BAREN ÄR STÄNGD

BAREN STÄNGD ÅTERKOMMER

NÄR ANDAN ÄR FULL IGEN

ELLER BAREN

Bild: stängd från 4.blogspot.com

Idag hade jag tänkt ta lite day off från mitt skrivande, i alla fall här i min blogg. Medan jag sitter och organiserar i mina mappar på datorn så hittar jag den här texten som var meningen att bli en bok, det kanske det inte blir men jag tycker den var så bra skriven att jag lägger ut den som den är. Helt okorrigerad och naken, men tillräckligt bra för att jag ska kunna lägga ut den här. Så håll till godo.
//Hawk Eye

Boken som aldrig blev av...eller, den som lever får se vad det blir av den...

Man växer upp i Sverige på mitten av 60-talet i Stockholm, men mestadels utspelar sig barndomen och ungdomstiden i några förorter till Stockholm. Det jag minns först är 70-talet, det var en bråkig tid med droger och alkohol och sånt skit, detta gjorde att man själv hölls sig borta från sånt. Så här efteråt beskrivs 70-talet som någon sorts kärlekens och fredens tid, men den som minns det måste ha rökt på bra tror jag. Vietnam kriget var på 70 talet, om det är kärlek när man har samlag med folk hur som helst så är det väl sant, men det vet vi ju alla att äkta kärlek är mer än bara sex. Okej nu var inte allt bara skit när man växte upp och blev tonåring på slutet av 70-talet och början på 80 talet, det som var bra var samhällstjänster som vi bara kan drömma om idag. Sjukvård som fungerade, likaså äldreomsorgen och skolan som hade pengar. Man hade inga ärvda böcker som det står saker i som idag inte stämmer, eller saknar sidor. När en annan växte upp fanns det ungdomsgårdar på flera ställen i stan man bodde i, där kunde man utöva sport, gå på drogfria discon eller bara umgås utan att betala ett öre för nått. Likaså alla sporter man sysslade med kostade inga pengar, samma sak med musik. Man övade på musik, detta kostade inget och de flesta instrument kunde man låna. Idag på 2000 talet så är inget gratis, inte ens vattnet man tar från kranen. De som kämpade och i vissa fall dog för att vi skulle få ett bättre Sverige där alla hade det bra oavsett vilket samhällsskikt man kom ifrån måste vända sig i sina gravar. Sitter här och lyssnar på blueslegenden Roffe Wikströms ”Jag är som en främling”, den handlar om att man känner sig som en främling i sitt eget land. Nu är det säkert någon som tror att det här handlar om främlingsfientlighet mot folk från andra länder, nej det här handlar om att man inte känner sig hemma där man har växt upp. Sverige byggdes upp till nått man kunde vara stolt över, men nu står staten och river ner allt utan att vi gör ett förbannade dugg, jo en sak som vi svenskar är världsbäst på. Vi sitter och gnäller i våra stugor, men gör inget för att förhindra det som sker här och nu. (2010-06-08)

Jag har suttit här i förra veckan och beklaga mig över att jag påbörjat 2 böcker och sen har det blivit helt stopp, de har inte blivit avslutade. När man betraktar det så här så ser jag en sak som gör mig lite förvånad, jag kunde skriva redan då. Men varför blir jag så förvånad över det, som tonåring så skrev jag närmre 300 texter (musik), en sorts dagbok. Tyvärr slängde jag alltihop i en flytt för ca. 7 år sedan, det ångrar jag djupt idag, för det känns som om jag slängt en del av min liv. Men man ska inte gråta över spilld mjölk, det finns mer i affären. Jag tror att min förvåning bottnar i min låga självkänsla, att stå upp och våga tro på sig själv är det jag behöver just nu. Men man lär sig så länge man lever och det är en av de bästa saker jag vet förutom kärleken till allt levande och allt omkring oss, det kan ju hända att jag slängde mina gamla texter var ett sätt för mig att ta nästa steg, det var ofta texter som handlade ofta om hur illa jag mådde och det stämde in hur jag mådde just då. Jag är just nu i en väldigt härlig process där jag känner att jag växer som människa, dels hittar jag tillbaks till mina rötter, samtidigt som jag hittar nya stigar att vandra på. Jag ser verkligen fram emot vad framtiden har att erbjuda, men det är bara jag själv som kan styra min egen framtid och ingen annan.

//Hawk Eye