Jag har gått omkring och trott att jag har koll på läget,
snacka om att man lurat sig själv.
Upptäcker att jag har problem inom mig som inte är lösta, först löser jag ett men sen hittar jag ett till osv, jag känner att det bara är toppen på isberget, resten
döljs under ytan.
Det är som om jag bara ser uppåt och som om jag har
skygglappar på mig, men när jag ser ned så ser att jag
fortfarande står kvar i en stor svart grop som är så enormt stor med höga hala kanter
som verkar vara omöjliga att komma upp för, men när jag ser upp så ser jag den
blå himlen och solen som lyser ned på mig och det var det som lurade mig att
tro att jag hade kommit upp ur den svarta gropen.
Samtidigt så ger mig solen och den blå himlen mig hopp om
att allt löser sig till slut, det gäller bara att jag tar ett steg i sänder,
dvs. lös ett problem i taget, reflektera över problemet och se till att
problemet verkligen är löst innan jag tar tag i nästa, men allra helst så gör
något roligt mellan varven. Att bara göra måsten och lösa problem gör ingen
glad, utan glädje och ork så är det svårt att lösa några problem alls.
Så vissla och var glad över det jag har får bli min melodi
hädanefter.
Amen :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar