Insikter mitt i smeten

Vad som är viktigast i livet, kan inte köpas för pengar 💗

Lita på mina instinkter, även om skeppet är ommålat så är den likt förbannat förlist 😉

Det finns alltid tid för att bryta ihop 😉

Äkta kärlek kan bara förtjänas 💗

En annan sak som jag kom på och som fler av er också kanske kan känna igen er i "varför just jag, varför blir jag drabbad om och om igen". Varför man ständigt får stora utmaningar hela tiden och den ena värre än den andra, man får en känsla av att ju längre tiden går i sitt liv så ställs man för svårare och svårare utmaningar. Det kanske så livet är uppbyggt, det är lite som i ett spel, man spelar först på enkel nivå, sen går man vidare till nästa osv. med varje nivå så höjs svårighetsgraden. Varför, för annars tröttnar man, utan några utmaningar så blir det tråkigt. Likadant är det i livet, visst utmaningar känns ju oftast väldigt jobbiga, men när man "överlevt" dem, men även den viktigast delen, när man kommit på hur man ska kunna leva vidare med det, den lärdomen är rena rama högsta vinsten varje gång det händer 😊

För tänk om du hoppar upp på en högre nivå utan att gjort alla andra nivåer innan, det kanske är det som händer dem som inte klarar av det och gör ett väldigt jobbigt val och hoppar av i farten? För de hittar inte tillbaks där de var innan de hamna fel, bara en tanke det här. Har ingen aning hur det egentligen är, för om man tänker att man inte har alla svaren innan hur ska man veta och klara av en utmaning som det egentligen inte är meningen att man inte ska ställas inför än? Nu snackar jag om verkligheten, i ett spel är det bara stänga av och göra något annat eller helt enkelt bara starta om från början eller gå tillbaka där man var innan. Men så är det ju verkligen inte i verkliga livet, den som väljer att hoppa av, är inte feg, den personen har bara inte hittat rätt och inget annat. Livet är ibland väldigt förvirrande, sen om folk runt omkring en tjatar om vad man borde göra och känna, så hjälper ju inte det alla gånger. Man måste själv komma till insikt, vad som är bäst för en själv och ingen annan i det fallet. För att komna ur dödens käftar, kan man inte tänka på andra eller skydda andra, man måste själva komma ur  det och ibland med lite hjälp av andra. Påminna dem om att man finns där för dem om de behöver än, påminna dem att de inte är inte ensamma. För vi får aldrig vända ryggen till dem som behöver vår hjälp, sen försöka inse att vi inte kan hjälpa alla och det utan att klandra oss själva om vi inte lyckas hjälpa dem.

Bättre att hjälpa någon än ingen.

Det viktigast är att bara finnas där för dem som har jobbigt med livet, att känna att de inte är ensamma, för ensamheten kan knäcka de flesta utav oss. För man kan känna sig ensam trots att rummet är fullt av människor, för det handlar inte om antal. Det handlar inte alla gånger att tycka likadant, även om det också kan vara en av orsakerna. Att man känner sig utanför, för att ingen annan känner eller tycker samma som en själv. Man vill känna samhörighet med andra likasinnade, eller just bara inte känna sig ensam, vara en del av något, något som betyder något eller göra stor skillnad. Men bara att bli sedd för den man är, att det är okej att vi tycker olika. För hur skulle livet se ut om alla tyckte lika i alla frågor, snacka om tråkigt. Det är som jag brukar säga om frugan och mig, tänk om vi tyckte likadant i allt, vad skulle vi prata om då? För till slut lär man sig inget nytt, för till slut vet vi lika mycket. Som sagt tråkigt utan nya utmaningar, ja jag vet alla inte tycker likadant om det heller, det är det hela det här handlar om. Det finns dem som tycker om att allt är lika och gärna har folk omkring sig som tycker likadant som dem själva, det är okej det med, vi måste hitta vad som funkar bäst för oss själva.

Om man tänker det här med hur jobbigt det känns ibland, att man drabbas hela tiden, den ena olyckan efter den andra. Försöka se det just som en av våra livsutmaningar, för vi blir tilldelade dessa utmaningar just för att vi kan klara av dem, det är en del av livet, men det är inte själva meningen med livet. Det är där vi kan missförstå, det är vad vi har lärt oss av utmaningen som är en del av våra liv och vinsten är i det här fallet våra insikter och det är det som är meningen med livet, att lära sig nya saker hela tiden. Alla våra kunskaper, egenskaper och våra lärdomar som man får med sig på resans gång är ju en del av dem vi är. Ingen är bättre än den andra, även ett barn kan lära den äldsta, liksom åt andra hållet, vi kan alla lära oss utav varandra just för att vi alla är olika 😊

Inse att vi alla är olika och att det är okej.

En bra början är att fråga sig vad som är viktigast för en själv, det behöver inte blir själviskt heller, det är ju helt upp till en själv hur man vill ha det. Att göra det bästa för mig och även min familj, är väldigt viktigt för mig, ibland kan det innebära att det kanske inte är det jag vill alla gånger, men det är okej för mig om det gagnar oss som familj. Nästa gång kanske jag får som jag vill och inte de andra, det viktigaste i alla relationer är att man är beredd på att ge och ta. Om man inte är det, då är det inte säkert det kommer att hålla så länge. Man gör vad som krävs för att vårda sina relationer, ja jag vet också att ibland går det bara inte.

Kom att tänka på när jag sluta festa när vi fick barn, jag såg ingen nytta med att festa längre. Efter det så tappa jag i stort sätt de få vänner jag hade, men det var viktigare för mig att vårda min relation till min familj än mina vän relationer, de som inte kunde ta det, det var dem jag förlora. Jag saknar dem, det gör jag ibland. Men eftersom de inte accepterade mitt val, vad skulle jag göra? Har tankar på att försöka få kontakt med en del av dem igen och se om de är villiga att ses igen, för vissa av dem saknar jag oerhört ibland. De kanske tror att jag inte gör det, att de inte betydde något för mig men så är det inte. Det kan hända nu när de flesta av dem idag har bildat familj, kanske kan se det lite från mitt perspektiv, det är i alla fall min förhoppning? Vissa kanske såg det som en självisk handling, men vad ska man göra när man förändras och inte de runt om en hänger med? Jag mådde inte bra varken av att låtsas att vara någon jag inte var längre, eller att se mina vänner försvinna.

Livet är som sagt inte lätt, lite som att balansera på en kvivsegg, svårt är bara förnamnet.  Livet är som en dans på rosor, i ena änden är det vackert och i andra är det taggigt och smärtsamt om man inte passar sig, men om man kan se sammanhanget så är livet i stort väldigt vackert så länge det varar. Så det gäller att ta vara på det man har, njuta av det goda här i livet och njuta så länge det bara går.

Leva i nuet, imorgon kan det vara försent.

Jag har börjat tänka om det senaste året, förut fick jag lära mig att ignorera allt som är dåligt för en själv, men nu har jag insett att det gör det ännu värre när problemen kommer ikapp en, så det har jag slutat med. Med denna inställning så kanske mitt behov av mitt inre ljus inte behövs längre i samma utsträckning, då jag ser livet på ett annat sätt idag och lever mitt liv på ett annat sätt än jag gjorde tidigare. Med det så är min insikt att mitt inre ljus fungerade som en fasad för mig, ljuset dolde sanningen för att jag skulle orka leva vidare. Med min nära döden upplevelse så släcktes mitt ljus och trots att den inte tänts igen så har jag börjat hittat tillbaka i mitt liv igen. Så nu är jag inte rädd längre, för nu känns det som mina skygglappar är borta, det kan ju verka skrämmande men det är det inte längre, för jag är redo för det nu 😊

Nära skjuter ingen hare på fortet - Citat av Gunde Svan

Sammanfattningsvis av det som hänt mig har fått mig att inse flera saker som är viktiga för mig, först ett citat av mig själv, tror det var ett av mina om inte tom. mitt första inlägg här på bloggen. Mitt motto här i livet, livet är för kort för att tas på allvar. Mitt i allt lev och var glad, för jag kan inte rå på allt ändå 😊 När allt kommer omkring så betyder sakerna jag har omkring mig ingenting, bara de som håller av mig och dem som jag håller av.

Så glöm inte bort att visa dem du håller av hur mycket de betyder för dig, imorgon kan det vara försent. Glöm inte bort att leva, inget kul och komma på att det du saknade mest i det liv på din dödsbädd är de saker du aldrig gjorde, kramiz 💗

Underhåll av bloggen pågår

Håller på och går igenom bloggen sen i måndags, då jag hittat lite fel. Ett som är rätt jobbigt är att när jag skulle sätta igång kommentarsraden igen efter jag haft den nedstängd en tid så vill den inte komma igång igen mer än till det senaste inlägget. Så jag började med att sitta dit dem manuellt en och en, så det här kan ta tid då det är rätt många inlägg att gå igenom. Samtidigt så försöker jag rätta till övriga fel jag ser i inläggen, jag hoppas att det inte blir för störande för er läsare och jag hoppas att ni har överseende med att det kan kanske krångla lite ett tag framöver. Sen att det finns länk till att skriva kommentar och ibland fasta fält, det har jag inte kommit på hur jag ska få det lika än. Vill ju helst ha som jag hade förut, fast fält så man ser att man kan skriva en kommentar. För det dumma med länken är att det står "Inga kommentarer" om ingen har skrivit en kommentar, det kan ju missförstås som att man inte kan eller får kommentera. Med en ruta så är det enklare att se det. Jag hoppas jag löser det här så snabbt det bara går, men lyckas jag inte få dit kommentarsruta så vet ni nu att man kan skriva en kommentar om man klickar på länken "Inga kommentarer", vet inte ännu hur det ser ut om någon skriver en kommentar så jag ska prova skriva en kommentar nu...det funkar inte :P

Ha det så bra och sköt om er och era nära och kära, kramiz 💗

När mitt ljus slocknade

Jag trodde i min vildaste fantasi att mitt inre ljus inte kunde slockna, vilket jag skrev om i "Hur jag hanterar det när livet är ett helvete". Ett ljus som vägrar slockna skrev jag, men nu har jag varit med om det. Eftersom jag inte vill bli allt för personlig i min blogg numera då det inte ger något bra utav det, så hoppar jag över vad som orsakade det. Men så mycket kan jag säga att det gjorde att jag fick svårt att hitta en orsak till att gå upp på morgonen, vakna upp och inget är förändrat och inget ljus som lyser på mig eller rättare sagt inom mig. Utan ljuset famlar jag i mörkret, man blir vilse och hittar ingen väg ut.  När man tror att man gjort allt man kan för att må så bra man kan och ändå bli sjuk, likt den som inte skött om sig, då blev jag väldigt besviken. Men det är inte det är det värsta, jag har kämpat i många år nu att hitta en väg ut till en bättre framtid och kände att jag var på god väg dit. Ja då sätter hälsan min, för vilken gång i ordningen käppar i hjulet. Då känns det som det inte är meningen att det ska gå bra, hur jag än gör.

Men även utan mitt ljus så hittade jag till slut motivation till att fortsätta, jag går upp ändå fast en aning motvilligt, fast jag inte såg någon framtid alls. Sen till slut hitta jag en sak som hjälpte, jag vet att jag har stöd och är inte ensam. Nej mitt ljus har inte tänds än, men mitt hopp har gjort det, det är en början. Var det här kommer leda till har jag ingen aning just nu, men det känns så mycket bättre än för några veckor sedan. Jag vill fortfarande leva för att se hur långt jag kan komma i livets karusell, visst det känns jobbigt men jag vill ändå vara med så länge det bara går och med hoppet jag fått åter, så känns det som det bara kan bli bättre från och med nu. Jag blev helt enkel rädd för att dö, förr så räkna jag med att jag skulle dö ung och nu har det då vänt. Jag har liksom räknat med att leva ett tag till, så då kändes den här smällen som en ren jävla käftsmäll mot allt jag försökt bygga upp de senaste 15 åren. Försöker leva så bra jag bara kan, äta rätt och röra på mig. Det ända jag inte lyckats med än är att gå ned mer i vikt, det beror som sagt på hälsan som ställer till det på olika vis. Men nu när jag åkte på detta, så behöver jag verkligen gå ned i vikt, för det är det ända som jag inte lyckats med enligt min två års plan, förutom att få bukt med en envis inflammation som kan vara en av orsakerna till att det gick illa till slut. För att det jag inte ska få det igen, eller ännu värre.

Man gör det mesta rätt, ändå blir det fel. Inte lätt och hitta den egentliga orsaken till det hela, istället tänka mer på att välja hur jag ser på det hela. Antingen så väljer man att se det som någon sorts test eller prövningar för saker som ska komma, eller så är det bara så här som livet är, jag väljer för nu det sista alternativet. Jag har så mycket att leva för, så att ge upp är inte ett alternativ, men jag får lära mig att leva livet lite långsammare helt enkelt en stund tills det blir bättre igen. Så nu när jag fått hopp om livet, så kan jag redan nu börja ana ljuset i tunneln. Så med det i sikte så kan jag börja andas ut, ta det bara lugnt. För en viktig sak jag lärde mig med denna nära döden upplevelse, det som viktigast här i världen har inget med saker att göra, det ända som räknas är de som bryr sig om mig och de jag bryr mig om och min egen hälsa.

Så glöm inte bort att livet är för kort för att lägga tid på småsaker, ta hand om dig själv och dina nära och kära för det är det viktigaste, kramiz 💗 

Går igenom bloggen idag måndag den 12/12 - 2017

Idag la jag ut ett rätt stort nytt inlägg, samtidigt har jag börjat funderat på lite förändringar här på bloggen. När jag sen började ändra så uppstod saker som inte blev bra, texter som syntes dåligt mm. I fall ni ser något galet så säg gärna till så jag kan rätta till det, lite svårt att se alla fel då jag går tillbaka 5 år i tiden och rättar till alla fel jag hittar just nu. Jag hoppas att det inte ställer till det för er läsare när jag precis gått ut och "annonserat" om det nya inlägget här på bloggen. Går även i tankarna på en blogg till, eller ev. göra fler sidor på denna blogg. Som sagt fortfarande i tankestadiet, känns bäst om jag orkade göra en helt ny blogg på sidan om denna, då den ska handla om helt andra saker. Men så länge så önskar jag er alla en underbar kväll och ta hand om er och era nära och kära, kramiz 💗

Hur jag hanterar det när livet är ett helvete

Det här är en mer utförligt beskriven version av inlägget ”När livet är ett helvete – vad gör man då?”

En sak som bör nämnas innan vi börjar, som jag nog nämnt i något annat inlägg här på bloggen, men det är nog länge sen nu så det är dags att ta upp det igen och speciellt i detta inlägg och delar utav det kom även med i nya beskrivningen av bloggen. Jag jobbar inte med det här professionellt, det kan vara bra att veta innan du börjar läsa det här, allt jag skriver här och i alla inlägg är skrivna efter mina egna erfarenheter här i livet och inget annat.

 Ibland när man råkar ut för något riktigt dåligt så kan man råka ut för trauma, det här är inget jag kan så mycket av, men jag vet så mycket av egen erfarenhet att det är väldigt svårt och komma ut ur och det är något man oftast inte kan lösa själv, utan det här är något man behöver ta professionell hjälp till för att lösa. Så det är inget jag kommer att gå in på här, då det ligger över mitt kunnande.

Tänker på alla de gånger man mått dåligt, eller att livet bara känns skit, alla de gånger man tror sig nått botten för gått och aldrig kommer att komma ur allt det jobbiga. Vad är det som får en att hitta ut ur det dåliga, att hitta kraft när all kraft är slut? För mig finns det ett ljus inom mig som aldrig verkar ta slut, hur mörkt det än blir runt om mig så lyser det alltid starkt inom mig. Har fått höra att jag är lite blåögd och att jag bara ser gott i alla och allt, ja sån har jag varit, men med åren har jag fått lära mig den hårda vägen att det finns folk som utnyttjar det, det finns tyvärr finns alltid mörka krafter runt om oss. Men jag har även sätt att mycket går att vända, även om jag insett att allt inte går att ändra på. Så jag är mer realistisk idag när jag blivit äldre, ondskan finns där och den lär fortsätta så länge vi ignorerar den, så ondskan måste bekämpas. Inte blunda åt det och inte vara tyst, bekämpa ondskan med alla medel som finns att tillgå. Så tro inte att jag går igenom med ögonen slutna, inte nu längre. Men som sagt allt är inte dåligt här i världen, det finns alltid något som är bra och allt sådant ger mig hopp och kraft.

För att återgå till mitt inre ljus, var kommer den ifrån? Från mig själv säger jag självsäkert utan att vara mallig, men tro inte att det beror på att mitt liv alltid varit en dans på rosor, jo egentligen för det är lite så jag ser det: Livet är som en dans på rosor, i vissa delar så är det väldigt vackert, men i vissa delar så är det väldigt taggigt och jävligt.  Mitt liv har inte varit så roligt alla gånger och det är i det mörkaste mörka jag hittade mitt ljus som leder min väg här i livet. Sen den första gången den tändes vägrar den att slockna, det ljuset är en väldigt stor del av den jag är idag. För att vara tydlig här, jag hittar inte bara glädje i det dålig, så klar mitt liv har kantats med roliga saker också och det ger mig också den kraft jag behöver när det inte är så roligt.

Ett av mina sätt att lösa problem, speciellt de riktigt jobbiga, för det första så kanske jag bara lämnar skiten och går, nej jag ger inte upp, jag skapar utrymme för något bättre, jag ser till att få andrum för att hitta en väg ut. Många gånger när inget annat verkar hjälpa, då tar jag till mitt hemliga vapen, jag använder mig av min humor. För när inget annat verkar hjälpa, skratta skiten rätt i ansiktet.  Att hitta glädje mitt i det jobbiga kan ju verka knäppt, jag har inte sagt att jag är smart, men det hjälper mig så varför inte använda mig utav det? Ja jag vet att jag ibland har en humor som ingen annan verkar förstå, men vad gör det, det hjälper mig och det är det viktigaste tycker jag i den här situationen. Om man mår skit och ingen verkar fatta och alla verkar blinda och ingen verkar se hur jag mår egentligen, men det är ju inte alltid jag vill dela min smärta med andra, så lite av det att de inte ser eller förstår beror ibland på mig själv. Bara för att jag mår skit, behöver inte hela världen behöva göra det bara för att jag gör det, det är inte alltid bra att alla vet allt om alla just för att det ibland gör mer skada än nytta.

Ja jag vet att ensam är stark, men om man är flera så blir man starkare, men var händer den dagen ingen finns där när man behöver dem som mest? Sen vet jag en sak till, alla är inte lika starka som jag inom sig och kan hantera det som jag, inte alla som hittat sitt inre ljus som vägleder dem genom livet i vårt och torrt. Jag har tyvärr inget svar hur du ska hitta ditt om du inte redan hittat det, för jag vet inte hur jag fick igång mitt. Men jag tror att när jag såg hur svart allting verkade vara, så hitta jag en väg ut, det är vad jag tror gjorde att hoppets låga tändes inom mig. Vi har alla olika liv vi lever, vi har alla olika vägar att gå, så det är inte säkert att din ljusknapp sitter på samma ställe som hos mig. Det viktiga tror jag är att aldrig ge upp, hur mörkt livet än ser ut, livet verkar alltid hitta en väg ut hur hopplöst det än ser ut just då. Sen finns det ingen mall att gå efter hur jag hanterar det, ibland hanterar jag det själv och ibland med hjälp av andra.

Ljuset jag ser, är en väldigt stark kraft, som hjälper mig hitta vidare när allting verkar hopplöst och dystert. Nästa sak jag tänker ta upp kan nog vara rätt provocerande för vissa, men innan jag tar upp det så är det verkligen inte min mening eller tanke med detta att provocera någon. Allt jag skriver här beskriver hur jag hanterar saker som är och har varit jobbigt i mitt liv, min förhoppning är att det jag kommit på och hjälpt mig även kan hjälpa andra i liknande situationer. Jag väljer att kämpa vidare trots att allt verkar hopplöst, istället för att ge upp, ja som jag nämnde tidigare så kan det ibland hjälpa att gå ifrån och bara ta det lugnt så att man får en chans att hitta något som kan hjälpa en vidare, men det är absolut inte att ge upp, för man kämpar ju vidare igen efter det.

Jag har valt att leva, försökt se det som är bra och det som ger mig glädje här i livet, det har givit mig styrkan att fortsätta. För att gå vidare från när allt är dåligt är där man börjar med att se det positiva, man lägger allt annat åt sidan, för det är inget relevant när man ska hitta en mening i att fortsätta. Visst det kan ses som blunda för det dåliga, ja just för stunden, allt för att kunna fortsätta. När man sen gott vidare, dvs. vilat och hittat styrkan att gå vidare, det är då man kan ta tag i det dåliga. Det här kan låta enkelt, men det är inte alltid det, man får ta ett steg i taget, lite som att lära sig gå igen.

Nej jag har verkligen inte alla svaren, jag försöker hitta svar på mina frågor, men jag har inte allas svar, tanken tror jag är att det är meningen att vi alla ska hitta våra egna lösningar på våra egna problem. För är det något jag lärt mig under alla år och allt tid jag fått kämpa för att komma vidare alla de gånger det varit jobbigt i mitt liv. Att hitta lösningarna, att kunna kämpa vidare hur jobbigt man än har det, det ger en styrka som man inte visste man hade inom sig. Den styrkan använder man sen när det blir jobbigt igen, varför vi verkar vara utsatta för dessa prövningar i livet är för mig en gåta och jag har ingen aning om det har en mening eller inte? Frågan är om det har betydelse eller inte, vi vill alltid av någon anledning tro att alla de här prövningarna har någon ännu större mening än vi kan föreställa oss, men för mig räcker det att det har en mening för någon eller flera, för mig är jag viktig om inte annat för mig själv. Att älska sig själv är en bra början, likaså att bry om sig själv, för att kunna hantera jobbiga saker måste man se om sitt eget hus innan man kan hjälpa någon annan. Det är inte själviskt att bry om sig själv för att må bra och det är det inget fel i, att bara bry om sig själv och skita i andra, ja det är väldigt själviskt och det är ju något helt annat och det är fel tycker jag. Jag nämner det även om det kanske är uppenbart för de flesta, men om man missat vad skillnaden är, så är det enklare att förstå saker och ting när man vet vad skillnaden är. Så se det inte som själviskt när du måste ta hand om dig själv, även om det just då innebär att som du kanske känner det som om att du skiter i andra, men det är bara tillfälligt. Det är inte den du är, det är ingen självisk handling att ta hand om sig själv lite då och då, att inte ta hand om sig själv är ingen bra grej däremot, för om man inte tar hand om sig själv då kan man tillslut inte ta hand om och bry sig om andra heller. Så om du känner att du inte kan ta hand och hjälpa andra, ja då är det så det är just nu.

När man utsätts för jobbiga saker om och om igen så kan man till slut eller tom. varje gång tänka vad är det för mening med allt kämpande eftersom det aldrig verkar ta slut på mina prövningar? För mig handlar det om att jag tycker det är värt det, jag älskar att leva, jag vill se hur långt jag kan komma helt enkelt. Jag ser livet som ett äventyr, för man vet inte i förväg vad som kommer att hända, jag kanske inte alltid tycker om allt som händer. Men ändå så händer det grejer hela tiden, bra och dåliga om vart annat, det är som värsta äventyrsfilmen man är med i ibland. Så varje morgon så vaknar jag med att jag är glad över att få leva en dag till, att få se vad världen har för spännande äventyr att bjuda på denna gång och så här fortsätter det så länge som jag inte har en aning om då jag inte vet hur länge det varar och det är heller inget jag vill veta i förväg. Jag väljer att se det positiva framför det negativa, för det ger mig den energi jag behöver för att kunna fortsätta när det är jobbigt. Om man ser det positiva och negativa som energier, så betyder det inte att den ena är bättre än den andra, för bägge är energier som man kan ha nytta utav om man väljer att använda dem till sin fördel. Att använda det positiva jag ser i livet när livet är jobbigt och lära mig av det negativa, det jobbiga till att lära mig utav det istället för att det ska påverka mig negativt, så jag vänder det negativa till något positivt för mig. Nej det här inget enkelt, även jag som är van åker dit på det här ibland. För jag är ingen supermänniska eller robot, jag är en vanlig människa med alla fel och brister precis som alla andra även om vi kan ha olika då vi alla är olika och det är okej att det är så. Jag har mina bra och dåliga dagar jag med, så ibland blir jag skitförbannad eller ledsen, det är en del av livet, så jag tar det som det är.

För jag har börjat tänka lite annorlunda i år mot tidigare år när jag försökte typ som ignorera sådant som gör mig, arg ledsen rädd osv, det har jag övat mycket på, för att skydda mig mot det jobbiga. Visst har jag mått bättre, ja till en början, men problemet med det som jag nu har upptäckt, de känslorna jag har försökt ta bort har ju inte försvunnit. De ligger ju kvar och blir till slut till något mycket värre, mycket svårare att hantera, för det kan göra en riktigt sjuk dvs. man kan bli sängliggande en längre tid. Kroppen och knoppen går inte att lura i längden, så nu mera när jag blir arg, ledsen och rädd då låter jag för det mesta mig bli det, sen analyser jag varför jag blev det. Vad var det som fick mig att reagera som jag gjorde, för det är inte alltid yttre saker som får en att reagera som man tror vissa gånger, det kan vara inre saker som påverkat också. Hur man mår helt enkelt när vissa saker inträffar, saker som egentligen inte har något med händelsen att göra, men som påverkar hur jag reagerar. Är man redan arg, ledsen, rädd eller tom trött så påverkar det hur man reagerar på det som händer runt omkring mig.

