte är lösta, först löser jag ett men sen hittar jag ett till osv,  jag känner att det bara är toppen på isberget, resten döljs under ytan.

Det är som om jag bara ser uppåt och som om jag har skygglappar på mig, men när jag ser ned så ser att jag fortfarande står kvar i en stor svart grop som är så enormt stor med höga hala kanter som verkar vara omöjliga att komma upp för, men när jag ser upp så ser jag den blå himlen och solen som lyser ned på mig och det var det som lurade mig att tro att jag hade kommit upp ur den svarta gropen.

Samtidigt så ger mig solen och den blå himlen mig hopp om att allt löser sig till slut, det gäller bara att jag tar ett steg i sänder, dvs. lös ett problem i taget, reflektera över problemet och se till att problemet verkligen är löst innan jag tar tag i nästa, men allra helst så gör något roligt mellan varven. Att bara göra måsten och lösa problem gör ingen glad, utan glädje och ork så är det svårt att lösa några problem alls.

Så vissla och var glad över det jag har får bli min melodi hädanefter.

Amen :-)