onsdag 11 juli 2012

30 års jubileum 1982-2012 (juni)

I juni var det jubileum  för mig som gick av stapeln utan pompa  och ståt, jag började skriva om den i januari och sen har den helt glömts bort tills nu.

För 30 år sedan fick jag mina första blodproppar, en eller 2 veckor efter skoavslutningen. Jag slutade 9:an, framtiden såg inte så ljus ut även om vädret var på topp. Till 9:e klass flyttade jag från en förort till Stockholms till Julita som ligger i Södermanland, från stressen till lugnet som jag alltid gillat. Jag kom från en liten klass (17 elever) till en stor klass (32 elever) tidigare fick jag den hjälp och stöd jag behövde när jag behövde det, nu fanns det ingen tid för det. Dessutom tyckte jag det var roligare att umgås med kompisarna, speciellt med tjejerna. Så jag strulade bort mina betyg, som var rätt så bra när jag gick i skolan i Stockholm.

Sommarlovet hade just börjat och vi var på en kompis landsställe strax utanför Stockholm, vi spelad fotboll och efter det fick jag ont mitt i ryggen, inget konstigt med det för jag trodde det var en streckning eller nått sådant. När jag kom hem så blev det värre efter ett par dagar, då började verken gå ner i bägge benen. Jag åkte in till akuten, de röntgade min rygg och mina ben men hittade inget fel någonstans. Efter 2 veckor blev det ännu värre, jag hade så ont i benen och värst var det i höger ben, jag kunde knappt gå men det var Speedway på TV på kvällen som jag inte ville missa om jag åkte till sjukhuset även om morsan klagade högljutt. På natten vaknade jag med en oerhörd smärta, högra smalbenet var blått och hård som sten. Jag skrek på hjälp men ingen hörde mig, jag försökte ta mig ner för trappen, men jag ramlade ner för trappan med ett brak. Då vaknade min familj, sen fick jag ligga på golvet och vänta tills ambulansen tog mig till akuten för jag kunde varken gå eller ens resa mig upp.

På sjukhuset tog de en massa prover, bl.a. kontraströntgen där de spände fast mig i en metallbrits som var tippningsbar för man var tvungen att nästan stå helt upprätt. De stack 4:a tjocka och långa nålar med slangar som kontrastvätskan skulle gå i och in i mitt blodomlopp, 1 i varje ljumske och 1 i varje fot. Jag svimmade gång på gång av smärtan, så de vart tvungna att sänka britsen en stund, sen lutade upp britsen igen och fortsatte och jag svimma igen så de fick sänka britsen igen. Så där höll det på ett antal gånger, jag minns inte hur många. Läkaren såg att jag var blek och han frågade om jag höll på med några droger, för han hade aldrig varit med om den här situationen trotts hans långa erfarenhet med detta. Han behövde veta det för jag kunde dö om jag fick i mig kontrastvätska om jag hade droger i min kropp, vi blev väldigt osams när han inte trodde på mig när jag sa att jag aldrig tagit några droger i hela mitt liv däremot så är jag väldigt blek och har lätt för att svimma. Efter en massa tjafs så tog han provet till slut, resultatet visade att jag hade 1 blodpropp i vänster ben och 2 i höger.

Jag fick sova någon timma innan jag åkte vidare med ambulans för operation i Örebro, jag hamnade på en avdelning där de förberedde mig inför operationen och sen skickades jag upp på operationsavdelningen där jag fick vänta ett tag. Men någon operation blev det inte, det hade gått för lång tid (2 veckor) för att de skulle kunna göra något. Jag hamnade dock på uppvaket, där jag behandlades med blodförtunnande via dropp med övervakning dygnet runt av sjuksköterskor. En natt var det så snygga sköterskor som satt hos mig så jag prata på hela natten för jag ville aldrig sova, på morgonen kom det en manlig skötare. Jag sa till honom ”vad skönt att du kom så jag kan få sova”, han såg undrande ut, jag sa ”tjejerna var så snygga så jag inte kunde sova” han log och jag somnade.