Sen en sak till som jag lärde mig bara för ett par dagar sen utav en händelse, jag mådde jätte bra efter att jag hade äntligen lyckats få flera saker att fungera som inte fungerat på över ett år, samtidigt så råka jag på något negativt gällande något helt annat och jag borde inte ha blivit påverkat av det som jag blev då jag mådde bra och var på jätte bra humör, men jag blev påverkat så mycket att jag blev både ledsen, förbannad och besviken på en och samma gång.  Det påverkade mig i över ett dygn, så jag analysera det hela och kom fram till att jag var trött efter att jag lagt så mycket energi och tid på att lösa mitt problem som jag nämnde här ovan, en av sakerna som gjorde att jag reagera som jag gjorde trots att jag mådde bra och var glad berodde på trötthet. Men jag tror inte det är allt, jag var så himla glad över det jag åstadkommit så när detta negativa kom, så det störde min glädje jag kände över att äntligen ha lyckats lösa mina problem jag haft över ett år och därför reagera jag som jag gjorde när det negativa kom samtidigt med det. Jag blev berövad på min lycka och det gjorde mig arg, att någon som borde veta bättre gjorde mig ledsen.

Så nej livet är inte enkelt alla gånger, för jag tror att när jag öppna upp för mina känslor och inte håller dem tillbaka, positiva eller negativa då blir det lite mer bergodalbana i livet. Men fördelen är ändå tycker jag, att förhoppningsvis då jag analyserat det som händer, så kommer inte några förtryckta gömda gamla känslor tillbaka och påverkar mig ännu mer senare, för jag har redan tagit tag i problemet direkt. Sen är allt en balansfråga, för om det är andra inblandade och speciellt de vi bryr oss om och är våra närmsta vi har i våra liv, då kan det vara värt att stanna upp ibland innan man bara släpper ut allt det dåliga över dem man känner. För att hantera det sen är ingen höjdare, det kan ju vara så illa att det inte går att reparera. Så ibland är det bra att gå ifrån en stund och ta det lilla lunga en stund och diskutera problemet när man är lugn och sansad, det är så jag försöker göra. För som sagt, även jag gör fel för jag är inte felfri, för vem är helt felfri egentligen?

Jag är en känslomänniska, det har jag alltid varit och kommer alltid att vara. Det är både negativt och positivt med det, förr så tyckte jag för det mesta att det bara var jobbigt att vara så känslosam, men det berodde på att jag inte lärt mig hur jag skulle hantera mina känslor på ett bra sätt. Efter jag lärt mig det så har det blivit mycket lättare i mitt liv, för jag tror inte att det är så lätt att inte vara känslosam av sig heller. Det finns för och nackdelar med bägge och jag tänker inte gå in på hur det är att inte vara så känslosam eftersom jag inte är det själv och därför så kan jag inte så mycket om det och det känns ju helt fel utav mig att försöka förklara det så därför hoppar jag över det.

Att vara en känslomänniska innebär i sina bästa stunder (när vi hittat balansen i våra liv) att vi känner mer utav allt det som är bra, kärleken blir större, vi skrattar mer även åt det som är mindre. Lättare att hitta glädje i både det lilla som i det stora, vi kan hitta ljuset även i de mörkaste skrymslena.

Ta hand om dig, dina när och kära, kramiz 💗

På jakt efter svar, del 3

Det här är en serie av 3 inlägg, det här är del 3 av 3. Om du sen vill läsa de övriga kan du klicka på länkarna för På jakt efter svar, del 1 eller På jakt efter svar, del 2, eller klicka på länkarna på sidan.

Jag vände mig till en grupp på social medier och bad om hjälp gällande mitt problem med att inte kunna komma i kontakt med mina guider eller mitt eget inre, jag ställde frågan med så lite detaljer som möjligt för att inte påverka deras svar för mycket.

Det var riktigt inspirerande med alla svar jag fick, så klart en del blev lite fel då jag gav så lite ledtrådar, men det gav mycket hjälp ändå. Sen mitt i alltihop kom jag på att jag fått en vision tidigare under kvällen. När jag berättade om den visionen för gruppen så började rätt svar komma in och rätt frågor ställas, sen blev jag tillfrågad att meditera med hjälp av en video och jag testa för jag hade inte lyckats med något annat så vad hade jag att förlora. Så jag satt med hörlurarna på, satt avslappnad och lyssnade på instruktionerna, visst jag hade väldigt svårt att följa instruktionerna för helt plötsligt så öppnades min kontakt med mina guider och mitt inre som en mindre explosion, så det blev rätt rörigt.

Så tanken nu är att försöka summera det hela så kortfattat och lättförståeligt som möjligt. Jag fick svar varför min kontakt med mitt inre och med mina yttre kontakter, i en händelse för ett och halvt år sedan så kom jag i kontakt med en specifik källa. Jag blev väldigt paff över det jag fick veta och i all tumult så glömde jag stänga av kontakten utåt, det gjorde att någon eller något attackerade mig eller rättare sagt försökte. För det var inget jag la märke till, då en av mina guider stängde ned delar av mitt kontakt system, ett halvt år senare så kändes det som jag blev verbalt påhoppad av personer med rätt stort inflytande. Visserligen var det här ställt till en större grupp och inte till mig personligen, men jag tog väldigt illa vid mig utav det hela och deras beslut påverkade mig hårt. Dessa två händelser gjorde att hela mitt kontaktsystem stängdes ned för att skydda mig, låta mig vara i fred och helas.

Nu när jag fick kontakt igen så fick jag en bra inblick vad det är tänkt för mig i framtiden och vad jag behöver göra för att må så bra som möjligt, vad jag behöver göra för med min kost för att nå mina delmål och mål. Likaså fick jag veta vad jag kan tänkas jobba med i framtiden, vad som passar mig som person. Sen lite riktlinjer hur jag ska vara och göra för min omgivning, allt med tanke på att jag ska må så bra som möjligt och för alla inblandade runt mig.

För att återgå till händelsen gällande lösningen på mitt problem med att tappat bla. kontakten med mina guider men även med mitt inre, vi kan säga så här, festen fortsatte flera dagar efter om man  säger så 😊 Så jag vill tacka alla dem som hjälpt mig där, så himla givande med givande människor som ger så mycket av sitt kunnande och sin kärlek 💗 utan att blinka, tack till er 😊 💗

Ta hand om er och era nära och kära, kramiz 💗

Haters

Alla dem som vi retar oss på, de som inte gillar oss och retar sig på oss, mig i det här fallet. De är alla bra övnings objekt, lärare. För utav dem kan vi lära oss mycket, hur man inte vill bli, varför vi reagerar som vi gör på det de sa eller gjorde. Har för mig att Kay Pollak sa något liknande, bra att tänka på när någon gör en ledsen eller förbannad eller både och.

Ledsen och förbannad, men inte ute ur leken.

På jakt efter svar, del 2

Det här är en serie av 3 inlägg, det här är del 2 av 3. Om du sen vill läsa de övriga kan du klicka på länkarna för På jakt efter svar, del 1 eller På jakt efter svar, del 3 eller klicka på länkarna på sidan.

Jag har börjat gå igenom det jag skrev för något år sedan i 3 delar som heter Förvirrad (aldrig publicerad -än och som kanske aldrig blir det heller), det handlar i korta drag om en väldigt häftig händelse samt väldigt skrämmande, det handlade i slutänden om vad jag var tänkt och bli. Jag blev skrämd av tanken, sen efter det har jag blivit av med min trygghet som inte har med den händelsen att göra alls, men tillsammans så stannade min väg till en bättre framtid av.

Allt jag lärt mig, mina förmågor så som att se in i mig själv och vad jag behöver, så som förmågan att prata med mina guider är helt borta. Precis som kontakten med mitt inre har kortslutits, frågan om man kan bli så ledsen utav att inte hitta något bättre gör att man kraschar totalt som människa?

Känns som att gå med öppna ögon utan att se något alls, springer på saker i blindo, smärtan är oerhört hög, rent bildligt talat (beskrivet). Frågan är varför detta sker, räcker det inte med att jag mår dåligt ändå?

En annan fråga, är det så här de flesta känner sig? I så fall förstår jag nu varför en del inte förstår när jag förklarar att man känner inom sig eller tom ser inom sig vad det är som är fel, just nu varken ser eller känner jag vad som är fel. Är jag dömd att bli en vanlig människa bara för att jag inte antog utmaningen att fullfölja mitt öde, fyfarao nej tack 😉

Så illa tror jag inte det blir, men det kan vara att min kropp min själ eller vad det är skyddar mig genom att sätta mig i något off-mod läge, där alla in och utkanaler är avstängda för mig för att jag inte ska skadas mentalt, men det känns som det är precis det som jag blir ändå. För jag känner inte igen mig själv, det är precis som någon annan har tagit över min kropp, jag har ingen koll alls längre och det skrämmer mig väldigt mycket, det är inte kul att gå från att ha full koll på min kropp och knopp till helt utestängd från mig själv 😛

Måste även erkänna att för det första så var själva händelsen som pågick i flera dagar, rätt skamligt att prata (skriva) om, sen själva slutsatsen blev att jag hitta mitt kall här i livet. Men så enkelt är det inte, för det första så känns det så fel, det känns inte som det är mig det handlar om. Om det skulle vara sant, vad ska jag göra med den vetskapen och det är också en stor del av varför allt gällande om mina planer inför framtiden ligger nere. Det känns typ som jag hamnat mellan två olika dimensioner och jag hittar inte tillbaka i någon av dem, jag har fastnat mellan dem och hittar inte ut.

Fortsättning följer…

På jakt efter svar, del 1

Det här är en serie av 3 inlägg, det här är del 1 av 3. Om du sen vill läsa de övriga kan du klicka på länkarna för På jakt efter svar, del 2 eller På jakt efter svar, del 3 eller klicka på länkarna på sidan.

Man letar och letar efter svar, om vad jag är tänkt att bli. Så desperat i mitt sökande så att jag tror jag missat svaret. För en rätt lång tid sen, förmodligen ett år eller längre, då fick jag ett svar om vad jag är tänkt att bli.

Men som vanligt så är det inte så enkelt, det krävs ju något av mig för att det ska kunna hända och alla svar hur jag ska gå tillväga för att uppnå mitt livs mål är dolt i framtiden.

För att jag ens ska kunna starta mitt livs resa, så måste jag göra något som är en av de saker jag fruktar mest, sticka ut hakan, vara i centrum och förklara något för alla som jag tror kommer att ifrågasättas en del. När jag var ung hade jag inga problem med att hamna i centrum, men idag är det en av de saker jag ogillar mest.

Om man tänker efter så har jag mått väldigt dåligt det senaste året, att jag inte följt det jag är tänkt att göra kan mycket väl vara orsaken till att jag mår som jag gör. Men jag får inte glömma att de hände andra saker på vägen som också påverkade, saker som jag inte kunde påverka, men det påverka mig väldigt illa och har satt sina spår väldigt djupt inom mig.

När den här händelsen var (den för över ett år sen), så skrev jag upp alltihop, det blev rätt mycket och det var tänkt att delas här i min blogg. Men rädslan vart för stor, jag var inte redo för den förändringen av mitt liv, tyvärr tror jag att kanske aldrig blir det. Det var menat att bli tre blogg inlägg, jag funderar att läsa dem och se om jag kan komma vidare, nej tanken är inte att dela dem nu heller. För jag är som sagt inte redo, men jag vill gärna läsa och se vad det är som skrämmer mig så mycket och om jag kan lära mig något utav det, för att komma vidare för att i framtiden kunna möta mitt tänkta öde. Eller åtminstående kunna använda mig av den kunskap jag fått av det hela, om jag inte hittar tillbaka då var det inte menat att bli, men jag måste nog sluta var så rädd för förändring. Jag måste börja tänja på gränserna när det gäller min komfortzon, så det är en av de saker jag behöver jobba mer med, så gå ut i livet och våga vara lite crazy och ha lite roligt medan jag väntar på vad framtiden har att erbjuda 😜

Fortsättning följer…

Life´s a bitch sometime

When the life bites you in the rear end, bite back 😉

Right should be right, any justice may be, otherwise it´s may be as it is 😛
It´s time to be crazy to, and give som shit back and get even 💗

När livet är ett helvete - vad gör man då?

Fått frågan många gånger hur jag gör när livet inte går på räls, för jag ger aldrig upp.

Ja för det första är jag en glad skit, finns det ingen sol som lyser ja då låter jag min inre sol lysa istället 🌞

När livet är jobbigt, har man två val, antingen så låter man det vara som det är eller så gör man något åt det. Svårare än så är det inte 😉

When give up is not a option 💗

Ta väl hand om dig och dina nära och kära, kramiz 💗

Ps. För er som tycker att det här inlägget gav för litet, så finns det en mer utförlig version som heter Hur jag hanterar det när livet är ett helvete, där jag förhoppningsvis ger svar på dina frågor som uppstått här. Ds. 

Funderingar kring mitt skrivande här på bloggen

När jag började bloggen för över 5 år sen, så skrev jag allt som föll mig in, för tanken var i första hand för att hjälpa mig själv, för jag insåg att jag mådde bättre av att släppa ut det som fick mig att må dåligt. I början var det inte så noga med hur jag skrev, jag fatta ju vad jag mena i alla fall. Sen vart efter så upptäckte jag att andra blev hjälpta av det jag skrev och i den vevan så blev kravet på hur jag skulle skriva osv. större. De som kanske har följt mig ett tag, har märkt att mitt skrivande har utvecklats och det roliga är att jag egentligen inte behöver lägga så mycket energi på det för det verkar komma ut i rätt ordning från fingrarna ut på skärmen numera  ändå. Jag hade en tanke att gå tillbaka och skriva om allt jag skrivit genom åren, så fler än jag fattar vad jag menar egentligen, men som tur var så har jag skrotat den tanken för det skulle vara som att skriva om historien, typ ljuga ihop hur det var, likaså så är det rätt kul och kunna gå tillbaka och se hur jag utvecklats i mitt skrivande så som person.  Så nu är jag tillbaka till att det är vad jag menar som är det viktiga, inte hur jag skriver, så om ni inte förstår, fråga någon som vet 😉

Några ord om sorg

Att få gråta ut sin saknad är väldigt vacker händelse, att få släppa loss känslorna och släppa ut det jobbiga. För att få plats med det roliga, alla fina minnen man har.

Min pappa dog för 14 år sedan och jag är fortfarande ledsen över det, trots att jag var med honom till slutet och var där och stöttade min mamma.

Att sorgen går över är en myt i alla fall för mig, men med tiden så får man livet att gå vidare trots att det aldrig blir sig likt igen, det kan bero på att man inte kan acceptera det som har hänt, fast vi alla egentligen vet att vi alla ska dö en dag.

Numera när åren gått så låter jag mig gråta ut över saknaden av min pappa, sen minns jag alla roliga och fina minnen vi skapat tillsammans, att man känner så mycket för dem som betytt mycket för en är ju inget konstigt med det.

Jag själv var nöjd med att se min pappa då han dog, men min mamma ville så gärna se honom en sista gång innan han kremerades, ingen annan ville det så då följde jag med och jag hade rätt, det var inget för mig då jag redan hade ett fint minne av honom sedan tidigare, men istället fanns jag med som stöd till min mamma som vart nöjd och det kändes bra för mig.

Jag tror att det viktigaste är inte om man var där eller inte när personen man håller av gick bort, utan det viktigaste är att man fanns där för personen när de var i livet. Och att man finns för dem som är kvar i livet och kan stötta varandra, men det är inte säkert det funkar det heller. Så var det för mig, alla var så ledsna så vi inte kunde stötta varandra fullt ut.

Min mamma tyckte att jag behövde pratat med någon utomstående, jag fick ett nummer till en kurator, men det kändes fel så jag ringde dem aldrig. I efterhand vet jag att det var fel beslut, sex år efter så vart jag tvungen att ta itu med det, gick till en psykolog ett antal gånger vilket hjälpte mig väldigt mycket. Att få prata med en utomstående som inte hade någon som helst anknytning till min pappa  eller mig och min familj, få en annan syn på det hela. Det gjorde att jag slapp mina hemska mardrömmar som jag fick efter min pappas död och jag kunde äntligen acceptera hans bortgång och fortsätta leva mitt liv.

Sen under årens lopp har han dykt upp, jag har känt av hans närvaro vid flera tillfällen, ett av de starkaste var på min sons skolavslutning i nian. De spelade musik och sjöng mellan varven i en låt så hörde jag farsan spela, som han gjorde ibland när han spelade i sin grupp, de spelade dansmusik. Men ibland då rocka han loss till de andras förtret, jag såg en ung tjej rocka loss på gitarren men det var farsan jag hörde. Jag blunda och njöt medan tårarna forsade, morsan frågade vad som hände och jag berättade och hon höll med, vi satt där på gräsmattan i stadsparken och njöt medans vi grät tillsammans av glädje 😊 

Ibland önskar jag att jag kunde vara lite mer öppen inför döden, för det är ju faktiskt en del av våra liv vare sig vi vill det eller inte, för döden är inget vi kan rå på. Det ända vi vet att vi alla ska dö, vi vet bara inte när och det är inget jag vill veta i förväg heller. Så det bästa man kan göra är att leva sitt liv så bra man bara kan och vara där för varandra så länge det varar, njuta av livet så länge det varar 😊

Samtidigt känner jag att sorg också är en del av våra liv, för mig är det lite av ett sätt att visa och känna något för dem vi håller av, det finns inget fel i det, bara det inte tar över livet vi har. Så klart vi ska få sörja våra nära och kära som dött, men inte till den grad att vi slutar leva och finnas föra varandra vi som fortfarande lever. Ja livet som vi hade innan är borta, men jag är helt hundra på att ingen av dem jag mist genom åren önskade att jag skulle sluta leva livet för deras skull, gå omkring som en levande död, nej det skulle de aldrig vilja, Snarare tvärtom, leva livet för min och deras skull, det är ett sätt att hedra dem man har mist i döden.

Så klart vi alla får vara ledsna och sörja den tid man behöver över dem man saknar, för det är där poängen ligger, vi saknar dem vi håller av som har gått bort. Det är saknaden som gör ont, så när folk säger att med tiden så blir sorgen lättare, nej det är ju inte säkert det blir det. För som sagt det är saknaden som gör ont och saknaden av dem vi älskar som vi förlorat går inte över.

Det som kan göra livet lite enklare med tiden, är när vi kan acceptera att de är borta för alltid i livet, men vetskapen att de aldrig försvinner ur våra egna liv så länge vi själva lever kan ge en tröst. För alla dem som jag älskat och som betytt mycket för mig minns jag med glädje, allt det roliga vi gjorde tillsammans och allt man lärde sig under den tid vi hade tillsammans och det finns kvar med mig så länge jag lever. Mina kära minnen av dem jag älskar och håller av men som inte lever idag, men som aldrig slutar finnas i mitt liv för minnena lever kvar 😊 💗

Kom att tänka på att allt i vårt universum är gjort av atomer, samma atomer har funnits från Big Bang fram till idag och fortsätter att finnas även in i framtiden, det är samma atomer hela tiden men antar olika former. Det innebär att när dem vi älskar dör så finns deras atomer kvar runt omkring oss, vi kommer alltid att finnas kvar, men vi antar bara nya former, en svindlande tanke 😊 💗

Tror inte det finns någon gräns hur länge vi sörjer, det är väldigt individuellt. Hur man sörjer och hur länge, det finns ingen mall för det, för vi alla är olika och vi alla sörjer olika och det är okej att det är så.

Så ta hand om dig och dina nära och kära så gott det går, kramiz 💗

Möjligheter och hinder på vägen till en bättre framtid.

Att se möjligheterna är en skön känsla, men att gång på gång se dem försvinna är väldigt frustrerande.

Men av någon anledning så fortsätter jag hoppas på en bättre framtid och därför fortsätter jag kämpa. För jag har en känsla av att det kommer att bli bättre än vad det är idag, för svaret finns där ute, jag känner det ända in i mitt hjärta.

Att ge upp är inget val för mig, det är sådan person jag är, vilket gör mig stolt och ger mig  en extra boost att fortsätta kämpa. För utan en bättre framtid, vad har man då att kämpa för?

Att behålla det man har, att må så bra man bara kan, öka sina egna förutsättningar för att nå mina mål till en bättre framtid för mig själv och för dem jag håller av.

Var rädd om dig och dina nära och kära, kramiz 💓

Drömmar

Låt inte drömmarna stå i vägen för livet

Låt dem guida dig till ett bättre liv

Men vänta aldrig på att en dröm ska slå in

Livet är mer invecklat än så

Oftast måste man kämpa för att få det man mest vill ha

Tankar om humör, känslor och hälsa

Läste en rapport om vad som är bäst gällande det man mår bäst vs sämst av om man råkar ut för jobbiga saker som ex. sånt som gör en arg, ledsen mm. dvs. alla känslor som kan tänkas uppkomma. Vilket är då bäst eller sämsta att göra, bita ihop och låtsas som om allt är bra ändå eller blir förbannad, ledsen eller vad man nu blir och acceptera de känslor man har och begrunda varför jag fick dessa känslor. Det sista är ju det bästa enligt rapporten, för om man låtsas som om allt är bra fast det inte är det så kommer man så småningom må väldigt dåligt utav det, typ som dåligt mående med ränta.

Jag trodde att som jag börjat göra för ett antal år sedan var det rätta, att försöka undvika få känslor, det gör jag genom att försöka ignorera det som händer runt mig, det. Visserligen har jag haft tankar om vad som händer då man försöker låtsas som det inte händer fast det gör det, då ljuger man liksom för sig själv. Så hädanefter ska jag bejaka mina känslor, alltså låta mig blir förbannad, glad ledsen och koppla ihop det med varför jag reagera som jag gjorde. För jag kan gissa på att man mår bättre i kroppen om man får släppa ut det onda så att säga på en gång, för annars går man ju omkring med den där ilskan ex. som om man vore en tryckkokare, för till slut måste man släppa ut trycket och det brukar ju vara vid fel tillfällen tyvärr. Oftast de man tycker om mest får skiten, fast de är helt oskyldiga. Men fortfarande tror jag på att man nog ska försöka hålla igen lite på orden, så man slipper ångra dem sen, för den ångesten är ingen höjdare den heller. Ett plus är att om man vet varför man reagera som man gör, man lär sig massor om vem man är, accepterar den man är 😊

Ta hand om dig och dina nära och kära, vi har bara ett liv, vårda det väl, kramiz 💓

Livslögnen

Jag hörde något i ett TV-program att vi människor är bra lögnare, vi har redan lärt oss att ljuga redan vid 4 års ålder. Vi lär oss det bara för att vi inte vill se sanningen, ett sätt at skydda oss själv från det verkliga livet. Trotts att vi blir sjuka och till sist dör så låtsas vi som om allting är bra, det ligger i vår natur, för att skydda oss själva från sanningen. Det låter ju inte klokt, men kanske ändå inte, jag har själv väldigt svårt att se döden som en del av livet, man vill inte mista dem jag tycker om eller älskar. Trotts att det är egentligen så det fungerar, det är naturens gång, vi lever våra liv och sen dör vi, så varför kan vissa inte ta det som en naturlig del av livet? För själva ljugandet gillar jag inte, så varför lever man i en lögn, man intalar sig själv att alla överlever detta fast det är helt omöjligt.

Men om man såg det som det är, man har bara ett liv och man vet med säkerhet att det en dag tar slut, det ända man inte vet är när det tar slut, så varför vårdar man inte livet mer än vad man gör? Leva för varje andetag, njuta av livet så länge det varar. Varför frukta något vi inte vet något om, om det finns ett liv efter detta, innebär ju inte att nästa blir bättre för det vet vi som sagt ingenting om, så varför inte göra det bästa av det liv man har.  Om nästa blir bättre, då har man fortfarande haft ett bra liv fram till dess, men även om det här livet är det ända, varför då inte göra det bästa utav det ända liv vi har?

Var rädd om dig och dina nära och kära och det ända liv du förmodligen har, kramiz ❤

Mörkret och ljuset

Om man levt i mörkret en längre tid och överlevde så finns bara ljuset kvar, det är lättare att se ljuset hur litet det än är. Man uppskattar det man har, men man kanske har svårt att gå längre än så, man nöjer sig med att ha överlevt och har svårt att inse att man är värd mer. Nu pratar jag inte om en massa pengar eller materiella ting,  nej det handlar om ett liv med mening och ett jobb där jag åtminstone kan leva på det. Lösningen är nog att släppa fri drömmarna för att finna något bättre, för det är jag värd, har levt i skuggan av mörkret i stort sett större delen av mitt liv. Dags att skörda frukten av mitt livs kamp, för vad är det jag egentligen har kämpat för, bara för att jag är van att kämpa betyder det inte att jag måste leva hela mitt liv i kamp, det måste finnas något mer än detta. En mening med all denna kamp, för inte kan det handla om att bara överleva nästa steg eller liv, jag tror det handlar om att våga kämpa för ett bättre liv här och nu. För det känns ibland som det är det ända jag gör är att jag kämpar, jag tror att det finns något mer än det. Komma bortom kampen, jag måste komma på rätt sak att kämpa om, då tror jag även en del av mina problem och kamper kommer att försvinna.

Jag har fastnat i en loop känns det som, jag vill inte ha texten på min gravsten "Han kämpade hela sitt liv så att han glömde bort att leva", hellre då "Han levde sitt liv fullt ut utan ånger". För jag tror att som jag håller på nu, jag vågar liksom inte testa mig fram längre, jag har slagit mig till ro fast jag inte är nöjd med livet, bara för att jag är rädd för det okända. Jag måste börja släppa loss, gå utanför min komfortzon och det utan ånger, för även om jag lyckas ska jag inte ställa mig frågan "varför gjorde jag inte detta tidigare". För det handlar inte om rätt eller fel i det jag gjort eller gör, jag tror att det är rätt tid för förändring, våga prova något annat, även om jag måste byta kalsonger varje dag 😉 Utnyttja min kamp mot mörkret, använd mitt inre ljus som jag hittade för så många år sen 😊

Ta hand om er och era nära och kära, kramiz 💓

Funderingar på hur jag ska utvecklas

Funderar på att gå ett steg längre än att äta rätt och röra på mig (träna), läsa på om vad kroppen behöver, till viss del har jag det mesta i en bok, men kolla upp mer för den handlar mest om kost och sånt. Men jag vill veta mer om vad kroppen behöver som exempel träning, men även en hel del om andning och hur kroppen fungerar egentligen. Ta reda på mer om meditation, för att utveckla mitt inre. För jag började min resa för många år sen genom att ändra mina kostvanor, med blandat resultat, har tyvärr glömt bort när jag började med den här förändringen exakt men jag tror att det är betydligt längre sen än 10 år. Men det spelar ingen roll egentligen, för 4 år sen började jag på gym för att kunna få bättre rörlighet och styrka i min skadade kropp. I mitten av december 2015 började jag min kamp om vikten på riktigt, jag slutade äta socker, inte bara för att gå ned 30 kg på 2 år (målet), utan för att må bättre, för det gör jag verkligen när jag slipper drogen socker i min kropp. För mitt verkliga mål är att leva så länge jag bara kan så nyttigt jag bara kan, genom att äta rätt, röra mig och andas och njuta av vad livet har att erbjuda 😊

För det här nu mitt liv, resan mot ett hälsosamt liv startade som sagt för många år, jag har lärt mig mycket på vägen och jag blir bättre på det med tiden. Det viktigaste jag har lärt mig det senaste åren, är att när jag blir sjuk och inte kan röra på mig så mycket, så är det inte mitt fel, det är bara gilla läget och göra så mycket jag orkar och det utan att straffa mig själv. För det hjälper mig ingenting, för jag har blivit lite besviken på att jag inte ligger i fas med min plan angående vikten, när jag nu började träna för ett par månader sen efter att jag inte tränat på gymmet på 3 månader så har jag stått still viktmässigt. Vilket inte var beräknat, för när jag inte kunnat träna som jag tänkt så har jag gått upp i vikt istället för ned, men nu har det börjat röra sig nedåt igen. Det viktiga nu är att hålla fokus på målet och fortsätta som jag gör, så kommer det här gå bra till slut i varje fall. En sak som jag har behov av att lära mig bättre, hantera nederlag, jag blir så ledsen av det så det påverkar min hälsa och det kan vara en av anledningarna till att jag inte riktigt kan följa planerna.

Ta hand om er och era nära och kära, kramiz 💓

Hopp

Finns det hopp så finns det möjligheter

Finns det möjligheter då finns det inga hinder

Finns det inga hinder, ja vad är det då du väntar på?

Eller vad är det då som stoppar mig?

Vad är det som håller mig tillbaka?

Alla dess frågor som poppar upp, för det känns som om det är något som håller mig tillbaka

Något som får mig att inte göra det jag borde göra istället för det jag gör idag

Släppa på tyglarna och bara vara den jag är

Vara den jag var tänkt att vara

Oj vad läskig den tanken känns

Men samtidigt känns det väldigt spännande

För som det är nu så är känslan av att vara inspärrad väldigt påtaglig

Som vanligt är rädslan för att misslyckas väldigt stark orsak till att jag är där jag är just nu

För som sagt, här i den här sitsen jag är i nu, har jag varit många gånger de senaste åren

Och det kanske är det som är problemet

Jag har blivit van att var i denna sits

Det har blivit en trygghet att sitta här, även om det är fel

Men det är inget medvetet val, det har bara blivit så

Så klart det finns hinder

Det är ingen fantasi

Men om man tänker efter

Finns det något sätt att komma förbi dessa hinder?

Vad behöver jag göra för att komma vidare?

Hoppet har tänds och jag börjar se ljuset 😊

Maybe it's time to follow my dreams?

Fantasin flödar och jag ler

Om man har livlig fantasi så låter tågen som åker förbi nere i stan som rymdskeppen i Star Wars 😊

En påminnelse, den viktigaste orsaken varför jag vill förändra mitt liv

Glöm inte bort varför du började, vad var det viktigaste som gjorde att du ville förändra ditt liv?

Jag vill gå ned i vikt för att jag ska leva så länge jag bara kan, för jag vill finnas där för min familj, min älskade son och min fru 😊💓

Det handlar inte om utseende, för det bryr jag mig inte om (har jag aldrig gjort), det handlar om vilken skada extrem övervikt gör mot kroppen.

Jag har problem med att gå ned i vikt, så jag behöver påminna mig om varför jag gör det här. För tydligen hjälper det inte att inse att jag håller på att ta dö på mig själv i förtid, mår man inte bra så tröstäter man och då spelar inget annat någon roll tydligen.

Vikten gör att jag:

• orkar mindre
• får ont i benen, knäna och fötterna
• får kramp
• mår illa
• är mindre smidig
• får sämre kondition
• får sämre självförtroende (till viss del)

För att hitta tillbaka där jag var tidigare, när min plan att gå ned i vikt fungerade, så behöver jag tänka igenom en plan för att hitta tillbaka.

• Fasta tider
• Äta rätt
• Röra mig mer, inte bara träna på gymmet
• Ta mig tid att ha roligt

Jag gick ned i vikt som var det var tänkt, det gick riktigt bra i nästan ett år, jag var medveten om att det första året av två kommer att vara enklare än det andra. Det jag inte hade räknat med var att jag skulle bli så sjuk att jag inte kunde träna på gymmet under 3 månaders tid i början av det andra året, sen hjälpte det inte att jag blev av med min aktivitet under dagarna vilket rubbade det här med fasta tider. Istället för att enligt planen gå ned 6 kg så gick jag upp 7 kilo. Men det spelar ingen roll just nu, jag börjar om, visst det blir tufft, men jag är en tuff jäkel om jag bara vill 😜

Det här är ingen grej jag gör för stunden, jag bantar inte, jag ändrar min livsstil, det är en väldigt stor skillnad det. Vill bara påpeka det, så det är solklart vad det här handlar om. Ja visst jag kämpar på för att gå ned i vikt, men skillnaden mot att banta är att jag ändrar hela mitt sätt att leva, när jag har gått ned de kilon jag ska gå ned så ska jag fortsätta äta och dricka på samma sätt liksom hur jag rör och lever i övrigt när jag nått min målvikt. Att tänka på vad jag äter och dricker, den ska inte ha några gifter i sig, det är mitt stora mål, inte själva vikten som många kan tro.

Ta hand om dig och dina nära och kära, kramiz 💓

Om känslan jag har just nu

From being a hawk to being a leaf

Från att jag har varit en hök, att se allt lite från ovan med lite kontroll till att vara ett löv, fara med vinden utan någon som helst kontroll. Det är lite så det känns just nu -förvirrat.

Dunkel

En händelse gör att jag har svårt att hitta motivationen, visst man kör på lite ändå, men jag har svårt att komma igång med något. För det finns massor att göra, men lusten till att göra något har flytt sin kos. Tänker på framtiden, svårt att se ljuset där, så dunklet faller över mitt liv.

Jag tränar och gör mina övningar lite då och då, träningen kör jag numera fler gånger i veckan. En sak som har varit jobbigt och det är min andning, vet inte om det bara beror på att jag känner av allergin väldigt kraftigt, då jag känner mig rätt snorig och har mycket slem i halsen. Men det kan lika bra bero på att jag känner mig så …. värdelös?

En liten funderare

Sitter och funderar på inlägget "Backar bandet för att se vad som gick snett", det känns inte som det hjälpte något vidare. Att följa någon manual eller vad man ska kalla det för känns inte som rätt just nu, så iväg med planerna och börja leva istället. Jag är så långt nere i skiten känns det som, utan att flippa ur. Då är det ju svårt att börja kolla vad jag bör göra, känns liksom mer läge för att coola ner lite och andas. Bara ta det lugnt och hitta rytmen, följa hjärtslagen och ha roligt. Känns som en bra plan, men som sagt inga måsten, bara kör på i lugn och ro 😊

Sen kan man börja kolla lite vad som behövs göras, visst lite försöker jag följa för allt behöver ju haverera för att man blir lite låg. Men att släppa lite på alla måsten, så molnen kan skingras lite så man ser var man ska någonstans om ni förstår vad jag menar.

So let´s go and have som fun and shake loose a little bit and see whats happening 😊

Tankar om skrivandet

Sitter och tänker varför jag skriver så  mycket, det är oftast när jag inte mår bra. Tanken med mitt skrivande är att jag mår bättre av det, då dyker tanken upp: Den dagen jag skulle må riktigt bra, slutar jag skriva då eftersom som själva skrivandet är en del i min process av att må bättre?

Förmodligen inte, för livet i sig är en process, inget är fixerat utan är i ständig rörelse. Det händer alltid nya saker och vissa saker påverkar en mer än andra, så mitt skrivande kommer nog aldrig sluta för det är en del av mig och den jag är. Så om du tycker att jag mest skriver om jobbiga saker, så har du just nu fått svar på varför, det är ett sätt för mig att må bättre, att få skriva av mig skiten.

Jag är en känslomänniska, så är det bara 😊

Fast inget är ristat i sten, så klart jag kommer skriva om de saker som gör mig glad och hel också.

Min familj och mina vänner gör mig glad och hel som exempel 😄

Censurera sig själv

Jag har märkt att med åren så har jag blivit mer försiktig med vad jag skriver, här på bloggen och i sociala medier. I början så delade man med sig friskt utan en tanke på konsekvenserna och med åren tänker jag mer på konsekvenserna av det jag skriver. Rädslan att göra fel stoppar vad jag delar med mig, jag censurerar mig själv. Vad är rätt och vad är fel i det här sammanhanget? För jag får en känsla av att samtidigt försöker skydda mig själv så stoppar jag mig själv på något vis.

Är det därför jag mår så illa inom mig, rädslan har tagit över och det gör så ont?

Men är det inte viktigt också att skydda sig för konsekvenserna av det man gör?

Jag vill hitta någon sorts balans i det här så jag kan må bra igen, eller är det så att det här bara visar hur jag egentligen mår?

Smärtan, osäkerheten, rädslan är stor just nu.

Eller så här det ska vara just nu?

Jag måste må bra först, innan jag kan dela med mig av det till andra, har så svårt att del med mig av min egen kamp just nu. Förr hade jag inga problem med det, men det var då det, jag är inte densamma som jag var då. För egentligen så skriver jag alltid för att jag ska må bra, det är ett av mina verktyg jag har som funkar för mig. Och just nu funkar det inte för mig att dela allting med alla andra, så det kanske inte alltid handlar om rädsla utan egentligen vad det är vad jag själv behöver just nu. Lugn och ro, för att kunna finna min väg igen i första hand, sen kanske jag kan börja dela med mig av min kamp.

För som sagt, jag skriver av mig mina tankar, så jag bättre kan se vad det är som är fel och vad det är som behöver rättas till. Och ibland är det bara en befrielse att få släppa ut saker och det är inte något som är begripligt för någon annan än mig själv, alltså inget att dela med sig av för att är bara en befrielse för mig att bli av med saker som stör. Om jag skulle dela det, så skulle det se ut som ett språk som du inte kan.

Så kampen fortsätter för mig, jag mår inte bra alla gånger, men jag kommer nog ur det här också ska du se 😊

Ta hand om dig och dina nära och kära, kramiz 💗

HSP dilemma

När man är i obalans som HSP så behöver man mer egen tid, sätta gränser genom att säga nej. Inte bry sig om vad andra gör eller säger hela tiden för att själv kunna må bra, det går åt så mycket energi som man inte har när man inte mår bra själv.

När vi mår bra så ser vi oftast både vad som är fel och hur man rättar till dem, eftersom vi har den förmågan är det inte mer än rätt att det är vi som ska säger till och gå i spetsen för en bättre framtid för oss alla? Men kom ihåg att vi som är HSP måste ha andrum och extra vila mellan varven för att ladda batterierna, så att vi inte bränner ut oss.

Nu är det inte alla av oss som klarar av det och det är okej, att vara i centrum, visa sig inför främmande människor är inte alltid så lätt.

En av tecknen för att man som HSP mår riktigt bra och är i harmoni med sig själv och omvärlden är att man orkar ta tag i saker som man annars inte orkar ta tag i? Men det kanske bara gäller om man är extrovert eller ambivert (både introvert och extrovert)?

HSP = Hyper Sensitive Person (Högkänslig person)

Värde

Bara för att man hjälper andra och ibland låter andra gå före en, betyder det inte att jag har mindre värde än andra. När man låter andras välbefinnande gå för ens eget ibland, jag är snäll, empatisk och generös. Så är det bara, det är den jag är och det finns inget fel i det, så länge jag själv väljer det och inte blir tvingad.

Men det är viktigt att säga ifrån ibland, så att man inte tas för given. Likaså behövs tid för återhämtning, samt tid för läkning när man själv inte mår bra.

Connection

When i was young my father teach me how to fix cars
My father love a special brand of cars
When my son was a little child he was with my daddy and me when we fixed cars
For almost 14 years ago my father die
Now i have teach my son how to fix cars
My son have the same brand of car that my father loved
Now i feel a connection between us three even if my father is gone 😊

Backar bandet för att se vad som gick snett

Jag sitter och läser tre av mina gamla inlägg:

• Mindmap 2017 - Infria mina löften till mig själv.
• 2017 - Nytt år nya planer.
• Mindmap 2016 - Nöjd.

Varför jag läser alla tre inläggen beror på att de hänger ihop, det börjar med Mindmap 2016, Mindmap 2017 bygger vidare på den tidigare och 2017 - Nytt år nya planer är en förklaring hur jag ligger till och hur jag ska gå tillväga mer ingående.

Varför vill jag läsa igenom dem? Ja inte är det som rubriken kan få en att tror att det gick snett på grund av dem, nej det är något helt annat och det är det detta inlägg ska handla om. Jag försöker se hur jag ligger till nu i förhållande till mina planer som jag hade då, för att kunna ändra mitt liv så jag kommer tillbaka i spåret där jag var. Inte skriva så mycket om vad som gick fel, för det vet jag redan om så det behöver jag inte älta för mig själv, nej det här är lite mer tankar om vad jag behöver göra för hitta rätt igen. Visst det kan bli lite glimtar om vad som hänt under den tiden som gått, men inte så ingående för det har jag ingen nytta utav.

Om man tittar först på inlägget "2017 - Nytt år nya planer" så ser man början på krånglet, min hälsa. Det finns flera faktorer som spelar in här, men vi hoppar över detaljerna. Det "dåliga" har sedan fortsatt fram till en månad tillbaka, då jag började träna igen efter att hållit upp med min träning helt i tre månaders tid. Det går trögt, men det går framåt och en av orsakerna till att jag känner att det inte vill gå framåt, är att jag har svårt att se något bra inför framtiden och därför har jag svårt att se mina bra sidor, har mest bara sätt mörkret.

När jag läser igenom inlägget "Mindmap 2017 - Infria mina löften till mig själv" och kollar hur jag ligger till rubrik för rubrik så ser det ut så här just nu.

• Grund: Möjligheter, planera, passionen och meditationen.
  Här är allt lagt på is just nu, men tanken finns att jag ska sätta mig ned och planera igen och sen sätta fart på det övriga med. 

• Balans: Kost, träning och vikt.
  Här har jag försökt så gott det går med tanke på hur jag mått, visst det går inte enligt grundplanen, men jag har stretat emot så att allt jag har byggt upp inte är helt förgäves. Dvs. jag har försökt tänka på vad det är jag äter, även om jag inte har kunnat träna, så har rört på mig och gjort mina övningar/träningar för att hålla igång min kropp så jag inte har blivit allt för påverkad av mina skador jag har i kroppen. Visst jag har gått upp i vikt, så det lär bli lite tuffare nu, men det är inte helt hopplöst och det går att fixa om jag bara har tålamod. 

• Viktigt: Framtidsutsikter, livskvalité, nöjen och familjen.
  Här är det väl bara familjen som är kvar, fast det inte har varit så mycket skoj så har vi kämpat på, utan dem hade jag aldrig orkat igenom detta. För att ge mig och min familj den framtid jag vill ha, krävs planering som jag nämnde i första punkten (grund). Sen får jag inte glömma bort att ha roligt på vägen även när det känns tungt, så att vi kan få den livskvalité vi så gärna vill ha.

När jag sedan läser inlägget "Mindmap 2016 - Nöjd", så känns det som överkurs i det läget jag är i nu, först gäller det komma på hur jag ska komma tillbaka där jag var, sen kan vi börja studera detaljerna.

Jag har redan börjat skissa på en plan en tid tillbaka, går inte in på detaljer om de här i detta läget. Det är bara att fortsätta sätta upp mina planer efter mina egna förutsättningar, mina framtidsplaner helt enkelt. Vad som gjorde att det hela stoppades upp, jag tappade tron på mig själv för en stund. Utan tron är det svårt att se framåt, men när jag insåg vad jag åstadkommit fast jag har haft det rätt så jobbigt en längre tid, så inser jag hur jag bra jag är egentligen 😊

Ha det så gott och ge dig  själv de bästa förutsättningarna för att må så bra du bara kan, kramiz 💗