När jag fallit ned i gropen och inte kommer upp

Jag har gått omkring och trott att jag har koll på läget, snacka om att man lurat sig själv.

Upptäcker att jag har problem inom mig som inte är lösta, först löser jag ett men sen hittar jag ett till osv,  jag känner att det bara är toppen på isberget, resten döljs under ytan.

Det är som om jag bara ser uppåt och som om jag har skygglappar på mig, men när jag ser ned så ser att jag fortfarande står kvar i en stor svart grop som är så enormt stor med höga hala kanter som verkar vara omöjliga att komma upp för, men när jag ser upp så ser jag den blå himlen och solen som lyser ned på mig och det var det som lurade mig att tro att jag hade kommit upp ur den svarta gropen.

Samtidigt så ger mig solen och den blå himlen mig hopp om att allt löser sig till slut, det gäller bara att jag tar ett steg i sänder, dvs. lös ett problem i taget, reflektera över problemet och se till att problemet verkligen är löst innan jag tar tag i nästa, men allra helst så gör något roligt mellan varven. Att bara göra måsten och lösa problem gör ingen glad, utan glädje och ork så är det svårt att lösa några problem alls.

Så vissla och var glad över det jag har får bli min melodi hädanefter.

Amen :-)

Lägesrapport April

Jag känner mig inte riktigt hel invärtes, det har varit en jobbig tid i över 5 månader nu och det känns som om jag inte riktigt hittar tillbaks, jag har varit lite vilsen. Jag har tappat tråden, lusten och inspirationen är nästan helt borta.

Jag jobbade tidigare hårt med att finna mig själv och vad som är bra för mig, varför det helt plötsligt inte funkar alls är för mig en gåta. Jag hade stora planer inför framtiden, nu känns allt så avlägset, då jag fick flera motgångar på rad så försvann inspirationen och orken att fortsätta kämpa.

Har på senare tid känt hoppets låga tändas inom mig, vet inte hur men jag är glad att känna värmen som sprider sig inom mig och sakta, sakta känns det som om jag börjar vakna till liv igen. Varför det tar sådan tid har jag ingen aning om och egentligen har det väl ingen betydelse då de viktigaste är att jag börjar må bättre och att kraften börjar komma tillbaks, visst det går sakta men det går åt rätt håll, det går framåt.

För även om jag har haft det tungt inombords så har jag hela tiden fått mitt liv att funka ändå, jag har inte låtit mig påverkas av negativa saker omkring mig mer än att jag varit väldigt trött och orkeslös, trotts det har jag försökt sprida glädje omkring mig. Så jag är väldigt, glad, nöjd och stolt över mig själv över det jag har åstadkommit.

Under hela den här tiden har jag inte fått kontakt med min guide under mina meditationer, tror att det är för att orken inte funnits eller så har min guide insätt att jag ändå inte orkar med just nu, så därför har han låtit mig vara i fred och givit mig tid till att läka och vila upp mig. För jag tror att orsaken till att jag nu hittar tillbaka beror på att jag låter allting som hänt mig bara låta det vara så, det som har hänt har hänt och att jag låter mig återhämta mig sakta men säkert.

Under den här tiden har jag ingen ork att var ute på sociala medier, vissa dagar har jag tom struntat i det helt då jag inte finner det nödvändigt för mig att vara där då det inte ger mig något just nu att vara där.

Som jag brukar säga när jag mår skit "Jag lever, jag rör ju på mig". J 

Ha det gått där ute mina vänner, vi ses och hörs.