Ny människa/person varje dag.

Jag brukar skämtsamt säga att jag är glad att jag har dåligt minne, jag träffar en ny fru varje dag, då jag inte minns något från dagen innan. Hej vad heter du? Frågar om hennes intressen och vad hon tycker om, lär känna henne på nytt varje dag.

Skämt åsido men lite sanning ligger det bakom detta, jag läste en artikel om att vi byter alla våra celler varje dag, vi är inte exakt samma människa idag som vi var igår, vi är en ny människa varje dag.

Tanken slog mig att om vi betraktade varandra som en ny bekantskap varje dag så skulle vi behandla varandra annorlunda, för oftast är vi snällare mot dem vi inte känner än mot dem vi har oss närmst, varför det är så beror på att vi betraktar den nya bekantskapen med nyfikenhet och med viss försiktighet då vi inte vill göra bort oss.

Men varför vårdar vi inte bekantskapen med våra nära och kära på ett bättre sätt, det känns ibland som om vi tar varandra för givet och då kanske det inte är så konstigt att kärleken till varandra dör ut och att vissa då tröttnar och skiljer sig till slut, det kan vara nått att fundera över.

För visst kan det vara så att en del tröttnar på varandra då man levt med varandra i många år, men om det gått många år sen man först träffades så är vi ju absolut inte samma personer som när man möttes första gången, alla förändras, vissa människor har lättare att hänga med i utvecklingen och andra inte, vissa vill ha kvar det som de hade ifrån början, men då skulle nog en annan har tröttnat för då händer ju inget nytt alls.

Så en tanke som slår mig, jag tror att det är väldigt viktigt att vi lär känna varandra på nytt lite då och då för att hänga med i varandras utveckling, saker som vi tyckte var viktiga förr kanske inte alls är det idag, vad har vi för drömmar, vad vill vi med våra liv? Frågor som borde ställas oftare tycker jag, jag tror på att kärleken kan växa sig stark om vi vårdar den ömt och inte tar varandra för givet.

Så sköt om er och era nära och kära, glöm inte bort att vi bara har ett liv, ta vara på det du har.

Dagens kommentar

Idag fick jag en lite konstig kommentar "och ändå är du glad jämnt” när en av medarbetarna på en annan avdelning såg att jag har kompressionsstrumpa på ett av mina ben så undrade hon vad jag råkat ut för, jag har fått flera blodproppar i det benet den första redan när jag var 16 år svarade jag, därefter fick jag den konstiga kommentaren.

Tycker det var en konstig kommentar, vadå får man inte vara glad för att man råkat ut för tråkigheter?

Skulle det vara mer okej om jag gick omkring och var bitter och ledsen hela tiden istället?

Jag har hört sådant här förut, när folk ser bra ut eller är glad jämnt ut trotts att de egentligen inte mår bra av olika anledningar, måste man straffas mer, räcker det inte med det elände man redan har?

Ett av mina sätt genom åren är att se det positiva framför det negativa, ta det för vad det är, vad finns det för nytta att gräma sig för sådant som hänt, det är förgånget?

När jag kommenterat liknande kommentar med att jag är glad att jag lever, jag är tacksam över att det finns medicin som gör att jag kan leva ett rätt normalt liv, så har jag även då fått en rätt konstig kommentar genom åren: "jaha du ser det så".

Varför skulle jag se det på något annat sätt?

Det tjänar väl inget till att gotta ner sig i eländet.

Jag börjar undra vad det är med folk egentligen, kan det vara så att vissa människor inte mår bra själva och har svårt att hitta glädjen så därför blir de avundsjuka på dem som kan hitta ljusglimtar i tillvaron när det egentligen inte är så muntert?

Mitt tips till alla, var glad för vad du har och gör det bästa utav det, man mår så mycket bättre när man kommer underfund med det.

Ha det så gott där ute, sköt om er och era nära och kära.

PS. Om du vill veta mer om mina blodproppar och den upplevelsen så kan du läsa inlägget: 30 års jubileum 1982-2012 (juni) Ds.

Inspirationen kom av sig

Det har inte blivit riktigt som jag tänkt mig, sitter här och läser inlägget Istället för nyårslöfte - Hitta inspiration och inser att jag inte gjort så mycket av det som står där. Sen börjar jag fundera hur jag ska beskriva det, det som jag har gjort eller det jag inte har gjort, jag väljer att beskriva det jag har gjort och följer sen upp med varför det andra jag hade tänkt göra inte har blivit av. Samtidigt så kommer det upp en tanke som det står i texten i inlägget ”inget som står här (ovan -se länk) är några måsten”, så frågan är varför jag stör mig så mycket på det?

Vi tar frågorna sen, jag benar ut allting så tror jag att även frågorna kommer att bli besvarade. Min stora inspirationskälla, familj och vänner består, det är dem som får mig att orka kämpa vidare när livet känns jobbigt, utan dem hade jag inte orkat mig ur det som är jobbigt. Visst jag är inte den som ger upp i första taget, för när man nått botten så finns det bara uppåt kvar att gå men det hjälper än mer när man känner stöd från dem man älskar och håller av.

Jag har fortsatt träna när jag mått tillräckligt bra och när jag verkligen har velat träna, tyvärr har jag även tränat några gånger när jag inte borde gjort det, när jag hade för ont men viljan att träna var starkare och det straffade sig i efterhand, men allt detta är en lärdom, att lära sig lyssna på sin egen kropp.

Jag cyklar till och från jobbet varje dag, går flera promenader på jobbet (då vi får det) under dagens gång, tyvärr har det inte blivit så mycket promenader i naturen som jag velat då orken inte har funnits där.

Fortsätter som vanligt med att vara nöjd med det jag har, stirrar mig inte blind på det jag inte har, för det ger mig inget.

Sen har vi nog svaret på varför det inte blivit riktigt som jag tänkt mig: ” Det viktigaste är att jag inte kör fast i vad jag måste göra, utan att jag gör det som jag gillar och gör det så gott jag kan och sen får det bli som blir och vara nöjd med det.” Jag har helt enkelt gjort det jag orkat och inte kört fast i några måsten och det har gjort att jag inte gjort alltihop, men ändå har jag ju följt min plan så varför är jag inte riktigt nöjd?

Jag tror att jag tycker att det går för långsamt och så har min dröm för en bättre framtid för mig och min familj lagts lite på is, jag har inte helt lagt ner det utan jag har kollat upp lite saker när jag haft tid och ork, så egentligen går det rätt bra för mig jag måste bara lära mig att uppskatta det jag har gjort och vara nöjd med det jag har åstadkommit så här långt och lära mig att vara lite mer tålmodig.

Varför den ursprungliga planen har hamnat lite på is beror på att jag börjat kollat upp andra möjligheter som har kommit upp på vägen, denna möjlighet är lite mer säker om den går i lås och ger inte mig lika mycket arbetstimmar vilket i sin tur skulle ge mig den vila och återhämtning som jag behöver. Så det är bara för mig att fortsätta kolla upp det jag håller på med och hålla tummarna att allt går i lås till slut, jag har även kollat lite andra möjligheter också.

Jag har inte börjat med att ta tag i det här med min vikt, jag har inte satt upp delmål eller slutmål än, men jag är medveten om problemen jag har och jobbar med det så länge tills orken att sätta mig ner och göra klar denna uppgift. Den är inte bortglömt, jag bara tar en sak i taget just nu.

När det gäller att hitta inspiration till att fortsätta min påbörjade bok, det är samma där, det har inte funnits någon tid eller snarare ork till att skriva eller kolla efter inspiration så därför är det lagt på is för stunden, jag har ju inte orkat skriva så mycket till bloggen heller eller orkat vara ute och skriva på Facebook heller. Jag tror det viktiga här är att göra det man orkar så kommer inspirationen åter tids nog, gäller bara att ha tålamod så kommer nog resten utav sig själv.

Jag har inte släppt ut min konstnärliga sida genom att börja måla, jag började göra en pallet (se bild) men den är inte färdig än, ska rundslipa kanterna och klarlackas, men jag har ändrat mig och jag vill hellre börja måla med vattenbaserade färger (den ursprungliga planen) istället för med oljefärger så palleten får vänta. Jag ska köpa färger (allmoge) när jag får råd, sen ska jag börja ”kladda” så får vi se om det är något för mig.

Så egentligen har inte inspirationen kommit av sig, jag har bara inte haft tålamodet att se att jag faktiskt har åstadkommit en hel del och att det tar lite längre tid än vad jag vill att det ska ta för mig att finna inspirationer här livet, jag har funnit att jag kommit en bra bit på vägen och jag har lärt mig att jag måste bli mer tålmodig, vara nöjd med jag har åstadkommit och lyssna på min egen kropp för min hälsa går i första hand och där har jag lyckats riktigt bra. J

Var rädd om er där ute, ta hand om er och era nära och kära, kramiz <3