måndag 19 december 2016

Ska svara på en fråga hittar svar på en annan fråga

Jag saknar ibland mitt starka jag när jag var yngre, men jag saknar inte ilskan.

Jag har idag accepterat att jag är mjukare som person, eller det var det jag trodde.

Jag tror det är där ett av svaren ligger, jag accepterar inte mig själv fullt ut, är så rädd att vara en mes. Inte bara vad andra tycker om mig, jag gillar inte att vara en mes eller att vara svag eller feg.

Det är smart att och inte haka på andras ilska eller aggressivitet, det är inte mesigt eller fegt, det är en styrka att inte falla ned på samma låga nivå som andra.

Deras ilska och aggressivitet har inget med mig att göra, visst de kanske är arg på mig, men ilskan de uppvisar har egentligen inte med mig att göra. Den ilskan kommer inifrån dem själva.

Deras osäkerhet, rädsla och förutfattade mening speglar sig I deras ilska som egentligen är ett försvar för att inte visa det utåt. De är rädda för att visa dessa känslor, vill inte visa sig svag inför andra.

Om man för ett himla liv så ser man inte det som egentligen ligger bakom, det är vad de hoppas på i varje fall.

Jag tror om jag skulle acceptera att jag är som är, så skulle mycket av mina jobbiga känslor inom mig försvinna, jag har lättare att acceptera att andra är som dom är varför kan jag inte acceptera den jag är?

Jag är så rädd för rädslan så att jag blir rädd, dagens sanning eller dagens citat från mig själv :)

Vad är det jag är rädd för egentligen?

Känslorna som det ger, osäkerhet över det jag inte har kontroll över.

Men varför vill man styra allt, tänk om det är meningen att det ska vara så, att vi har känslor är ju bara naturligt, varför kan vi inte bara acceptera att det är så och att det är okej att ha känslor. Att ha känslor är bara mänskligt, de finns där av en anledning, vissa kan vara svårt att se idag var vi har för nytta av dem.

Man är rädd för något man inte kan se, men man känner bara av det, en känsla som gör en orolig.

Jag säger att jag accepterar andra, accepterar att vi är olika, men jag accepterar inte mig själv för den jag är, men det är ju inte riktigt sant det heller. För då skulle man ju inte bli arg, ledsen eller rädd för någon eller något. Acceptera att det är som det, känslor är en del av våra liv.

Jag är en känslomänniska, vilket inte alltid är en nackdel och om jag kan se det så blir det enklare att acceptera den jag verkligen är och att det är okej.


Så egentligen är jag inte svag, att visa känslor vara sig det är ilska, ledsen, oro eller glädje kräver ibland stort mod och styrka. Om jag accepterar mig själv så innebär det att jag accepterar alla, det är som sagt okej att vi är olika, det är berikande.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar