En bild av mitt sargade hjärta

Jag får en sinnebild av mitt hjärta som är fullt av ärr pga. av allt jag har varit med om i mitt rätt långa liv, jobbiga saker som har satt sina spår djupt i mig, ärr som ingen annan ser. Jo kanske de som har den förmågan, men oftast så försöker jag dölja det för andra så gott jag kan och ibland när jag mår riktigt bra så är ju bara det glada som syns hos mig :)

Jag har en tanke om att varför man ibland är lite större än vanligt, när man äter det man inte ska eller alldeles för mycket för att försöka lindra smärtan, ett sätt att för stunden glömma det jobbiga. Problemet är att jag blir arg på mig efteråt, inte alla gånger då jag vet att det hjälper inte heller, utan att jag tar det mer som att jag accepterar att det har hänt även om jag vet att det inte är bra för mig egentligen.

Jag ser mitt hjärta som större då jag bryr mig om alla och allt, ibland även mig själv, vilket gör att mitt hjärta är stort och därför behöver den ett större hus att bo i.

Inser sen att det inte är någon bra tanke varken för mig eller andra, för det första kan en del som har problem med vikten åt andra hållet får för sig att om man ser det så skulle de inte ha ett lika stort hjärta som ex. mig men det är inte alls så jag menar eller tänker egentligen utan det är väl lite som en ursäkt till mig själv att jag ser ut som jag gör ibland, men det är också sagt med en lite gnutta humor. Som ung hade jag problem åt andra hållet, då kunde jag inte hålla vikten hur mycket jag än åt, så jag vet verkligen hur det är åt bägge hållen när det gäller vikten.

Tillbaka till med sargade hjärta som det här egentligen handlar och som jag vet många andra har också har, men trots alla ärr mitt hjärta har så fungerar den för det mesta som den ska när det gäller som kroppsdel i form av en stor muskel som fungerar som en pump för att pumpa runt blodet i min kropp.

Men det är inte den bild jag har utan det handlar nog mer om att hjärtat står som symbol för hur jag är mot andra, förutom ärren som handlar om allt jag varit med om i mitt liv, till viss del så berör inte det andra egentligen, men all den lärdom och kunskap jag fått av allt jag varit med om gör mig mer ödmjuk inför livet samt att jag har lättare att se och förstå andras kamp i sitt liv. Men som sagt det betyder inte att jag vet allt, men det hjälper mig mycket när jag hjälper andra som är i liknande situationer. Nu mera har jag lärt mig att inte dela med mig till alla om vad jag varit med om utan mer lyssnar på deras berättelse, för det är dem jag hjälper som behöver mitt stöd och min empatiska sida och inte min sympatiska, för om man trillar ner och får samma känslor som den man försöker hjälpa så kan man inte göra det. Ibland räcker det faktisk med att bara finnas där och lyssna.

En viktig sak är att hur mycket ärr än våra hjärtan har, så fungerar den ändå och gör att vi kan sprida den kärlek som alla behöver runt omkring oss i världen (även jag) <3

 Ta hand om er själva, era när och kära <3
//HWK EYE

Teckning gjort av mig - mitt sargade hjärta

Monsters of mine

Me and all of my monsters running down to town hahaha :D

Fick en bild i skallen där jag springer runt på stan med alla mina monster, då jag har accepterat mina monster (ångesten) för vad dem är och då de nu är mina vänner så skadar de inte mig längre så nu följer de med mig var jag än går. Så nu ska jag och mina monster gå och fika hahaha :D

Ibland när man lyckas med jobbiga saker så kan det kännas skönt att kunna skratta, för det kan jag behöva :)

Ta hand om er själva och era nära och kära <3
//HWK EYE

Tolerans och acceptans

 Tänkte på det här med att acceptera och tolerera saker och kom tänka på:

Sinnesrobönen

Gud,
ge mig sinnesro att acceptera
det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden

• Att inse att ångesten inte är farlig, det är bara min kropps varningssystem

• Lär mig vad det min kropp försöker varna mig för, lyssna och lär, för allt är inte farligt för mig, ibland är det bara inbillning.

• För om jag kan acceptera min ångest och det som är jobbigt, tolerera det så kan jag lägga tid och energi på sådant jag vill göra i mitt liv istället för att lägga min tid och energi på ångest.

• Var uppmärksam på vad det är som gör att min ångest kommer, kan bero på gamla minnen, sorg, jobbiga situationer och människor, tankar och händelser mm. För vet man vad som triggar igång det kan man lära sig på vilket sätt man ska angripa problemet, genom att acceptera, tolerera och ta tag i problemet istället för att ignorera det. Och om man vet vad som triggar, är det enklare att sätta stopp innan det blir värre, då kan man använda ex SOT och när man lugnat ner sig så kan man lösa problemet, om man inte har tid och/eller ork så tar man det när tiden är mogen för det.

• Det jag inte kan göra någonting åt överlämnar jag till gud, det är inte att ignorera, jag bara tolererar det då jag inser vad jag klarar av själv och vad jag behöver hjälp med, det är inte att blunda och låtsas som om det regnar och att det inte händer, för jag är fullt medveten om vad som händer och ger mig där jag inser att jag inte kan göra något åt det.

• För ignorerar man det, visst det blir lugn för stunden, men jag har låtit problemet ha en hållhake på mig, för en tanke har satt sig i min skalle om att det är jobbigt och nästa gång den kommer igen så kommer den påminna om det och för varje gång den kommer igen så blir det värre och värre. Löser man problemet så slipper man det, även om det ibland kräver en del energi och tid att lösa det så innebär det att när man är klar så slipper man problemet igen.

Kom att tänka på en sak som jag gjorde förra året som hjälpte mig på vägen för att få sinnesro, jag var hos en kurator för första gången och där hen påtala pga. Hur jag pratade om min far att jag inte alls har släppt taget om det som jag själv har trott i många år. Reta mig lite på det först, men sedan tänkte jag om och tänkte att jag ska göra som jag gjorde för min mamma och min svärfar fast jag ska börja med att förlåta honom för vad han gjorde under min uppväxt och sedan ska jag även släppa taget om honom och låta även honom få komma hem till gud. Även att förlåta mig själv, för jag fick lite ånger för att jag inte gjort det tidigare, men om jag tänker efter så är det här väldigt nytt för mig så egentligen finns det inget att ångra då jag inte gjort det med flit. Så efter över 20 år så fick han äntligen komma "hem", vi kan säga väldigt kortfattat att det satt långt inne så det behövdes mycket kraft från mina sida att hjälpa honom loss först innan han ens kunde flyga hem, den känslan var väldigt skön och förlösande. När jag ändå höll på att "prata" med andar så sa jag till att om det finns någon mer här som jag har kvar hos mig så kan du också åka hem om du vill, jag såg någon skugga åka iväg mot himlen men jag såg aldrig vem det var. Det var väldigt påfrestande och tröttsamt för mig, men jag blev väldigt glad och lättad efteråt.

Just nu sitter jag mig och lär mig det här med acceptans och tolerans på ett djupare plan än tidigare i mitt liv, jag har tidigare lärt mig två nya metoder som jag nu har lagt i min verktygslåda, verktygen heter "situations analys" och "värderingar (mina)".

Det här med tolerans och acceptans har efter den här tiden (ca 1 månad) när jag lärde man använda situations analys och gick in på mina värderingar som kan hjälpa mig här livet just nu, så blev det väldigt tydligt helt plötsligt vad orden i sinnesrobönen betyder för mig, det var en riktig aha-upplevelse för mig. Att gå från att gilla den, utan att jag verkligen förstått vad den kan göra för mig, till att älska den fullt ut då jag nu ser hur mycket den verkligen betyder för mig och vad jag kan använda den till i mitt liv. Det är nästan som att hitta svaret på livets gåta, då nu är de inte bara ord för mig, nu har de blivit ett viktigt verktyg för mig och min andliga och mentala hälsa <3 

Ta hand om er, era nära och kära
//HWK EYE

Nyår kom och gick

Ja vad ska man säga om året som gått, eftersom jag har haft det tufft i två år nu och jag får ibland känslan "när ska jag få en chans till att andas ut?" det här har satt sina spår i mig.

Jag tror att svaret på frågan är:
När jag själv säger till mig själv att det räcker nu, jag har lärt mig läxan och det är nu dags att gå vidare, ta en dag i sänder och njut varje dag i livet. Möt varje dag med ett leende, försöka njuta så gott det går, ja det är tufft ibland men jag lever glöm inte bort det, jag har nu en chans att ändra livet till det bättre.

Ett nytt år, nya möjligheter då vi nu vänt blad eller tom bytt till ny bok vid namn år 2025.

Ta hand om er och era nära och kära <3
//HWK EYE