Jag ligger på mitt rum när jag hör någon ropa i högtalaren ”Håkan är du där?” ja jag är här svarar jag, sjuksystern och jag tittar på varandra undrande ”vad handlade det där om”. Efter en stund kommer min familj på besök, min bror berättade då att det kom fram en sköterska som frågade honom ”vad gör du uppe?” när de var och kollade efter en vas till blommorna som de hade med sig till mig. Då förstod jag vad som hade hänt, de hade blandat ihop mig med min bror. När de sen kom inspringande, så fick jag förklara vad som hänt. Sen frågade jag dem ”hur skulle jag kunna springa omkring i korridoren när jag inte ens kan gå?”, ja det tyckte väl de också men de blev lite oroliga att se ”mig” där ute i korridoren.

En morgon kände jag en olust känsla, stack ner en hand mellan mina ben där det kändes alldeles kladdigt, när jag drog upp handen så var den alldeles blodig. Blödde för fullt från hålen efter nålarna till kontraströntgen, de satte kompress och en blysäck vid varje ljumske för att stoppa blödningen, dessa fick jag ha ett antal dagar innan det slutade blöda. 1 dag när jag ville ha en ny pissoar och tryckte på knappen för att få deras uppmärksamhet så gick larmet istället, det kom inrusande en massa folk som undrade vad som hänt, ”jag är kissnödig” svarade jag, efter det ville jag till en vanlig avdelning så jag kunde få lite lugn och ro. Läkarutlåtande: Du är för ung och har fel kön, snacka om diskriminering.

Blev förflyttad till första avdelningen på min begäran för där trivdes jag, låg 1 vecka i Örebro sen fick jag komma tillbaks till Kullbergska sjukhuset i Katrineholm. Låg på avdelning 6, rum 6 och plats 4 av 6, där låg jag 1 och en halv vecka. Jätte varmt var det under de här veckorna sommaren 1982, började träna att gå med kryckor, usch vilken kamp det var att lära sig gå igen. Det var mycket sämre service här än i Örebro, tjafs om minsta lilla grej, som ex, när jag var sängliggande och inte kunde gå själv och jag bad om vatten, saft & juice för att det var så varmt.

När jag kom hem så började jag träningen med att gå, från bussen ner till på Julita Gård (där vi bodde) blev jag omsprungen av pensionär med rullator vilket kändes väldigt konstigt när man är 16 år. Att ha vita långa kompressionsstrumpor som gick upp till ljumskarna fästa med strumpebands hållare kändes inte heller ok, hade aldrig på mig kortbyxor under sommarhalvåren mellan 1982-1984 för att det kändes för pinsamt. I början gick jag bara korta promenader eftersom jag inte orkade mer för verkens skull, men promenaderna blev fler och längre allt eftersom, började gå mot Julita Kyrka på strandpromenaden ut efter Öljaren.

Till slut började jag springa, men till en början gick det inte så bra, benen kändes stumma och konstiga (som ett par stötdämpare som är trasiga) efter en stunds springande, så jag sprang och gick om vart annat (intervall sprang). Jag ringde min doktor för att kolla med honom om han visste vad det var för fel eller om det ens var bra för mig att springa, ”va, kan du springa, men det är ju jätte bra så fortsätt med det” sa han. Eftersom de inom sjukvården inte var van med att unga människor kunde få blodproppar så hade han svårt att jämföra med andra patienter då de var mycket äldre än mig, men han såg inget fel i att jag sprang utan snarare tvärtom men om det inte skulle fungera så kunde jag höra av mig till honom igen. Intervall spring och öka längden på springandet vart efter det känns bättre var hans rekommendation, så det gjorde jag och till slut så kunde jag springa hela sträckan. Till slut började jag springa mycket längre än vad jag gjorde ifrån början, jag var helt enkelt helt återställd, så jag sprang i ur skur som jag alltid gjort.

