söndag 12 november 2017

På jakt efter svar, del 2

Det här är en serie av 3 inlägg, det här är del 2 av 3. Om du sen vill läsa de övriga kan du klicka på länkarna för På jakt efter svar, del 1 eller På jakt efter svar, del 3 eller klicka på länkarna på sidan.


Jag har börjat gå igenom det jag skrev för något år sedan i 3 delar som heter Förvirrad (aldrig publicerad -än och som kanske aldrig blir det heller), det handlar i korta drag om en väldigt häftig händelse samt väldigt skrämmande, det handlade i slutänden om vad jag var tänkt och bli. Jag blev skrämd av tanken, sen efter det har jag blivit av med min trygghet som inte har med den händelsen att göra alls, men tillsammans så stannade min väg till en bättre framtid av.

Allt jag lärt mig, mina förmågor så som att se in i mig själv och vad jag behöver, så som förmågan att prata med mina guider är helt borta. Precis som kontakten med mitt inre har kortslutits, frågan om man kan bli så ledsen utav att inte hitta något bättre gör att man kraschar totalt som människa?

Känns som att gå med öppna ögon utan att se något alls, springer på saker i blindo, smärtan är oerhört hög, rent bildligt talat (beskrivet). Frågan är varför detta sker, räcker det inte med att jag mår dåligt ändå?

En annan fråga, är det så här de flesta känner sig? I så fall förstår jag nu varför en del inte förstår när jag förklarar att man känner inom sig eller tom ser inom sig vad det är som är fel, just nu varken ser eller känner jag vad som är fel. Är jag dömd att bli en vanlig människa bara för att jag inte antog utmaningen att fullfölja mitt öde, fyfarao nej tack 😉

Så illa tror jag inte det blir, men det kan vara att min kropp min själ eller vad det är skyddar mig genom att sätta mig i något off-mod läge, där alla in och utkanaler är avstängda för mig för att jag inte ska skadas mentalt, men det känns som det är precis det som jag blir ändå. För jag känner inte igen mig själv, det är precis som någon annan har tagit över min kropp, jag har ingen koll alls längre och det skrämmer mig väldigt mycket, det är inte kul att gå från att ha full koll på min kropp och knopp till helt utestängd från mig själv 😛

Måste även erkänna att för det första så var själva händelsen som pågick i flera dagar, rätt skamligt att prata (skriva) om, sen själva slutsatsen blev att jag hitta mitt kall här i livet. Men så enkelt är det inte, för det första så känns det så fel, det känns inte som det är mig det handlar om. Om det skulle vara sant, vad ska jag göra med den vetskapen och det är också en stor del av varför allt gällande om mina planer inför framtiden ligger nere. Det känns typ som jag hamnat mellan två olika dimensioner och jag hittar inte tillbaka i någon av dem, jag har fastnat mellan dem och hittar inte ut.

Fortsättning följer…

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar