En bild av mitt sargade hjärta

Jag får en sinnebild av mitt hjärta som är fullt av ärr pga. av allt jag har varit med om i mitt rätt långa liv, jobbiga saker som har satt sina spår djupt i mig, ärr som ingen annan ser. Jo kanske de som har den förmågan, men oftast så försöker jag dölja det för andra så gott jag kan och ibland när jag mår riktigt bra så är ju bara det glada som syns hos mig :)

Jag har en tanke om att varför man ibland är lite större än vanligt, när man äter det man inte ska eller alldeles för mycket för att försöka lindra smärtan, ett sätt att för stunden glömma det jobbiga. Problemet är att jag blir arg på mig efteråt, inte alla gånger då jag vet att det hjälper inte heller, utan att jag tar det mer som att jag accepterar att det har hänt även om jag vet att det inte är bra för mig egentligen.

Jag ser mitt hjärta som större då jag bryr mig om alla och allt, ibland även mig själv, vilket gör att mitt hjärta är stort och därför behöver den ett större hus att bo i.

Inser sen att det inte är någon bra tanke varken för mig eller andra, för det första kan en del som har problem med vikten åt andra hållet får för sig att om man ser det så skulle de inte ha ett lika stort hjärta som ex. mig men det är inte alls så jag menar eller tänker egentligen utan det är väl lite som en ursäkt till mig själv att jag ser ut som jag gör ibland, men det är också sagt med en lite gnutta humor. Som ung hade jag problem åt andra hållet, då kunde jag inte hålla vikten hur mycket jag än åt, så jag vet verkligen hur det är åt bägge hållen när det gäller vikten.

Tillbaka till med sargade hjärta som det här egentligen handlar och som jag vet många andra har också har, men trots alla ärr mitt hjärta har så fungerar den för det mesta som den ska när det gäller som kroppsdel i form av en stor muskel som fungerar som en pump för att pumpa runt blodet i min kropp.

Men det är inte den bild jag har utan det handlar nog mer om att hjärtat står som symbol för hur jag är mot andra, förutom ärren som handlar om allt jag varit med om i mitt liv, till viss del så berör inte det andra egentligen, men all den lärdom och kunskap jag fått av allt jag varit med om gör mig mer ödmjuk inför livet samt att jag har lättare att se och förstå andras kamp i sitt liv. Men som sagt det betyder inte att jag vet allt, men det hjälper mig mycket när jag hjälper andra som är i liknande situationer. Nu mera har jag lärt mig att inte dela med mig till alla om vad jag varit med om utan mer lyssnar på deras berättelse, för det är dem jag hjälper som behöver mitt stöd och min empatiska sida och inte min sympatiska, för om man trillar ner och får samma känslor som den man försöker hjälpa så kan man inte göra det. Ibland räcker det faktisk med att bara finnas där och lyssna.

En viktig sak är att hur mycket ärr än våra hjärtan har, så fungerar den ändå och gör att vi kan sprida den kärlek som alla behöver runt omkring oss i världen (även jag) <3

 Ta hand om er själva, era när och kära <3
//HWK EYE

Teckning gjort av mig - mitt sargade hjärta

Monsters of mine

Me and all of my monsters running down to town hahaha :D

Fick en bild i skallen där jag springer runt på stan med alla mina monster, då jag har accepterat mina monster (ångesten) för vad dem är och då de nu är mina vänner så skadar de inte mig längre så nu följer de med mig var jag än går. Så nu ska jag och mina monster gå och fika hahaha :D

Ibland när man lyckas med jobbiga saker så kan det kännas skönt att kunna skratta, för det kan jag behöva :)

Ta hand om er själva och era nära och kära <3
//HWK EYE

Tolerans och acceptans

 Tänkte på det här med att acceptera och tolerera saker och kom tänka på:

Sinnesrobönen

Gud,
ge mig sinnesro att acceptera
det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden

• Att inse att ångesten inte är farlig, det är bara min kropps varningssystem

• Lär mig vad det min kropp försöker varna mig för, lyssna och lär, för allt är inte farligt för mig, ibland är det bara inbillning.

• För om jag kan acceptera min ångest och det som är jobbigt, tolerera det så kan jag lägga tid och energi på sådant jag vill göra i mitt liv istället för att lägga min tid och energi på ångest.

• Var uppmärksam på vad det är som gör att min ångest kommer, kan bero på gamla minnen, sorg, jobbiga situationer och människor, tankar och händelser mm. För vet man vad som triggar igång det kan man lära sig på vilket sätt man ska angripa problemet, genom att acceptera, tolerera och ta tag i problemet istället för att ignorera det. Och om man vet vad som triggar, är det enklare att sätta stopp innan det blir värre, då kan man använda ex SOT och när man lugnat ner sig så kan man lösa problemet, om man inte har tid och/eller ork så tar man det när tiden är mogen för det.

• Det jag inte kan göra någonting åt överlämnar jag till gud, det är inte att ignorera, jag bara tolererar det då jag inser vad jag klarar av själv och vad jag behöver hjälp med, det är inte att blunda och låtsas som om det regnar och att det inte händer, för jag är fullt medveten om vad som händer och ger mig där jag inser att jag inte kan göra något åt det.

• För ignorerar man det, visst det blir lugn för stunden, men jag har låtit problemet ha en hållhake på mig, för en tanke har satt sig i min skalle om att det är jobbigt och nästa gång den kommer igen så kommer den påminna om det och för varje gång den kommer igen så blir det värre och värre. Löser man problemet så slipper man det, även om det ibland kräver en del energi och tid att lösa det så innebär det att när man är klar så slipper man problemet igen.

Kom att tänka på en sak som jag gjorde förra året som hjälpte mig på vägen för att få sinnesro, jag var hos en kurator för första gången och där hen påtala pga. Hur jag pratade om min far att jag inte alls har släppt taget om det som jag själv har trott i många år. Reta mig lite på det först, men sedan tänkte jag om och tänkte att jag ska göra som jag gjorde för min mamma och min svärfar fast jag ska börja med att förlåta honom för vad han gjorde under min uppväxt och sedan ska jag även släppa taget om honom och låta även honom få komma hem till gud. Även att förlåta mig själv, för jag fick lite ånger för att jag inte gjort det tidigare, men om jag tänker efter så är det här väldigt nytt för mig så egentligen finns det inget att ångra då jag inte gjort det med flit. Så efter över 20 år så fick han äntligen komma "hem", vi kan säga väldigt kortfattat att det satt långt inne så det behövdes mycket kraft från mina sida att hjälpa honom loss först innan han ens kunde flyga hem, den känslan var väldigt skön och förlösande. När jag ändå höll på att "prata" med andar så sa jag till att om det finns någon mer här som jag har kvar hos mig så kan du också åka hem om du vill, jag såg någon skugga åka iväg mot himlen men jag såg aldrig vem det var. Det var väldigt påfrestande och tröttsamt för mig, men jag blev väldigt glad och lättad efteråt.

Just nu sitter jag mig och lär mig det här med acceptans och tolerans på ett djupare plan än tidigare i mitt liv, jag har tidigare lärt mig två nya metoder som jag nu har lagt i min verktygslåda, verktygen heter "situations analys" och "värderingar (mina)".

Det här med tolerans och acceptans har efter den här tiden (ca 1 månad) när jag lärde man använda situations analys och gick in på mina värderingar som kan hjälpa mig här livet just nu, så blev det väldigt tydligt helt plötsligt vad orden i sinnesrobönen betyder för mig, det var en riktig aha-upplevelse för mig. Att gå från att gilla den, utan att jag verkligen förstått vad den kan göra för mig, till att älska den fullt ut då jag nu ser hur mycket den verkligen betyder för mig och vad jag kan använda den till i mitt liv. Det är nästan som att hitta svaret på livets gåta, då nu är de inte bara ord för mig, nu har de blivit ett viktigt verktyg för mig och min andliga och mentala hälsa <3 

Ta hand om er, era nära och kära
//HWK EYE

Nyår kom och gick

Ja vad ska man säga om året som gått, eftersom jag har haft det tufft i två år nu och jag får ibland känslan "när ska jag få en chans till att andas ut?" det här har satt sina spår i mig.

Jag tror att svaret på frågan är:
När jag själv säger till mig själv att det räcker nu, jag har lärt mig läxan och det är nu dags att gå vidare, ta en dag i sänder och njut varje dag i livet. Möt varje dag med ett leende, försöka njuta så gott det går, ja det är tufft ibland men jag lever glöm inte bort det, jag har nu en chans att ändra livet till det bättre.

Ett nytt år, nya möjligheter då vi nu vänt blad eller tom bytt till ny bok vid namn år 2025.

Ta hand om er och era nära och kära <3
//HWK EYE

Tillägg till SOT

 

Förr lärde jag mig att använda SOT = Stanna upp Och Tänk, vilket har fungerat väldigt bra ända tills nu när mitt hjärta krånglar då jag har lättare att bli uppstressad, det handlar om att få stopp på tankar som inte är bra för mig innan de blir för stora så det inte går att stoppa, jag har rätt nyligen lärt mig ett annat sätt att få stopp på tankarna när inte SOT fungerar och inte heller att tänka på min andningen.

 

SOT= Stanna upp och tänk, när tankarna far iväg och jag känner att det här kan bli svårt att stoppa tänker jag STOPP, sedan tänker jag på hur jag brukar göra för att stoppa i liknande situationer, tänka på att släppa taget om tankarna och bara andas lugnt och komma ner i varv och helst inte tänka på något alls mer än själva andningen ända tills jag är helt lugn och ångesten har släppt.

 

Ha kontroll på djupandningen: Jag ser till att jag andas lugnt och på rätt ställe, långt ner i magen och inte uppe i bröstet.

 

Jag såg ett tips på nätet någonstans om hur man göra för att stoppa ångest, man tar ett finger och sätter det i hörselgången (bara på kanten inte så långt in) och drar lite neråt. Inte för hårt, för det är lite obehagligt, men det gör att jag släpper tankarna på engång vilket gör att jag kan koncentrera mig på att andas lugnt och på rätt sätt, sedan efter ett tag byter jag öra och göra lika dant med andra örat vilket gör att det blir mer symmetriskt obehagligt och samtidigt fortsätter jag tänka på andningen, och så släpper jag örat och bara tänker på andningen tills jag lugnat ner mig helt. Har gjort detta ett par gånger redan och det har fungerat varje gång.

 

Ta hand om er själva och era nära och kära.

//HWK EYE

 

Glöm inte bort det som gör mig hel

 

Jag kom på idag (240404), när jag för vilken gång i ordningen som jag har svårt att hålla fokus och blir uppstressad då jag tycker allt går fel och är väldigt jobbigt att fixa till på senaste tiden, så då "låser det sig inom mig" så jag blir trött så jag inte kan göra något vilket förstås beror på det mentala men också att hjärtat krånglar. Jag måste komma ihåg att göra saker som jag behöver, saker som jag älskar, det är ingen svår sak utan en sak som jag nu kom på igen att musik är en viktig del av mitt liv. Så det är viktigt att inte glömma bort att lyssna på musik eller spela trummor vid ork. Jag har behov av att koppla av från måsten och sådant som stressar mig, se till att jag kommer ur fel spår och hamnar på rätt spår igen med hjälp av musiken, det hjälper tycker jag. Det är inte bara ett sätt att fly från verkligheten, utan ett sätt att få andrum så jag kan hitta tillbaka till mig själv och styrkan inom mig, lyckan att spela musik eller höra musik ger mig glädje och styrka liknande som jag får av att vara ute i naturen.

Nu när det gått några månader (240703) sedan jag började skriva det här, så har det hänt en hel del, jag har verkligen nytta av musiken liksom jag har att vara ute i naturen då det är två av de saker jag älskar mest och som ger mig så himla mycket. Eftersom mitt liv fortfarande är i en komplicerad fas som jag inte går in på här, så hjälper det här jag kommit fram till väldigt mycket medan jag förhoppningsvis får ordning på mitt liv igen.

 

Ta hand om er själva och era nära och kära.

//HWK EYE

Insikt och tankar om hur mycket de nära betyder för en

Jag har alltid känt att när det går illa som ex. om någon dör som jag håller av så drabbar det mig fysiskt, jag blir sjuk, även om någon skadas eller blir sjuk, då blir jag också sjuk. Det vill säga jag tror att man drabbas av negativa saker vilket påverkar en fysiskt, jag vet också att det även är åt andra håller, att vi även kan påverkas av positiva saker/händelser, tom att bara genom att träffa någon man trivs med och/eller håller av mycket kan göra en frisk på ett ögonblick.

Hur kan man vända det negativa, den negativa energin så att jag kan använda det till något positivt eller åtminstone att det inte drabbar en negativt fysiskt och/eller psykiskt?

Eller är det så att den psykiskt negativa effekten påverkar en så djupt att man blir sjuk fysiskt?

Hur kan man skydda sig mot detta?

Tänker på en vän som jobbar som healer, som sa att jag ska be min guide heala mig - funkar det verkligen att be en högre makt om hjälp?