Mellan åren 1982-1984 åkte jag 3 gånger till sjukhuset i Malmö för att ta tester på mina blodkärl, där konstaterade man att ämnet (glömt bort vilket) som ska se till att blodet inte kalkulerar (stelnar) och bildar blodproppar slutade att bildas men de visste inte varför. Under de här 2 åren åt jag Appekumarol (tror jag det hette), under nästan 5 års tid var jag utan blodförtunnande medel och kompressionsstrumpor. När jag kämpade under den här 2 års tiden när jag var 16 till 18 år så var det ibland väldigt jobbigt, dels för alla tonårskänslor men även känslan jag fick att mitt liv var helt förstört för all framtid, det är väldigt svårt att beskriva de jobbiga känslorna man hade under den här långa tiden som gick och sen även svårt att beskriva de härliga känslorna jag hade under de 5 åren efter utan blodproppar.

I januari 1989 var det dags igen, jag fick blodproppen när jag satt i Kyrkan i Stockholm på min farmors begravning, till en början trodde jag att jag hade suttit lite illa på de hårda träbänkarna men sen kände jag igen smärtan och känslan från förra gången. Men jag sa inget till någon om detta, vi sov över hos min faster i Blackeberg och nästa dag åkte vi hem till Julita, väl hemma kollade jag mitt högra ben när jag var på toa efter resan. Det såg inte bra ut, när jag kom ut ifrån toan så frågade morsan hur det var med mig, ”jag tror att jag fått blodpropp igen, redan igår tror jag att jag fick det” svarade jag. ”ja jag misstänkte det, men jag ville inte störa i sorgeprocessen” svarade hon. Så det var bara att åka till Kullberska sjukhuset, där gjorde de alla prover igen och konstaterade att jag hade fått en blodpropp i höger ben igen.

För att göra en lång historia kort, jag hamnade på Karolinska i Stockholm och där låg jag i 3 veckor ungefär, med en massa provtagningar och kämpandet med att börja gå igen som den här gången tog mycket längre tid och mycket mer smärtsam. Sen dess äter jag Waran som är ett blodförtunnande medel som egentligen är ett råttgift, jag ska ta den livet ut om de inte hittar på någon bättre medicin under tiden förstås. Liksom jag ska använda min kompressionsstrumpa som nu går bara till knät och är kroppsfärgad (ljusbrun) livet ut på höger ben för att flänsarna som är till för att blodet inte ska kunna rinna åt fel håll är förstörda, dessutom så minskar det svullnaden på benet som uppstår av trycket när man står och går. När jag kom hem började kampen att börja gå igen, först med kryckor och sen så småningom utan. Gick igenom hela processen med att springa som jag gjorde förra gången, med den skillnaden att det tog mycket längre tid den här gången och smärtan var på en mycket högre höjd och den tog väldigt lång tid innan den försvann. Känslorna var väldigt jobbiga det första året, men det har med tiden blivit bättre och till slut kom jag fram till att det här får jag leva med.

Jag är så tacksam över att det idag finns mediciner och hjälpmedel som gör att man kan leva ett något så när normalt liv, men som också gjorde att jag överlevde en sådan här händelse, visst är det jobbigt ibland med smärtande bensår och kramp i benen till och från. Jag har även fått lågt blodtryck och allergier under alla dessa år. Men om man tänker så här istället, förr i tiden så fanns inga mediciner mot blodproppar och då dog man av det. Jag har nu fått +30 år och fortsatt räknande livs år, utan medicinen hade jag dött vid en ålder av 16 år. Idag är jag 46 år gammal, jag har varit gift över 13 år och varit tillsammans med min älskade fru i över 20 år. Vi har en underbar son tillsammans som gör oss stolta och glada varje dag, jag ser framför mig en ljus framtid även om himlen ibland störs av mörka moln men det hör till livets alla prövningar som gör oss i slutändan starkare. Jag vet ju inte hur länge jag kommer leva och det vill jag heller inte veta i förväg, men jag försöker ta vara på all den tid som jag får vara på denna härliga planet kallad jorden med mina nära och kära så länge det nu blir. Så glöm inte bort att njuta så länge det varar, sköt om er så gått det går. Kärleken är stark glöm aldrig bort det.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar