Varför
måste livet vara så himla perfekt?
-Vad
menar du nu kanske du tänker?
-Får
inte livet vara perfekt, undrar du kanske då?
Jo
det är så klart det får vara det, men jag hävdar att livet inte alltid är så
perfekt, så varför låtsas som om det vore det. Jag menar inte att allt är
negativt eller totalt genom dåligt här i livet, utan jag menar att livet inte
alltid går på räls hela tiden utan en enda urspårning lite då och då. Det är en
del av livet, vi lär oss av våra misstag och av allt vi möter på vår väg genom
livet, det är det vi lär oss mest utav.
Jag
har märkt att när jag skriver här i min blogg så tror att jag måste avsluta med
att allt har ordnat sig och allt är på rätt väg hela tiden, även när det
egentligen inte är sant. Jag har även fått tipset genom åren av läsare att jag
måste vara lite mer positiv och inge hopp, men nu har jag kommit till ett
vägskäl där jag nu tycker att jag inte kan ljuga längre. Livet är inte perfekt,
visst jag kämpar på, men jag känner att jag inte kommer någonstans här i livet
hur mycket jag än kämpar just nu, jag har fastnat i samma spår igen som
tidigare och jag kommer inte vidare ur det. Det är dags att släppa taget om
lögnen.
Så
ni får ursäkta, jag känner att jag måste vara ärlig, vara ärlig mot mig själv,
för det är det ända rätta. För som jag lever nu så känner jag att jag håller
långsamt på att kvävas, när jag för några år sen ändrade mitt liv för att jag
kände att jag levde i en jätte stor lögn där jag inte lät mig vara den jag är,
på gott ont men jag mådde så mycket bättre. Tillåta mig vara ledsen, förbannad
eller någon annat som kan anses vara negativa känslor, men det är ändå känslor
och att inte låta sig känna av alla sina känslor är inte att leva fullt ut. Nu
känns det som om jag håller på att hamna där igen, det är nog därför jag känner
mig så himla tom inombords igen och det är inte så konstigt när jag inte låter
mina känslor släppas ut, jag är en känslofull person så varför ska jag inte få
leva ut alla mina känslor?
Jag
vet hur jag ska handskas med utomstående känslor och negativa vibbar som inte
har med mig att göra, jag vet helt enkelt hur jag ska göra med det som kan
skada mig, så det är inte det som det här handlar om. Jag måste få leva ut alla
mina känslor, vara den jag verkligen är, annars kvävs jag. Är jag ledsen så får
jag vara ledsen, är jag förbannad så är det okej att jag är förbannad osv. Det
är inget jag mår dåligt av i slutändan, utan precis tvärtom när jag får lätta
på trycket när det blir lite för mycket och samtidigt är jag ärlig mot mig
själv. Så om man låter hela processen få rulla på, så blir det i slutändan
något positivt utav det.
Tillbaks
till frågeställningen ”Varför måste livet vara så himla perfekt?”
Jag
tror att vi människor tror att om vi gör allt på ett visst sätt så kommer våra
liv bli enklare att leva så till slut kommer allt bara rulla på och allting
bara funkar perfekt utan att vi behöver anstränga oss och till slut dör vi
lyckliga utan att vi behövt anstränga oss ett dugg, men livet är ingen saga med
lyckligt slut, det är alltid någon som blir ledsen och känner sig lurad och tycker
att livet är orättvist.
Varför
dör alla de bästa först? -Men hallå där säger jag då, så himla dålig tycker
inte att jag är och likaså mina vänner som fortfarande är i livet. Jag tror att
det bästa vore att vi insåg att livet är vad det är, vi kan göra det bästa av
det vi har här i livet och vara nöjda med det, inte försöka leva ett helt liv i
en stor lögn som aldrig någonsin kommer att bli sann. När man väl insätt vad
man har så inser man snart att det mer värt en alla pengar i hela världen,
värklig lycka kan inte köpas för pengar, så är det bara.
Livet
är en dans på rosor, vackert men taggigt ibland.
Ha
det så bra och ta väl hand om er och era nära och kära.
