Gott Nytt År

Meningen med allt

Det här är nr. 4 av 4 äldre inlägg som inte tidigare är publicerade i bloggen, detta inlägg är skrivet den 22 september 2018.

Frågeställningar i livet:
Varför verkar vi sträva efter saker vi inte kan få och egentligen inte är meningen att vi ska få/ha?

Varför verkar vi sträva efter mer, när lagom är tillräckligt?

Vi vill göra allt för att må bra, samtidigt som vi verkar göra allt vi inte borde göra också.

Egentligen har vi alla svaren, ändå söker vi dem.

Varför inte bara låta livet ha sin gång, för det blir så ändå, hur mycket vi än försöker ändra på det, lita på att det blir rätt istället?

Varför är inte kärleken tillräcklig, när det egentligen det är det enda vi behöver?

//HWK EYE

Tankar om döden och livet

Det här är nr. 3 av 4 äldre inlägg som inte tidigare är publicerade i bloggen, detta inlägg är skrivet den 15 augusti 2018.
 

Som ung tänkte man inte så mycket på döden, mer än att man inte tycker om det. Men sen så började man tänka på det, jag gick och trodde att jag skulle dö ung, inte bli äldre än 40.

Undrar om det hänger ihop med att jag fick blodproppar i bägge benen när jag var 16 år, för jag var väl inte direkt rädd om det liv jag har. Jag överlevde det och när jag blev 40 så fick jag problem för så här gammal skulle jag ju inte bli, men jag kom över det och var tacksam över att jag lever.

Sen blev jag 50 och jag fick en liten svacka igen (den var riktigt jobbig), fick för mig att livet skulle bli lättare, men det känns helt tvärtom. Överlevde det med, så jag börjar fundera över vad som kommer sedan?

Jag kanske kommer leva mycket längre än vad jag någonsin trott, sen kom en tankeställare om att den dagen jag tror att jag kommer leva länge ja då dör jag, för livet verkar lite ironiskt.

Tänk om man bara kunde sluta tänka så mycket, vara tacksam över att leva så länge man gör det och njuta av livet man har bara?

För jag tror att det är där problemet ligger hos många, vi tänker för mycket, vad meningen med livet är istället för att göra så mycket av det liv vi har istället.

//HWK EYE

Strävan efter det perfekta livet som inte finns

Det här är nr. 2 av 4 äldre inlägg som inte tidigare är publicerade i bloggen, detta inlägg är skrivet den 1 augusti 2018.

Känns som man idag strävar efter att hitta sig själv, det är kurser på olika sätt som ska hjälpa en och hitta sig, jag förstår inte hur svårt det kan vara, titta dig själv i spegeln 😏

Jag börjar undrar varför det är så viktigt i att bara fokusera på sig själv för att bli lyckligare, samtidigt som vi undrar varför världen har blivit så hård och alla verkar så själviska. Men hallå är det bara jag som fattar vad som gått fel här eller?

Att se efter vad som är bäst för en själv, behöver inte betyda att man vänder andra ryggen, för vad tror du händer om alla bara ser till sitt eget bästa och skiter i alla andra?

För vad är det så fel i att vara snäll mot varandra, ser vi då till vårt eget bäst eller till andras?

Måste man alltid ha rätt?

Jag saknar tiden när man var vänliga mot varandra, oavsett om man känner varandra eller inte. Nej jag tror inte på det här med vända andra kinden till, är någon dum så har de förbrukat sin chans att bli vänligt bemött.

Även om vi har olika sätt att se på saker och ting, så innebär det inte att det ena är mer sant än det andra, vi har alla våra egna sanningar. Så även om vi är oense, så kan vi respektera varandras olikheter, genom att respektera varandra fast vi är oense ibland.

Om det är meningen att vi alla bara ska se till vårt eget bästa, innebär det inte då i praktiken att vi bara kan älska oss själva och ingen annan och därför är vi alla dömda till att leva ensamhet?

Som sagt jag ser ingen logik i sådant tänkande, när vi alla kan inse att vi alla är olika och att det är okej att det är så och vi alla accepterar det och kan leva med det. Det är först då det kan bli förändringar, man börjar med sig själv och sen sprider sig förändringarna som ringar på vattnet.

Kärleken är svaret, till allt och alla, dvs alltet. Till oss själva, till alla och allt levande på vår jord. Att vi inte visar miljön kärlek, visar vi oss själva ingen kärlek, allt i våra liv hör ihop. Vi måste respektera alltet. För allt hör ihop, människor, djur och natur.

Jag tror att vi måste börja tänka som indianer och andra folk som lever av vad jorden ger, börja se sambandet om allt omkring oss. Allt vi gör påverkar allt omkring oss, svårare än så är det inte, visst kan jag även se svårigheterna med hur vi människor lever idag. Vi lever som om allt är för evigt, men så är det verkligen inte. Livet är viktigare än alla prylar och pengar i hela världen.

Vi människor gör allt för att kunna leva så länge som möjligt, men istället för att leta efter vad som gör folk sjuka så bedövar vi bara symtomen, tror att vi till slut tar dö på oss själva genom alla dessa mediciner vi tillverkar.

Men tänk om det inte är meningen att vi ska leva för evigt, nej det är ju faktiskt inte det, men det verkar som vi har svårt att inse det. Först så dör vi av diverse sjukdomar eller av ålderdom, vi försöker hitta lösningar på att bota alla sjukdomar. Samtidigt som vi förgiftar vår egen värld, så lever vi lever längre och längre och vi blir allt fler på vår jord samtidigt som vi snart inte kan odla vår mat och  det finns heller inte tillräcklig med kött åt alla. Hur vi än gör, så kommer vi att dö ut. Gör vi inte det pga att vi inte har någon mat, vatten eller så är luften för giftig att andas eller så svämmas världen över då haven blir större och större. Solen blir för varm, jorden dör, vi vet alla att det till slut blir så. Vi är alla dömda till undergång, på ett eller annat sätt. Borde vi inte kunna vara lite vänligare mot varandra, så länge våra liv är?

//HWK EYE

J A G

Det här är nr. 1 av 4 äldre inlägg som inte tidigare är publicerade i bloggen, detta inlägg är skrivet den 21 mars 2018.

 

Uppvuxen i ett stökigt samhälle liksom stökigt hemma, med inslag av väldigt bra dagar, utan dem så hade jag inte orkat vara kvar, eller så är jag starkare än jag tror. Så himla trött på att få höra vad andra tycker vad jag ska göra, tänka och tycka. Det var så jag blev Punkare en gång i tiden även om det inte alltid syntes utåt, men under 5 års tid så gjorde det de i unga tonåren, fast jag redan ett par år innan började göra saker i motsatts till vad andra gjorde bara för att liksom. Ifrågasätta, ett kännetecken för ungdomstiden.

  

Livet är en process, som man måste genomlida, för oftast är det varken vackert eller smärtfritt. Hörde Punk genom en äldre kompis som var Punkare, året var -78 och det var där allt börja musikaliskt men även inom mig, jag var då 12 år och lyssnade mest på KIZZ och Ac-Dc innan det här. Tanken med punkmusik tilltalade mig, att alla kan lira det. Sen det upproriska likaså, att om man tyckte något var fel, säg det rakt ut utan krusiduller. Eftersom jag lyssnade på så blandad musik så såg jag mig inte som punkare då även om andra gjorde det, mer än Rocker kanske. Idag så kallar jag mig stolt för Punkare, även om man inte alltid orkar med tjafsandet, det man älskade förr. Ser ut som en svensson, men är absolut inte det. Jag gör oftast som jag själv vill, till en dels förtret. Idag ser massor ut som Punkare i stilen, men gör det dem till Punkare, nej absolut inte. Det jag inte saknar från min uppväxt är bråken, en känsla av att gå med en tickande bomb som är på väg att smälla av när som helst, men jag saknar mitt jävlar anamma ibland. Så numer skulle jag gärna vilja vara sådan igen, fast utan det första. Ta inge skit men utan den tickande bomben, är för snäll idag. Bara så himla trött på allt så man inte orkar bråka tillbaka, då uppstår en hopplöshet som inte är så kul och bära på 😝 

 

Lite tankar om vem J A G varit och vem J A G blivit, nu är frågan vem J A G ska bli i framtiden?

//HWK EYE

På gång i bloggen

Känns ju lite märkligt att berätta vad som är på gång här, när jag i ett tidigare inlägg sa att jag kanske inte kommer skriva här något mer. Visserligen visste jag inte det just då och jag vet ju fortfarande inte riktigt vad som kommer hända här exakt, men det är ju så det är, inget är skrivet i sten. Jag var ju så osäker just då, det tog rätt lång tid innan jag ens gav ut förra inlägget.

Men så när jag väl la ut det förra inlägget så fick jag bra input från några läsare och det gav mig lite idéer och bla. har jag lite oanvänt material som ligger och "skräpar" 😉  som jag kan lägga ut så länge.

För som jag nämnde då var att bara för att jag inte har skrivit här i bloggen så innebär det ju inte att jag slutat skriva, att skriva är ett bra sätt för mig att må bättre samtidigt som jag lär mig massor när jag har en dialog med mig själv.

Jag har suttit de senaste dagarna och gått igenom det jag skrivit i år som inte har hamnat i bloggen än (15 texter), sortera ner dem till 7-8 i antalet. Jag har nu gjort en sista gallring (tror jag), så nu är det 4 texter kvar.

Så närmast ska jag ta tag i den första av de fyra texterna och se om det kan bli ett inlägg av den, sen om den blir godkänd så lägger jag ut den i bloggen. Sen tar jag nästa text och går igenom den. Så håller jag på tills jag inte har några kvar att gå igenom. Efteråt får vi se om alla fyra texterna blir nya inlägg i bloggen, chansen är ju ganska stor då jag redan har gallrat ut de bästa texterna. Så de ska ju mest gås igenom och se om de behöver putsas till lite först.

Jag har ingen brådska med att göra klart dem, men jag lägger ut dem så fort de är klara.

Samtidigt som jag går igenom texterna, så fortsätter jag förstås som vanligt att skriva på om det dyker upp något mer i min skalle 😊. Sen får vi se om det dyker upp något nytt inlägg vart efter, men vi börjar med de gamla  texterna, sedan får vi se vad som händer efter det.

Som jag nämnde i förra inlägget, så kommer jag inte annonsera om nya inlägg, i alla fall gör jag så just nu. Hur det blir i framtiden har jag ingen aning om i dagsläget.

Så nu är det bara till för er läsare som är intresserade att hålla ögonen på bloggen efter nya inlägg.

//HWK EYE