Jag vet att när jag kommit fram till att när jag inte kan göra mer, det är kört, då ber jag gud om hjälp, jag släpper helt enkelt taget om det negativa och då när jag låter det negativa rinna ur mig så mår jag bättre då jag litar på att gud hjälper mig.

Kan det vara samma sak med min guide eller ska jag utöka hjälpen från gud, det vill säga ta hans hjälp hela tiden?

Jag är så himla van att sköta mig själv, då jag alltid litat på min egen förmåga, eller har jag verkligen det - litat på mig själv?

Men hur som helst, jag tror att jag måste göra allting själv, att allt hänger på mig, men vad jag nu insett är att så inte är fallet.

Att be om hjälp när man behöver det som bäst är inte fel, det är en bra insikt att förstå att även den bästa inte klara av allt själv, även om man klarar av mycket. För det är ju inte alltid jag ber gud eller annan högre makt om hjälp, inte från någon annan heller och det är där jag tror jag behöver ändra mig.

Våra nära och kära betyder så mycket för oss, både på gott och ont när det gäller på det mentala planet. Det kan lyfta oss när allt är bra och det kan sänka oss när det inte går bra.

Hur gör man för att vända den negativa delen, det vill säga den del som sänker en?

Visst jag vet att man kan använda den negativa till något positivt som ex. att de negativa erfarenheterna lär vi oss hantera saker och det är ju bra.

Men när något gör att vi inte bara blir sänkta så vi bara mår dåligt psykiskt, utan så pass mycket att vi blir fysiskt sjuka av det, då måste man förstå vikten av att kunna hantera den psykiska påverkan så vi inte blir fysiskt sjuka av det.

Men hur gör man det?

Det jag lärt mig senaste tiden:

Att jag lät min mamma och svärfar som dött få återvända hem till gud så att säga, det gjorde att de fann frid och mår bra och i samma ögonblick släppte en stor tung sten från mitt hjärta och jag blev själv väldigt lugn. Sorgen rann av mig, så klart jag saknar dem ibland, men så fort jag tänker på allt roligt vi gjort tillsammans så mår jag så himla bra. Jag sa till min mamma och svärfar att jag mår bra och att de inte behöver stanna kvar för min skull, det gjorde att de kunde släppa taget och åka hem. Att jag vet om att de mår bra nu, de lider inte längre gör att jag mår bra, de har det bättre nu liksom att de vet att jag klarar mig.

Så nu måste jag förstå själv att jag faktiskt klarar mig, för om jag inte ens tror det så kommer jag inte klara mig, för så stark är den negativa psykiska påverkan. Och för att klargöra det hela, att nu handlar det inte om sorgen längre utan nu handlar det om min egen hälsa som inte är bra som kan vara ett resultat av sorgen och att jag nu har blivit sjuk gör att jag har svårt att se någon framtid för mig. Lite som rundgång, först psykisk påverkan (sorg) som ger fysisk påverkan (sjukdom) och som blir till psykisk påverkan igen.

Nej det handlar inte om att ljuga för mig själv, det handlar om att lita på att det ordnar sig, låta allt ha sin gång. Det viktiga är att inte låta rädslan för saker som jag inte vet något om och som inte har hänt än eller kanske någonsin kommer att hända tar över mitt liv, för när jag låter rädslan ta över mitt liv så slutar jag leva livet så gott jag kan med det jag har. För jag vet att alla dem jag håller av som inte finns med mig idag, ingen av dem skulle vilja se mig utkämpa denna kamp som jag nu gör, de vill se mig glad och ha det så bra jag bara kan, precis som jag alltid har gjort tidigare. Fortsätta skapa vackra, roliga minnen, sluta låta min rädsla styra mitt liv, ta makten över mitt liv så jag kan leva livet på mina egna villkor.

Resumé:

Tankar om hur ens nära och kära betyder för mig, både på gott och ont.

Försöker hitta vägar framåt, för att minska den psykiska negativa påverkan som kan leda till fysiska skador och sjukdomar.

Tar hjälp av tidigare erfarenheter och minnen.

Det här är mest funderingar, så det hela är nu på tankestadiet, så det finns i nuläget inget färdigt koncept hur jag ska få stopp på den psykiska/mentala påverkan som kan leda till fysisk skada/sjukdom.

Så klart allt som hänt påverkar mig på ett eller annat sätt, då det blir för mycket att hantera, för att kunna vända det hela behöver jag till att börja med hitta lugnet i stormen, så jag kan i lugn och ro hitta vägen framåt.

Ta hand om er själva och era nära och kära.

//HWK EYE