Jag
brukar skämtsamt säga att jag är glad att jag har dåligt minne, jag träffar en
ny fru varje dag, då jag inte minns något från dagen innan. Hej vad heter du?
Frågar om hennes intressen och vad hon tycker om, lär känna henne på nytt varje
dag.
Skämt
åsido men lite sanning ligger det bakom detta, jag läste en artikel om att vi
byter alla våra celler varje dag, vi är inte exakt samma människa idag som vi
var igår, vi är en ny människa varje dag.
Tanken
slog mig att om vi betraktade varandra som en ny bekantskap varje dag så skulle
vi behandla varandra annorlunda, för oftast är vi snällare mot dem vi inte
känner än mot dem vi har oss närmst, varför det är så beror på att vi betraktar
den nya bekantskapen med nyfikenhet och med viss försiktighet då vi inte vill
göra bort oss.
Men
varför vårdar vi inte bekantskapen med våra nära och kära på ett bättre sätt,
det känns ibland som om vi tar varandra för givet och då kanske det inte är så
konstigt att kärleken till varandra dör ut och att vissa då tröttnar och
skiljer sig till slut, det kan vara nått att fundera över.
För
visst kan det vara så att en del tröttnar på varandra då man levt med varandra
i många år, men om det gått många år sen man först träffades så är vi ju absolut
inte samma personer som när man möttes första gången, alla förändras, vissa
människor har lättare att hänga med i utvecklingen och andra inte, vissa vill
ha kvar det som de hade ifrån början, men då skulle nog en annan har tröttnat
för då händer ju inget nytt alls.
Så
en tanke som slår mig, jag tror att det är väldigt viktigt att vi lär känna
varandra på nytt lite då och då för att hänga med i varandras utveckling, saker
som vi tyckte var viktiga förr kanske inte alls är det idag, vad har vi för drömmar,
vad vill vi med våra liv? Frågor som borde ställas oftare tycker jag, jag tror
på att kärleken kan växa sig stark om vi vårdar den ömt och inte tar varandra
för givet.
Så
sköt om er och era nära och kära, glöm inte bort att vi bara har ett liv, ta vara
på det du har.
