En berättelse från Gotland för snart 29 år sen

     Här är en bild samma år när händelsen hände på Gotland och samma hoj 😊 Kawasaki GPX 750 R -88 (bild tagen -89).

Rätt kul det här med minnen, det börjar med att jag kom att tänka på en sak de sa på Af när jag var där senast, att inte få det man vill, jag pratade om jobb de trodde jag prata om utbildning.

Då kom jag tänka på en kompis som sa åt mig att skaffa körkort för buss och långtradare för då hade jag hur mycket jobb som helst.

Då kom jag på en händelse när han och jag möttes i korsning mitt i Gotland för snart 29 år sen, han körandes buss och jag sittandes på min hoj.

Jag och min dåvarande tjej var på en weekend på Gotland som vi bara kom på en sen kväll, vi drar till Gotland. Packa ihop våra saker och hoppa på hojen och drog till närmsta färja, väl där så sa de till oss att skynda på för färjan skulle precis åka, vi säger till dem och vänta en stund. Väl framme vid grinden så visade vi biljetterna och så sa de till mig att skynda på, javisst sa jag inga problem. Åkte på bakhjulet nästan ända fram till färjan, när vi kom upp på rampen och in färjan stod färjekillarna och applådera och busvissla, vilka glada miner man fick (det här var mitt i natten). Det var snyggt sa de, jo de sa åt mig att skynda på och det gjorde jag och släppte loss alla hästarna och den bara for iväg som ett skott. Snabbaste hojen jag haft någonsin, men den höll på bli min död också till slut, men det är en annan historia som jag kanske drar någon annan gång 😊

Dagen efter vi kommit till Gotland så åkte vi runt och kolla på alla sevärdheter som finns att se där, finns så mycket sevärt där ska ni veta. Ni som inte har varit där någon gång, ta gärna en tur dit, det är verkligen värt det. Det är som att åka till ett annat land, speciellt där vi lyckades få rum. Hotellen innanför murarna i Visby var skitdyra så vi gick till Turistbyrån där de hittade ett hyra rum hos en äldre dam, det var riktigt mysigt det 😊

På vägen till nästa sevärdhet så kom vi åkandes i lugn fart i en s-kurva upp mot ett vägkors med stop-plikt, där framme stod en vit bubbla. Jag stanna en bit bakom bilen, de var ett gäng pensionärer i bilen som var på semester de med, han fick problem när han skulle börja åka framåt och sen tappa han bilen bakåt dvs. mot mig. Mitt i allt det här ser jag min vän komma åkandes från andra hållet med fullastad buss, han vinka och såg helt förskräckt ut, alla i bussen verkade titta ned på oss och det som hände och jag såg deras buss åka vidare med ett antal bilar efter sig. Jag tutade och viftade åt dem att åka framåt (de i bubblan), men istället så åkte de bakåt igen och träffade kofångaren deras mitt framdäck. Som tur var reagerade jag innan och satte i bägge fötterna och höll i bromsen stenhårt. Vi började hasa, jag skrek åt min tjej och hoppa av, jag tittade bakåt förskräckt, jag började närma mig ett stup bakom kurvan utan räcke, såg skogen där nere och jag tänkte att det här kommer inte gå bra om jag inte kommer på något och började titta efter var jag skulle hoppa åt sidan och låta hojen åka vidare bakåt. Jag skrek åt dem att stanna, men de hörde inget för motorn varvade (sitter längst bak på gamla bubblor, dvs. mellan mig och de i bilen). Tittade på min tjej som bara stod där stel av skräck, sa åt henne att säga till chauffören att hålla bromsen, så att jag kan lirka loss hojen innan vi hamnar ner i avgrunden. Han gjorde som vi sa och lyckades precis komma loss, tjejen min hoppa upp där bak och vi åkte över till andra sidan vägen och hitta en parkeringsficka där jag kunde stanna till och bara andas ut. Vilken händelse alltså, snacka om nära döden upplevelse. Jag kollade till min tjej som var i chock, ledde bort henne till en bänk och sen gick jag för att kolla till hojen. Då kom bubblan förbi med pensionärsgänget och fråga hur det gick, jo det gick bra sa jag med mig och min tjej, de lös upp. De var så ledsna över det inträffade men samtidigt glada att det gick bra till slut. Chauffören undra om hojen gick sönder, nej den klara sig bra sa jag, men vad  är det du kollar efter sa han. Jo jag kollar hur det är med framdäcket, han såg förvånad ut, jag fortsatte. Jo du träffa framdäcket med kofångaren, men det är inte det som kan skada framdäcket, utan jag kollar hur slitet däcket blev när du tryckte iväg mig bakåt och vi hasade en meter. Då förstod han vad jag kollade efter, vi tackade varandra för de vart också väldigt chockade, men ingen kom till skada 😊

Någon vecka senare när vi kommit hem till Julita så träffa jag på min kompis busschauffören, han undra hur det var med mig. Jo tack bra, sen fråga han hur det gick, med vadå undrade jag. När du blev knuffad av en bil, var då sa jag, på Gotland sa han, ja just det du var ju där när det hände. Jo det gick bra som du kan se här är jag sa jag och sträckte ut armarna och  med värsta smilet på mitt face 😊 Men det var riktigt nära, ja han trodde vi hade dött där och då men ingen annan hade hört om denna händelse så han hade varit jätteledsen då han trodde vi var borta för alltid. Nej du sa jag, en gammal Punkare tar man inte kål på så lätt, vi skrattade hjärtligt tillsammans. Sen fråga jag vad han gjorde där på Gotland, han var där med Julita ungdomarna i fotbollslaget på träningsläger eller någon fotbollscup, kommer inte ihåg de detaljerna idag. Då kan jag säga till dem att ni mår bra bägge två, då kommer de bli så glada 😊

Jag kommer ihåg dig så väl Kjell-Ove, värdens snällaste människa som togs ifrån oss alldeles för tidigt liksom dina bröder, tror bara en av er lever idag, men tyvärr har jag ingen kontakt med honom idag. Du vart inte ens 50, jag är i dag 52, tyvärr kommer jag inte ihåg hur länge sen det är sen du dog. Men det måste vara bra länge sedan, vet att vi sågs 98 då vi bägge blev de enda som försvarade Julita (HV 98-09), så jag kan gissa på att du gick bort runt 99, året innan jag flytta från Julita in till stan. Så det är snart 19 år sen du gick bort kan jag tro, men som du vet så är du inte glömd och kommer aldrig bli det så länge jag lever i alla fall.

Tänk vad våra små hjärnor minns ibland, man kan ju inte tro att det skulle komma upp just dessa minnen bara för att började tänka på vad de sa på AF i fredags i förra veckan hahaha 😀

Det här är bara en av alla nära döden äventyr och annat jag varit med om i mitt liv, vem vet jag kanske drar en och annan av dem en annan gång, den som lever får se 😊

Så tänk på detta, lev livet nu, för imorgon kan det vara försent, ta hand om dig och dina nära och kära, kramiz 💗

Livsomsvängningar

Under min uppväxt var det inte alltid lätt, men det fanns sina glada stunder med. Min ilska botade jag med en viss träningsform där jag lärde mig att lita på mig själv och med det så hittade jag mitt inre lugn. Jag har alltid fått klara mig lite själv, lite på gott och ont, den viktigaste läxan var att efter varje jobbig grej jag klara av alldeles själv så växte mitt självförtroende, men även haft svårt att lita på folk då jag verkade alltid få sköta allt själv. Känns lite ensamt på toppen ibland.

När man sen blev vuxen flöt allt på, mitt självförtroende gjorde att jag klara allt, även sådant jag aldrig gjort tidigare.

Min sjukdomar och skador verkar bli värre med åren, visst i unga dar skadade jag mig hela tiden, du vet en vild kille som aldrig var still, men man läkte fort. Nu när man är äldre då har man börjat få räkningen för allt dumt man hittat på som ung, då man trodde man var odödlig och osårbar.

Hur mycket jag än har fått för skit de senaste 35 åren och de senaste åren ännu värre än tidigare, inte ger jag upp inte, så man är starkare än man tror 😊 Men så klart man kan bli less på skiten ibland, men det finns bara två val i livet, antingen ger man upp eller så fortsätter man. Jag har aldrig givit upp i hela mitt liv, det ligger inte i min natur. Så här håller det på år efter år, de är de åren med alla dess bagage som blir tungt att bära och därför blir man så trött, men man blir även stark av livets prövningar oftast mycket starkare än vad man tror.

Jag har lärt mig en sak rätt nyligen, att acceptera det som händer mig, nej det betyder inte att jag tycker jag är värd all skit jag fått att bära, jag accepterar bara att det händer och att det är okej med det. För om man gör det så släpper man av de bagage man har och slipper släpa på dem hela tiden, det gör att man kan ägna tid och kraft på dem man älskar istället för på bagaget man släpat på genom åren som bara blir fler och fler och tyngre. 

Så ett tips från mig, prova att acceptera dina gamla bagage, de är en del av din historia, men det betyder inte att dem ska följa med på hela resan, de har liksom gjort sitt jobb klart. För även det som har varit jobbigt, kan ge en mycket om man lär sig av sina misstag och gå att gräma sig över saker och ting som man inte kan göra något åt gör ingen nytta för en.

Det är dags att vända blad och börja skriva på en ny sida, starta ett nytt kapitel i livet kallat "Det stora

äventyret" 😊

En liten tankeställare på mitt äventyr kallat livet, från "Alice i underlandet 1865":

Om du inte vet vart du ska.

Spelar det ingen roll vilken väg du tar.

Splittrad men inte uträknad

Jag berättar för andra massa smarta tips, men följer dem inte så ofta själv numera, börjar likna min pappa mer och mer. Hur kommer det sig, jag vet att det är fel att inte följa de smarta råden men ändå gör jag det inte. Är det så här det är att bli gammal, man blir inte klokare man blir en tvivlare? Tvivlar på sin egna förmåga, nej skadorna på min kropp gör att jag har svårt att se mina bästa sidor.

Som ung så fanns inga hinder trots saknaden av erfarenhet, men jag saknade även rädslan för att misslyckas, det var det som gjorde att jag lyckades. Så nu när jag blivit äldre klokare och har så mycket mer erfarenhet, varför låter jag rädslan för att misslyckas få styra mitt liv?

När jag inte såg några hinder så körde jag på, nu har jag fått en del hinder, mina skador och min hälsa som vacklar. Jag har då svårt att lita mig själv och mina förmågor, dessa hinder gör mig blind så jag har svårt att se vad jag är duktig på. För första gången på väldigt länge så känner jag mig splittrad i tusen bitar.

Vilka av mina egenskaper kan jag använda för att hitta vidare i framtiden?

Svaret är alla mina egenskaper, gör som jag alltid har gjort, lita på mig själv och min styrka, min inre styrka och inte den kroppsliga den här gången. Är så van vid att det är min kroppsliga styrka är den som mest efterfrågas och därför har jag haft kroppsarbete mest i mitt liv. Men jag har ju andra egenskaper som jag är bra på, så nu när min kropp inte är så bra form längre så är det dags att använda övriga egenskaper och kunskaper jag har. Så klart det här känns lite skakigt för det här är jag inte så van vid, men det är lugnt, jag vet att jag kan lita på mig själv, så bara andas och lev livet för sjutton gubbar 😊

Dags och lyssna på mig själv

Om andra kan lyssna på mig, så kan även jag.

Om man kommit till slutet av vägen, så kommer man ingenstans om man inte gör något alls, men om man vänder om och väljer en ny väg så är chansen större att man kommer längre än om man står still.

Dags att lita på mig, liksom andra gör.

Ibland kan det vara svårt att se, när man står för nära.

Time to change

Stop running

Stop be so afraid of everything

Time to change

I have problem all my life

But i have never give up and i don´t think to do that now either

Time to rise up and be the man i am

Do the things i want

The only thing holding me back is my self

It´s time to live my life in full