Förebilder

Grunden när man föds, eller snarare när man växer upp de första åren så tyr man sig till den som matar och sköter om än, men den generella bilden är att barnen tyr sig till sina föräldrar och därför har man dem som förebilder hela livet och de levde lyckliga i alla sina dagar. Men det är ju en saga och har inget med verkliga livet att göra, men få verkar inse att det är så. Bara för att ens föräldrar (eller en av föräldrarna) inte finns för en som det är tänkt, betyder ju inte det att man är dömd till att misslyckas och att ta skada av detta. För livet och människan är skapt att förändras efter vad livet har att erbjuda, hittar jag inte den person (förälder, vän, förebilder) som kan föra mig vidare i rätt riktning här i livet där jag är just nu (småbarn, tonåring, vuxen, förälder, pensionär) så hittar jag en annan.

Det är där det kan bli riktigt fel, för om du är riktigt vilsen så lyssnar du på andras råd och följer det blint, för livet är i rörelse och vill vidare snarare än att stå still men det kan också hända och då utvecklas man ju inte alls som människa. För även om du hamnar snett mitt i ditt liv, så är det ju aldrig försent att förändra sig till att bli den människa man själv vill vara och vara stolt över. Likaså är det för den som har stannat upp i sin utveckling av olika anledningar, men det kan vara för att man inte är redo att gå vidare just då. Det man aldrig får glömma är att ens förebild inte är skyldig dig något eftersom du själv har valt denne, likaså är det ju då åt andra hållet. Om man är någon förebild och en vacker dag så märker man att den andra har skaffat sig en annan förebild kanske, då ska man kanske inte ta för hårt för man ska vara tacksam för den tid man kunde var till nytta.