Strävan efter det perfekta livet som inte finns

Det här är nr. 2 av 4 äldre inlägg som inte tidigare är publicerade i bloggen, detta inlägg är skrivet den 1 augusti 2018.

Känns som man idag strävar efter att hitta sig själv, det är kurser på olika sätt som ska hjälpa en och hitta sig, jag förstår inte hur svårt det kan vara, titta dig själv i spegeln 😏

Jag börjar undrar varför det är så viktigt i att bara fokusera på sig själv för att bli lyckligare, samtidigt som vi undrar varför världen har blivit så hård och alla verkar så själviska. Men hallå är det bara jag som fattar vad som gått fel här eller?

Att se efter vad som är bäst för en själv, behöver inte betyda att man vänder andra ryggen, för vad tror du händer om alla bara ser till sitt eget bästa och skiter i alla andra?

För vad är det så fel i att vara snäll mot varandra, ser vi då till vårt eget bäst eller till andras?

Måste man alltid ha rätt?

Jag saknar tiden när man var vänliga mot varandra, oavsett om man känner varandra eller inte. Nej jag tror inte på det här med vända andra kinden till, är någon dum så har de förbrukat sin chans att bli vänligt bemött.

Även om vi har olika sätt att se på saker och ting, så innebär det inte att det ena är mer sant än det andra, vi har alla våra egna sanningar. Så även om vi är oense, så kan vi respektera varandras olikheter, genom att respektera varandra fast vi är oense ibland.

Om det är meningen att vi alla bara ska se till vårt eget bästa, innebär det inte då i praktiken att vi bara kan älska oss själva och ingen annan och därför är vi alla dömda till att leva ensamhet?

Som sagt jag ser ingen logik i sådant tänkande, när vi alla kan inse att vi alla är olika och att det är okej att det är så och vi alla accepterar det och kan leva med det. Det är först då det kan bli förändringar, man börjar med sig själv och sen sprider sig förändringarna som ringar på vattnet.

Kärleken är svaret, till allt och alla, dvs alltet. Till oss själva, till alla och allt levande på vår jord. Att vi inte visar miljön kärlek, visar vi oss själva ingen kärlek, allt i våra liv hör ihop. Vi måste respektera alltet. För allt hör ihop, människor, djur och natur.

Jag tror att vi måste börja tänka som indianer och andra folk som lever av vad jorden ger, börja se sambandet om allt omkring oss. Allt vi gör påverkar allt omkring oss, svårare än så är det inte, visst kan jag även se svårigheterna med hur vi människor lever idag. Vi lever som om allt är för evigt, men så är det verkligen inte. Livet är viktigare än alla prylar och pengar i hela världen.

Vi människor gör allt för att kunna leva så länge som möjligt, men istället för att leta efter vad som gör folk sjuka så bedövar vi bara symtomen, tror att vi till slut tar dö på oss själva genom alla dessa mediciner vi tillverkar.

Men tänk om det inte är meningen att vi ska leva för evigt, nej det är ju faktiskt inte det, men det verkar som vi har svårt att inse det. Först så dör vi av diverse sjukdomar eller av ålderdom, vi försöker hitta lösningar på att bota alla sjukdomar. Samtidigt som vi förgiftar vår egen värld, så lever vi lever längre och längre och vi blir allt fler på vår jord samtidigt som vi snart inte kan odla vår mat och  det finns heller inte tillräcklig med kött åt alla. Hur vi än gör, så kommer vi att dö ut. Gör vi inte det pga att vi inte har någon mat, vatten eller så är luften för giftig att andas eller så svämmas världen över då haven blir större och större. Solen blir för varm, jorden dör, vi vet alla att det till slut blir så. Vi är alla dömda till undergång, på ett eller annat sätt. Borde vi inte kunna vara lite vänligare mot varandra, så länge våra liv är?

//HWK EYE