Kloka ord

Alla kloka ord betyder ingenting om man inte förstår innebörden av dem, det är först när man knyter dem till sig och känner vad de betyder för mig man kan förstå vad de egentligen betyder.

Innan dess så har de ingen som helst betydelse för mig, då är det bara tomma ord.

Så det innebär att det inte är säkert att vi tycker om dem av samma anledning, då vi alla är olika och vi har olika syn på saker och ting.

När vi inte kan knyta dem till oss fast vi förstår vad det står, så är det inga kloka ord för mig.

Bild: robonwriting.com

Att bara vara, är inte så bara

Bild: Yoga från gym22.se 

Jag har jobbat hårt med att hitta svaren jag söker om mitt liv, för jag har känt att jag inte har levt det liv som jag vill så jag började förändra hela mitt liv, jag kände mig riktigt nöjd med vad jag gjort och hittat på vägen och lärt mig av det. Trots att jag har varit så mycket sjuk sen slutet av förra året så har jag lyckats med detta, men hela tiden är det något som gnager inom mig varför jag inte kan komma vidare med mina idéer då varken orken eller viljan saknades. Jag trodde att jag var på rätt väg igen när jag skrev inlägget "På rätt spår igen", men det fortsatte att gnaga i mitt huvud. Visserligen var på rätt spår igen, men jag saknade fortfarande något.

Jag tror att allt det här jag känner inombords hänger ihop på något vis, jag håller på att utvecklas till något så mycket större än vad jag någonsin varit tidigare i mitt liv och vad jag ens trodde var möjligt för mig att bli, men ändå så är det något som saknas. När man känner sig nästan som fulländad (färdig lärd blir man aldrig) borde man inte vara nöjd över hur långt jag kommit på vägen? Vad jag gjort den senaste tiden är väl att jag sökt överallt, då även i alla grupper jag är med i FB och inom mig själv för att se om det är något jag missat, men ändå hittar jag inget svar.

Men nu när jag satt för en stund sen i lugn och ro och något slags bara vara mode så slog det mig vad det är som jag gjort fel, jag var det lite på spåret tidigare då jag varit inne på att jag saknar något roligt här i livet men ändå så såg jag det inte klart just då. Jag har lagt så stor energi och så mycket tid i att söka svar i vem jag är och vad jag vill göra att jag glömt bort en av de viktigaste sakerna här i livet, att leva livet, njuta av det och glädjas över det. Så enkelt det är i ibland, svaret finns alltid mitt framför näsan på en, det gäller bara att slappna av så ser man svaret klart och tydligt.

När det gäller det här med FB grupperna jag är med i, nu när jag hittade svaret som jag sökte förstår jag varför jag inte kände mig nöjd var jag än var, jag la ner massor av tid på att söka svar på vad det var för fel på grupperna att jag inte såg att jag ställde fel fråga på fel ställe. När jag började med det här med att vara i en grupp, så var det för att jag lära mig av andra för att finna en del av mig själv, men när jag hade lärt mig allt jag kunde (för stunden) så märkte jag inte det utan jag fortsatte att försöka lära mig något som jag redan kunde.

Så nu när jag vet det så kan jag bara njuta av andras tankar, idéer och även lära mig ett och annat på vägen nu när jag kan slappna av. Visserligen kan jag fortfarande lära ut, säga min mening i saker och ting osv. men göra det utan att förvänta mig att andra är mogna för det jag säger eller förstå mig fullt ut. Vi är alla olika även om vi har samma intressen, ideal etc. men vi är alla olika individer som har färgats av det liv vi lever och vi är inte alltid på samma nivåer samtidigt.

Vi kan ibland luras att tro vi är på exakt samma våg-längd och sen fortsätter det så för evigt, men vi har alla olika livsstigar att gå och ibland korsar vi varandras stigar och ibland tom följs de åt en tid i samma riktning. Det är inget vi kan göra något åt, så det ända vi kan göra är att njuta av varandras sällskap så länge det varar. Man kan alltid umgås även om man inte alltid är överens, så länge man bara respekterar varandra för dem vi är. Det här gäller ju livet i allmänhet också, men lite bus tänker jag nog dela med mig av liksom lite musik för det ligger mig så varmt om hjärtat.

Sen ska jag inte känna ett tvång att jag måste delta hela tiden, dela med mig var det nu än är. Jag ska bara göra det jag känner för när jag vill och orkar, det är en bra regel och det låter som en bra plan så det köper vi, slå in. Jag kommer även i framtiden säga vad känner, för jag är en ärlig person som står för vad jag säger. Sen om jag någon gång har fel så är jag inte sämre än att jag medger det.

Nu när jag inte behöver söka vidare så kan börja leva livet på riktigt, så det kan hända att jag inte kommer att vara lika mycket på FB när jag nu hittat hem igen. Ett skratt förlänger livet heter det ju, så det är där jag ska börja sen får vi se var det slutar någonstans. Nu när jag har mer tid över så kanske jag lättare kan hitta svar på andra frågor och problem jag har, jag har listat upp dem tidigare här i min blogg så det tänker jag inte gå in närmare på det här just nu.

Nu när jag sitter och läser det jag skriver, så kommer jag ihåg en person som kom in i en av de grupper jag är med i för en tid sedan och frågade om det var min grupp (grundaren av gruppen) då hon tyckte att denna grupp kändes mer som en blogg än en grupp och det är ju lite det som hände här ovan fast tvärtom. Det ser ut som jag skriver till de som är medlemmar till en av de grupper jag är med i fast jag skriver i min blogg, jaja det behöver ju inte vara något fel i det. För jag tror att en del av dem läser i min blogg ibland, så då kanske de hittar svaret på en del frågor de har gällande mig.

Jag kommer ihåg att jag reagerade på hennes fråga men jag förstod inte då vad hon menade, nu kanske även jag ser vad hon såg. Jag höll på sökte redan då efter det jag nu har hittat, vi får se hur det kommer att påverka allt jag kommer att göra hädanefter var jag än är, i verkliga livet eller på FB. Det första jag ska göra är att vila, för all tid och allt tänkande som jag lagt ner på det här har gjort mig så himla trött.

Så glöm inte bort att leva livet, att bara vara och andas lugnt.

Dikt: Livets Mirakel

Om du någonsin undrar varför du lever för eller om du har det jobbigt i ditt liv och har svårt att se meningen med allt.

Se då på ett barn, då ser du ett av livets mirakel.

Oavsett hur vi kom till världen så är det bara vi själva som avgör vad vi gör av detta mirakel, ja du är ett livets mirakel för vi har alla varit ett barn.

Bild: http://stenstudent.files.wordpress.com

10-års jubileum för ”skitåret 2003”

Det här är ett jubileum där ingen jublar eller firar på något sätt, vet inte vad jag ska ha för datum för detta jubileum där döden hälsade på 3 gånger under året 2003, så det får bli från och med nu och hela året framåt. Men jag blev påmind om det häromdagen om det, vet inte varför just nu men jag började tänka tillbaks och ju mer jag tänkte på det ju ledsnare blev jag. Kommer inte nämna några namn eller så mycket kring mig och min familjs relation än att det var inom familjen/släkten som drabbades, det som har smärtat mest är när barn dör.

Det är tungt när alla dör som är nära en oavsett ålder men det gör ändå ondare när det gäller barn, vi fick aldrig chansen att lära känna varandra ens eller ses, men ändå har man en kontakt då barnet var så efterlängtat och blev snuvad på framtiden innan den ens hade börjat. Smärtan att se min vän, hans mamma hade som senare gjorde henne väldigt sjuk gör att jag känner hennes smärta med, även alla oss runt omkring som väntade med öppna armar att få lära känna detta barn. När man sen sitter och gråter som jag gjort ett par gånger idag, det finns inget fel i det, det är något som jag behöver göra för det befriar mig från smärta jag har inom mig. Samtidigt känner jag en sådan tacksamhet över de dagar jag får leva i detta under kallat livet, mötet med alla underbara människor man möter på äventyrets väg.

Jag har gråtit många gånger under de här åren pga år 2003, att gråta är en ventil för att släppa ur våra inre känslor som kokar över, skulle vi inte tillåta oss att gråta så skulle man tillslut gå under. Varför jag gråter så mycket idag, tänker jag inte så mycket på annat än att jag måste lätta på trycket och jag tillåter det att ske, finns inte mycket mer att tillägga där. Kan hända att jag har så mycket annat som ligger och trycker och vill ut som rensas i samband med detta, sen när jag idag tänkte på dem som dog och speciellt då på barnet så släppte ventilen ut alla känslor på en och samma gång. Finns en mening med allt, för när jag gråtit klart så ser jag meningen med livet mycket enklare, livet är ett mysterium och är så underbart.

Ser man det som sår så kanske man ser det som något jobbigt och negativt, det som hänt har hänt och inget jag gör kan göra det ogjort men sen är det upp till mig vad gör med vad jag gör med den känslan, när jag lättar på trycket så använder jag mig av smärtan till något som jag kan ha nytta av och är positivt, jag ser det vackra här i livet och njuter av det jag har. Jag har lättare att se något positivt i det här idag, men för 10 år sen så kunde jag inte se det, så visst läker tiden alla sår är min uppfattning sen är det ju alltid olika för alla beroende på vad man gör av smärtan.

Om man blundar för den så kan man ju aldrig komma ur det och då kommer aldrig smärtan att minska, för den kommer nog aldrig att försvinna helt. Jag känner fortfarande smärtan efter min farmors död för över 24 år sen, hon som var den mest omtänksamma människa jag mött i hela mitt liv och som bemötte alla lika oavsett bakgrund, kön, religion eller nationalitet. Jag hedrar henne genom att göra detsamma som hon, jag bedömer dem jag möter hur de är som person inte efter något annat. Tänk om vi inte kände något, då skulle vi ju vara robotar, jag är glad och stolt över att vara den jag är.

Mitt i all sorg som nu väller upp inom mig igen så spricker solen upp och jag börjar le över de glada minnen vi hann få, accepterar att vi alla ska dö en dag men vi vet aldrig när som tur är. Så glöm inte bort att sköta om dig själv, dina nära och kära och njut av livet så gott det går och så länge det nu varar, Carpe Diem (Fånga Dagen).

Fågel Fenix från : http://dagboken.dramadialogen.se/

Livsperspektiv i skuggan av de sociala medierna

Intressant tanke är att om vi alla betraktar samma objekt vad det än må vara så ser vi inte exakt samma sak, vi färgas av allt vi varit med om i våra liv och det påverkar det vi ser, hör och känner. Riktigt intressant blir det om vi tänker att vi som människa kan påverka eller påverkas av andra genom att skriva till varandra utan någon tidigare koppling till varandra, man behöver alltså inte se varandra men ändå så kan vi bli berörda.

Något alla borde tänka på när man skriver på ex. FB tycker jag, för om man alltid skriver negativa saker så uppfattas man till slut som negativ (om någon nu bryr sig om vad andra tycker vill säga), hur rolig man än är i verkliga livet. Sen är ju frågan är hur långt man ska gå gällande hur mycket man ska bry sig om vad andra tycker och tänker i frågan före man skriver för då kanske man inte får fram det man verkligen känner och tycker om saker och ting då det beror på i vilket sammanhang också, man kan ju inte ta ansvar för hur andra tolkar vad man skriver då jag tycker att det är upp till var och en att göra det.

Sen använder vi ju alla de sociala medierna till olika saker, det finns de som använder FB för att lufta sina innersta tankar och känslor för att få stöd och hjälp av andra, men har ingen tanke på att man samtidigt kan stöta bort andra vänner som i sin tur har egna problem och orkar därför inte med att ta bördan av andras problem. Själv så väljer jag ut vad jag orkar med, mycket hänger på hur man själv mår i det ögonblicket man läser det så det har inget med ointresse att göra.

Är man då med i rätt så många grupper som jag är där det skrivs mycket om känslor och mående mm. Så orkar man inte med det hela tiden, men vi ser ju bara vad de andra skriver vi ser ju eller känner inte av hur andra verkligen mår om man nu inte skriver om det direkt när det händer. Det är ju det som är baksidan av alla sociala medier, min dröm är att vi alla skulle kunna mötas i verkligheten istället men detta funkar bara om alla tar folk för dem de är, vi är alla olika. Nu är jag inte den person som orkar möta massa okända personer, det blir för många intryck och känslor som ska bearbetas i en sådan situation så det undviker jag om jag kan.

Andra har de sociala medierna som sin stora kontakt med omvärlden då de inte klarar av att möta andra människor på annat sätt av olika anledningar, att söka tröst och stöd av andra genom internet är viktigt för dem, lite synd tycker jag att det är att man blir beroende av något sådan som så mycket kan gå fel i. Rent tekniskt sätt så är ju inte internet så stabilt alla gånger, strömmen kan gå eller problem uppstår på servrarna som websidorna ligger på osv. Sen är det här med att lita på andra som man egentligen aldrig mött eller känner och egentligen inte har någon anknytning till varandra än att utbyta ettor och nollor med varandra, men det är helt okej om det nu fungerar för dem tycker jag.

Sen är det ju också en fråga om man alltid är beredd på att man inte alltid får det svar och hjälp man önskar, man kan ju bli riktigt sårad av andra för att det inte blir som man tänkt sig vilket kan ge otäcka konsekvenser om det nästan är ens ända kontakt med andra. Vi som människor är ju mer tekniskt sofistikerade än en maskin (dator) är, problemet är ju just det när man inte kan använda alla våra sinnen när man talar (skriver till) med någon över nätet och därför kan man inte tolka informationen man får är korrekt eller inte.

Men det finns ju även fördelar med att ”mötas” på webben, man har ju inga fördomar eller förutfattade meningar med personen/er man skriver till eller får svar av om man nu inte känner varandra sen innan och på riktigt. Vilket gör att man kan vara mer öppen mot varandra än vad man annars är ute i ”riktiga” världen, det finns ju tyvärr en baksida av detta också och det är när den som man skriver till inte är den den utgör sig för att vara och har baktankar. Det är ju bra att tänka på det när man sitter där och skriver till varandra, vi har alla så olika tankar och behov av det här, säkert lika många som det finns människor som skriver där.

Det finns ju dem som har kontakt med släkt och vänner som bor långt ifrån varandra, eller har kontakt med gamla vänner som man tappat kontakten med och inte sätts på år och dar men man vill fortfarande ha en viss kontakt med igen om det nu sen leder till att man ses igen eller inte är lite olika. Likaså kan man hitta nya vänner här, som man sen möter på riktigt och blir vänner på ”riktigt”.

Vad som är rätt eller fel det är nog upp till var och en men jag har förhoppningar att man tänker sig för lite innan man skriver på internet och att ingen skadar någon med flit, för ordets makt på människan är större än vad man tror.

Så krama om varandra där ute i trafiken (internet) och sköt om er och era nära och kära.

The Real facebook tillhör: www.bloggerholiker.de

På rätt spår igen

Jag tror att jag har hittat tillbaks igen fast jag inte får svaren på samma sätt som tidigare, jag kan få dem i mina drömmar, när jag pratar med andra eller när jag sitter och skriver i min blogg eller egentligen lite när och var som helst. Kan hända att jag inte behöver någon guide just nu då jag redan har hittat min väg tillbaka och nya sätt för att finna mina svar på, däremot kommer jag fortsätta meditera för att finna ro i min kropp och själ. Jag har känt en viss oro över att inte få någon kontakt med min guide, han ger mig svar ibland som inte alltid är så lätt att tolka och det här var en av dem. Han ger mig ansvaret för mitt eget liv, han finns där i bakgrunden som stöd bara då jag klarar mig själv nu när jag lyssnar på mitt hjärta.

Något som alltid fungerar bra när det gäller att hitta svar på frågor gällande mig själv är att gå på promenad i naturen för min själ och naturen är ett, Jag + naturen = sant. För ute i naturen känner jag mig hemma, jag blir inte distraherad av något, kärleken till naturen gör min själ hel, här finner jag mina svar om mig själv mycket lättare än någon annanstans. Jag blir mer jordad när jag är ute i naturen, lättare att höra mitt hjärta tala till mig när inget runt omkring mig stör.

Ett fel jag gjort senaste tiden är att jag frågar om råd fast jag redan har svaren, det visar bara att min självsäkerhet fortfarande inte är på topp. Jag tror jag har sätt det här hela tiden men eftersom jag inte litar på mig själv till 100 % så blir jag lite blind i det avseendet, jag är inte arg på mig för att jag inte kunde se det på en gång, finns ju egentligen inget facit på hur vi ska leva våra liv och hur vi ska lösa våra problem och jag är ju en människa som gör fel emellanåt men jag kan göra om det så det blir rätt till slut.

Det är tur det, för skulle jag vara en robot så skulle jag göra fel hela tiden då jag aldrig hittar andra svar än det någon annan gett mig (sätt i robot perspektiv), allt jag gör även det som blir fel är en lärdom sen är det upp till mig vad jag gör med den. Jag kan välja att förkasta den helt eller dra slutsatser som jag kan ha användning vid någon likande händelse, att lära sig av sina misstag ger mig mycket energi som jag har stor nytta av. Så även om problemet är en negativ energi till en början, så ger den mig positiv energi när jag löst problemet, om jag inte hade löst det så hade den kunnat påverka mig negativt men det behöver inte bli så. Det är bara upp till mig hur sådant här påverkar mig, en riktigt bra insikt är detta.

När det gäller mitt arbetsliv så har jag idag kommit på hur jag ska gå till väga, jag ska skriva upp mina bra sidor, vad jag tycker om eller är intresserad av och sen sålla bort de jobb där jag måste använda mina armar. Kolla vilka jobb som passar in på mig sen kolla vilken utbildning jag måste ha, min öppna eget ide ska jag fortsätta kolla upp för jag tror faktiskt jag kan få till den, ska kolla vilket stöd och hjälp jag kan få genom AF och F-kassan. Jag har börjat med listan över mina bra egenskaper för ett tag sen så det är bara att göra klart den, sen får vi se var det slutar.

Sen när det gäller min kosthållning som gick åt pipan med, ska jag helt enkelt börja om med den, jag är mer motiverad än någonsin men jag kommer inte skriva om det här för det känns för personligt att dela med sig och det viktiga är att jag själv vet om vad som gör mig motiverad. Jag har inget att förlora på det här, så det är bara fortsätta på samma sätt som tidigare, nu gäller det att inte vara så hård mot mig själv utan bara gilla läget och köra vidare.

Ska försöka styra upp lite när jag ska få mina svar på mina frågor, att de kommer lite hur som helst gör mig lite förvirrad och stör mitt liv något och är i slutänden jobbigt. Det är nog det som händer just nu, det känns som mitt huvud håller på att explodera. Så istället för att köra på som jag gjorde förra gången ska jag nu ta det lugnt ett tag och bara vara och andas. Sen när trycket börjar släppa kan jag börja jobba på med mina frågor i ett lugnt och sansat tempo, finns ingen anledning att stressa på något som kommer självmant och om jag tar det lugnt desto bättre blir slutresultatet.

Just nu behöver jag inte några svar på några frågor då jag har en klar bild hur jag vill leva, får jag nu bara vila upp mig så är det bara att köra på sen för fokuseringen som jag saknade förut har jag hittat igen. Glöm inte bort att andas, livet är för kort att stressas bort, det viktiga är att man gör sådant man mår bra av.

Love, peace and understanding 

Bakslag

Bild: Cloud från filmen Final Fantasy VII

Planerna var klara över hur jag vill leva mitt liv, tycker jag hade hittat svar på alla mina frågor. Var sjuk i influensa väldigt länge (6 veckor) men ändå så fick jag många idéer och såg väldigt klart vad jag vill göra med mitt liv, sen blev jag frisk i ca. 2 veckor och då försvann alla idéer och lusten att fullfölja det jag startat. Jag får ingen kontakt med min guide och får inga svar eller visioner under mina meditationer, svårt att hitta ro och bara vara.

Under de senaste veckorna började jag följa min Mind Map - Hälsa 2013 och Uppföljning-Hälsa-veckolista, men det funkar helt enkelt inte då jag saknar fokus. Jag vet precis vad jag ska göra, allting funkade till en början men sen vart det bara stopp. Har sådant sug på allt jag vet jag inte ska äta, sen blev det inte bättre av att jag blev sjuk igen, jag vet att socker gör att så att jag blir ännu sjukare men just nu finns inget förnuft kvar.

Känner mig splittrad i tusen bitar, tvivlet sprider sig som en löpeld i min sargade kropp, frågorna är många utan några som helst svar. Efter klarhet kommer rannsakan, det är nu dags att släppa taget och låta processen ha sin gång och lita på mig själv så att jag hittar hem igen.

Har problem med värk i kroppen, svårt att sova och det finns ingen ork kvar. Det ända som finns kvar är hoppet, för jag vet att jag kan så mycket bättre och utan att bli sur på mig själv ska jag börja om i små, små steg för att komma tillbaks där jag var. Jag sitter och lyssnar på musik som jag älskar, musiken ger mig tröst och styrkan att orka kämpa när livet är som trassligast.

Tittar ut och ser solens klara strålar på den klarblå himlen, längtan efter värmen som smeker min kind får mig att le, att få gå ut i skog och mark och lyssna på fåglarnas vackra vårsång får mig på gott humör igen. Ser hoppet tändas, ska nu låta tiden ha sin gång och låta min kropp och själ få vila då jag ryktes med i förändringsvindarna och glömde bort av bara farten att stora förändringar tar på krafterna.

Även detta bakslag är en lärdom att ta med sig i bagaget på min vandring på livets stig.